måndag 15 december 2014

LITE OM ÄTSTÖRNINGAR

Då jag i morse läste den här artikeln så kom jag på idén att jag ska skriva ett inlägg om ett ämne som jag undvikt att ta upp så jättemycket här på bloggen, nämligen min ätstörning (jag har ätstörning uns, som det så fint heter). Anledningarna till att jag inte skrivit så mycket om dem är att jag skäms så fruktansvärt. Jag skäms över att ha problem med ett av människans basbehov: mat och ätande. Och så har jag fortfarande svårt att både inse och acceptera att jag har en ätstörning. Liksom, varför skulle jag ha det?

Men, till att börja med ska jag ta upp några myter kring ätstörningar som jag blir lika arg på varje gång jag läser dem.

1. Alla som har en ätstörning är jättesmala.
2. En som lider av en ätstörning tänker aldrig på mat/tycker inte om mat.
3. Ätstörning är en diet.
4. Om man inte äter vill man bara ha uppmärksamhet.
5. "Men det är ju bara att äta??"


1. Nej, man behöver inte vara smal för att ha en ätstörning. Ätstörningar finns i alla storlekar. Underviktig, normalviktig, överviktig. En ätstörning sitter inte i vikten, den sitter i huvudet.

2. Fel fel fel. Om man har en ätstörning så kretsar hela ens liv kring mat, det är allt man tänker på. Vad/när/om man ska äta och vad man sen måste göra för att kompensera det man ätit. Många som lider av ätstörningar kan sitta i timtal och läsa olika recept på maträtter och bakverk och drömma om att själv få äta sånt. En som har en ätstörning tycker ofta om att laga mat och baka, så länge hen inte behöver äta av det själv.

3. En ätstörning är ingen diet. Det kan börja med att man börjar på en diet, som sedan spårar ut. Tills man inte kan sluta mer. Men ätstörningar är ingen diet, nej.

4. Nej, nej, nej. Ätstörningar har ingenting med uppmärksamhet att göra. Det är en sjukdom, en grym sjukdom som är sjukt svår att ta sig ur. Men det går!

5. Nej, det är inte alls bara att äta. Ätstörningar handlar ju inte om att man glömt bort hur man äter. Utan det är tankarna, känslorna och ångesten kring maten som är problemet. Och det är absolut inget man bara kan sluta med.


Nåja, då hade vi undan det. Om ni undrar vad en ätstörning är och vilka olika ätstörningar som finns så ska ni klicka här. Superbra sida med superbra information (eftersom jag inte har nån utbildning inom området så lämnar jag faktasidorna åt experterna).


Hur började min ätstörning då, kan man fråga sig? Så här skrev jag på facebook idag:

"Då jag var 12 år och gick på en hälsokontroll i skolan så sa skolhälsovårdaren: "Jaa Jenny, kanske du borde tänka på vad du stoppar i dig och kanske börja fundera på att motionera lite?". Jag var då tävlingsskidåkare och tränade sex gånger i veckan. Jag åt bra, mångsidigt och tillräckligt. Men ändå lämnade hennes kommentar ett djupt sår inom mig och är säkert en av orsakerna till varför jag utvecklade en ätstörning i gymnasiet. Än idag kämpar jag varje dag med min ätstörning och varje dag är en kamp och ångest kring varenda bit mat jag stoppar i mig. Så snälla människor, tänk till en eller två gånger extra innan ni kommenterar en annan människas kropp, vikt eller utseende. Oigenomtänkta kommentarer lämnar djupa ärr och kan leda till oönskade följder. Var snälla med varandra! ♥ "

Antar att hennes kommentar kan ha en hel del med hur allt startade, även om det tog flera år tills. Det var inte förrän i tvåan i gymnasiet egentligen som min ätstörning kickade igång. Jag var helt enkelt så full av självhat och mådde så skit att jag ville ha kontroll över något igen. Så då blev det maten. Jag sa hela tiden att jag kunde sluta när som helst, men till sist kunde jag inte det. Minns att jag hade berättat åt kuratorn om en diet jag gick på (tänker inte skriva den här, vill inte trigga igång nån annan!) och jag lovade att jag skulle sluta då den var över. Sen då den tog slut så kunde jag inte sluta. Jag var fast. Och djupare blev det. Till sist varken kunde eller ville jag sluta. Det var ju mitt nya liv. Jag mådde ju så mycket bättre då jag inte åt, en del av min ångest förminskades då jag inte åt. 

Sen efter det gick allt utåt. Minns i somras då jag hade fallit för frestelsen och ätit en glass nån dag (jobbade ju i en glasskiosk, inte världens lättaste för mitt huvud) så kunde jag vakna gråtandes mitt i natten och fara ut på en löptur bara för att slippa ångesten. Och jag sprang inte för att det var kul, för jag kan säga er att det var allt annat än kul. Benen som knappt bar en, blodsmak i munnen, svindel from hell och en ångestnivå på 100. Jag hatade det. Men allt var bättre än ångesten.

Än idag så tror jag egentligen inte på att jag har en ätstörning. Dels för att jag anser att jag är alldeles för tjock för att ha en ätstörning. Dels för att jag andra har sagt åt mig att jag inte kan ha en ätstörning eftersom jag inte är smal. Och jag VET ju att ätstörningar inte sitter i vikten, men såna kommentarer sätter sig djupt ändå. 

Egentligen har jag heller inte fått nån hjälp för min ätstörning förrän nu, främst för att jag ju inte velat ha nån hjälp mot nåt jag inte har. Eller visst pratade jag och min förra terapeut en del om det då jag gick i terapi med honom, men det var ändå inte så mycket. På avdelningarna har jag heller inte riktigt fått nån hjälp med det. Eller de har lagt upp mat åt mig på en bricka och sagt "ät det där nu" och sedan gått bort. Och som jag redan sa, så det är ju inte svårt att lägga maten på fatet som är svårt, det är ju att ÄTA den (och alla känslor och tankar som hänger på) som är det svåra. Och så den där jävla ångesten då.

Men nu i januari ska jag i alla fall börja äta lunch en gång i veckan vid den nyöppnade ätstörningspolikliniken här i Vasa.
Nervös? Ja. Rädd? Ja. Ångestfylld? Ja. Skräckslagen? Ja.

Men eftersom jag insett att jag måste göra allt för att bli frisk, så måste jag göra det här. Och för att jag gett mig fan på att jag ska bli frisk för att kunna studera det jag vill (och sen hjälpa andra, you know), så tänker jag också göra det här. Även om det tar emot. Även om det gör ont. Även om jag är skiträdd.'

Jag vill inte längre ligga i fosterställning på golvet och gråta för att jag ätit för mycket eller nåt jag inte borde ha ätit. Jag vill inte ligga sömnlös på nätterna längre för att jag måste räkna kalorier. Jag vill inte hata mig själv varenda dag jag äter något. Jag vill inte längre tacka nej till att träffa kompisar för att jag är rädd att vi ska äta nåt. Jag vill inte ljuga för de jag bryr mig om längre. Jag vill inte hata mig själv och min kropp. Jag vill inte längre svälta mig själv bara för att jag anser att jag inte är värd maten. Jag vill inte ligga böjd över toaletten och tvinga min kropp att kräkas upp det jag just ätit. Jag vill inte längre träna tills mina ben inte längre bär bara för att jag ätit något förbjudet. Jag vill inte gråta då jag ser mig själv i spegeln. Jag vill inte längre ligga på duschgolvet och skrikgråta av ångest.

Jag vill kunna acceptera mig själv, min kropp och mitt utseende.

Samtidigt vill jag ju bara vara smal.

fredag 12 december 2014

STARKA TILLSAMMANS!

jag har frågat
så många
många gånger
hysteriskt upprepat
som ett mantra
varför
varför
varför
jag har sett, hört och varit
bara en bråkdel av världens grymhet
och ändå upproriskt, oförstående, panikslaget
skrikit
varför ett liv
varför jag
varför nu
eller någonsin
svaret
är i grund och botten
enkelt:
kärlek.
(Angelica 15.8.2013)

Om du någonsin vill skriva av dig eller prata så finns mejladressen starkatillsammans@outlook.com till.  Inga frågor eller funderingar är ovälkomna. Vi som ligger bakom finns i lilla Svenskfinland, där vår erfarenhet säger att behovet av hjälp är stort. Det spelar ändå ingen roll var vi eller du kommer ifrån - vi kommer alltid att ta dig på allvar. Vad du än vill prata om. Kanske behöver du hjälp för att ta kontakt med professionella, kanske behöver du ha någon som lyssnar - oavsett vad du funderar på så finns vi här och vi svarar så fort vi hinner. 
Nämnas bör också att vi bara är medmänniskor. Vi är inga professionella. Vi är två tjejer som hunnit gå igenom onödigt mycket destruktivt i våra liv och vi vet hur det är att må dåligt. Vi vet hur viktigt det är att få hjälp innan det går för långt. Och framför allt - vi vet hur viktigt det är att prata om det och finnas där för varandra. Vi förstår och vi lever oss in i din historia så gott vi bara kan. Vi vill ditt bästa.
Tillsammans är vi starka.
starkatillsammans@outlook.com
Kärlek ♥
Jenny och Angelica

måndag 8 december 2014

INGEN SKA FÅ TA MIN DRÖM IFRÅN MIG!

Minns ni det här och det här inlägget?

I båda inläggen skriver jag lite om min dröm - att i framtiden jobba med de som är i liknande situation som jag själv är just nu. Människor som lider av psykisk ohälsa. Minns ni också då jag skrev att jag kom in till sjukskötare? Minns ni hur lycklig jag var? Det var mitt förstahands val, och jag klarade det. Att se sitt eget namn på lisan över antagna var underbart. Ett delmål till min dröm. En otrolig motivationshöjare till att kämpa sig frisk, att orka jobba med sig själv.

Så, i augusti i år började jag studera till sjukskötare vid Yrkeshögskolan Novia i Vasa. Jag kände direkt att det var min grej, även om jag fortfarande tvekade mellan sjukskötare och socionom. Men jag var i alla fall en bit på vägen till att jobba med det jag vill. Jobba med människor som mår dåligt och behöver lite extra stöd och hjälp i livet.

Som ni kanske minns så tog det inte så länge innan jag var inne på sjukhuset igen. Tvångsvårdad. Lite över en månad var jag där och sen var jag ännu sjukskriven en månad efteråt.

Efter den andra månaden som sjukskriven så kände jag mig starkare och mer stabil än på väldigt väldigt länge. Så jag bestämde mig för att ta mig tillbaka till skolan. Motivationen var på topp. Jag mådde äntligen tillräckligt bra för att studera!
Jag skrev till och med detta på min Facebook:


Bokade in ett möte med studiehandledaren och hon som är ansvarig över sjukskötarna på skolan för att fundera på hur och vad jag skulle göra för att komma tillbaka till studielivet. Ta ikapp det jag missat och börja på lite smått.

Och vet ni vad jag fick höra?

"Tyvärr kan vi inte låta dig studera till sjukskötare mer pga din psykiska ohälsa."

Jag kan meddela er att det gjorde så jävla ont. Jag vet ju vad jag vill. Jag vet vad jag klarar av. Skulle ju för sjutton inte ha sökt in dit om jag inte visste att jag skulle klara av det..

Men det är inte allt. Istället erbjöd de mig att byta till socionom till nästa höst, och börja läsa lite kurser redan i vår. De sa att jag skulle få ett möte veckan efter med hon som är ansvarig över socionomerna. Och jag var mer än okej med det ändå - för det var ju en utbildning jag också hade sökt till.

MEN! I fredags fick jag ett mejl om att jag dessvärre inte heller kan studera till socionom eftersom min "sjukdomsbild" sätter stopp för det. SJUKDOMSBILD!? What? Skojar ni med mig?

Jag blir så otroligt ledsen över att vi inte har kommit längre än så här i dagens samhälle. Att de som jobbar inom utbildningar inom vården inte kan se längre än så? Att de inte kan förstå att man inte kommer att må dåligt hela livet för att man under en tid har en sämre period.
Att de dessutom kan basera sitt beslut på ett papper jag fyllde i i höstas (där jag skrev att jag led av psykisk ohälsa) och ETT samtal med mig. ETT. YKSI. ONE. EIN. UNA.
De känner inte mig. De vet inte ett smack om vad jag gått igenom. Och framför allt - de har ingen aning om hur mycket jag klarar. I'm stronger than you think.

Snälla vänner. Om jag skulle ha lyssnat varje gång nån säger att jag inte kommer att klara av nånting så skulle jag inte vara där jag är idag.
  • Jag fick höra av läkarna på sjukhuset i vintras att det inte finns en chans att jag kommer att bli student i vår. Och vet ni vad jag gjorde? Jag blev student. 
  • Folk ska åt mig att jag inte kommer att klara av att jobba i sommar. Vet ni vad jag gjorde? Jag jobbade. 
  • Jag fick höra från flera olika håll att jag inte kommer komma in på sjukskötarlinjen. And guess what? Jag kom in. 
Om det är en sak jag har lärt mig det här året så är det att man är så mycket starkare än man tror. Man klarar av så mycket mer än man tror. Och framför allt: man klarar av så mycket mer än vad andra tror man gör.

Jag har en dröm. Jag har en plan. Och jag tänker fan inte låta nån ta det ifrån mig! Om jag så måste flytta och studera i en annan stad eller fast i ett annat land så tänker jag göra det! Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag klarar av. Piste. Jag brinner för att hjälpa andra. Jag lever för det. Det är min grej.

Så. Jag kommer göra allt för att få jobba med det jag vill. Jag VET att jag kommer klara det. Jag VET att jag kan vända all skit och allt tungt jag gått igenom till nåt positivt. Jag vet att det finns nån mening med att jag gått igenom allt detta. Och det kära vänner, är att jag på det viset kan hjälpa andra. Jag lovar, de allra bästa jag träffat inom vården så är de som själv har gått igenom nåt svårt i livet. De förstår så mycket bättre än de som bara läst om det i böckerna. Så varför skulle inte jag kunna göra det då?

Och nej jag försöker inte påstå att jag är frisk. Men vem fan är frisk? Vem är normal? Om du kan berätta det åt mig så blir jag glad.
Och ja, jag har en lång väg kvar att gå. Men jag jobbar ju så jäkla mycket för att bli frisk. Går i terapi 3 timmar per vecka och då snackar vi om en terapi som faktiskt kräver allt av dig. Dessutom får vi därifrån en massa hemuppgifter som också innebär att vi verkligen måste jobba med oss själva.

Men ja, jag skulle ha förstått om de skulle ha sagt att jag skulle ta paus i år och fortsätta nästa år. Fast det gick ju tydligen inte..? Men jag tänker inte byta bransch, det kan ni bara glömma. 

Jag lovar er kära vänner, jag tänker ge allt för att få tillbaka min studieplats. Eller för att de inte ska ta den ifrån mig. Och thank god har jag världens bästa människor bakom mig som hjälper mig. KÄRLEK.





lördag 29 november 2014

LITE TANKAR KRING TERAPI

Terapi. Terapi. Terapi. Terapi. Det är ett ord som är skrämmande och lugnande på samma gång.
Skrämmande för att man verkligen måste ge sitt allt, man måste våga blotta sin själ och verkligen visa sig sårbar. Man måste våga. Våga jobba med sig själv och våga lita på sin terapeut. Våga tro att det är värt det.
Lugnande för att det är ofta det som håller en vid liv. En livlina. En andningspaus. Hopp. Hjälp. Tro.

För ett år sedan hade jag just börjat gå i terapi. Jag gick till en psykolog några gånger i månaden, men det funkade inte. Jag vågade helt enkelt inte. Jag levde med ett naivt tankesätt om att jag skulle ha nåt fel i huvudet om jag gick till en psykolog. Prata? Varför skulle man göra det? Varför skulle JAG behöva det? Jag hade inte nåt fel. Jag mådde ju bra. Eller i alla fall tillräckligt bra. Bättre än jag förtjänade.

Tänk så mycket som kan ändras på ett år. Nu skäms jag över hur jag tänkte då. Jag förstår inte hur jag kunde vara så naiv? Hur jag ens kunde tänka så? Men ändå, på nåt sätt så kan jag ju koppla det till okunskapen som finns i vårt samhälle. Jag var 18 år och bodde i en liten kommun där INGEN pratade om sånt här. Allt var bara hysch hysch direkt nåt svårt kom upp på tal. Allt skulle vara fint och bra utåt, hur trasigt det än kunde vara på insidan. Så funkade det i den kommunen jag är från. I alla fall fick jag den uppfattningen.

Nu har jag ju, thank god, kommit fram till att det är okej. Det är mer än okej att prata med någon professionell. Det betyder INTE att det skulle vara något fel på en. Det är ju precis som att gå till tandläkaren för att fixa sina tänder - ingen skulle ju nånsin kräva av dig att du borde fixa det själv eller att det vore nåt fel på dig för att du går till en tandläkare. Så varför skulle det vara nåt fel på dig för att din själ är lite trasig? Det är det inte.

Jag kan ju säga att terapin räddade mitt liv. Inte den första, inte den andra - men den tredje. Som jag redan skrivit i nåt tidigare inlägg så måste man ibland byta några gånger innan man hittar rätt. Jag klickade först med den terapeut som jag träffade på sjukhuset. Han räddade mitt liv. Han såg mig, alltså inte bara mitt sjuka jag, utan MIG. Det som fanns under allt skit, det såg han. Redan första gången vi träffades. Jag minns jag satt på mitt rum på avdelning tre då han kom dit och berättade om terapin jag skulle börja med. Min första tanke var: "VA? En karl. Ska jag prata med en M-A-N?". Jag hade från förr bestämt mig för att aldrig prata med en man - de kunde väl inte förstå? De kunde väl inte sätta sig in i en flickas/kvinnas problem? Ja, ni hör hur naiv jag var. För tänk så fel jag hade. Han var ju helt underbar! Minns att efter vi hade pratat en stund så ändrade jag uppfattning, för gud i himmelen vad han gjorde ett bra intryck. Och sen den dagen har jag pratat med honom. Om allt. Om mina tankar. Mina känslor. Mitt mörker. Mitt liv. ALLT.

Tills nu i oktober.

Byte av terapi. Det kan ge en tårar i massor ska jag säga er. Hopplöshet. Ångest. Massa jävla tårar. En trasig själ. Smärta.

Vet ni den där känslan då man har hittat en terapeut som verkligen är rätt för en? Nu försöker jag inte påstå att terapin var en dans på rosor, för det var det absolut inte. Jag var ofta arg på honom och i början av hösten tänkte jag nästan frivilligt byta terapeut för då funkade det inte alls under några veckor. Tills det svängde igen. Det funkade igen. Vi funkade igen.
Och det är så det funkar. Precis som livet. Det går i berg-och-dalbanor. Jag minns de sista veckorna före jag åkte in på sjukhus så var han verkligen helt underbar. Vi satt på golvet i mörkret och drack kaffe. Han pratade om allt och lite till, för han visste att min ångest var så hög så att jag inte skulle få ur mig nånting alls. Han kände mig. Han visste hur han skulle ta min ångest.

Men sen. Jag åkte in på sjukhus. Tvångsvård (har fortfarande svårt att skriva det ordet..). Och läkarna bestämde, ovanför mitt huvud, att jag skulle byta terapi. Utan att prata med mig. Utan att fråga vad jag tyckte.

Jag hade fått en tid till min läkare på öppna vården och jag tyckte det var helt okej för jag gillar honom. Han är bra. Och jag visste min terapeut skulle vara med, så jag antog att vi skulle planera fortsättningen. Och då slog bomben ner. Terapibyte. De frågade vad jag tyckte om det - jag sa att jag inte ville. Hjälpte det? Noooope. Det var ju redan bestämt.

Så. Terapibyte var ett faktum. Och jag var helt förstörd. Grät hela den kvällen. Försökte desperat hitta en lösning på hela skiten så att jag kunde få fortsätta i KBT (kognitiv beteendeterapi) med honom. Skrev ett långt mejl åt min terapeut där jag försökte få honom att förstå att jag visst har gjort framsteg. Att jag behövde honom. Men jag visste ju att det inte skulle hjälpa, det var ju inte han som tagit beslutet. Men jag ville ändå mejla honom. Jag ville visa honom hur mycket han gjort för mig. Att han har hållit mig vid liv. Att han räddade mitt liv. Han fick mig att våga hoppas.
(Jag har gjort mycket framsteg tack vare hans hjälp, men för att hålla detta inlägg inom måttlig längd så tar vi det i ett annat inlägg.)

Nu då? Vad har jag för terapi? Jo, DBT (dialektisk beteendeterapi, vi är faktiskt den första och enda svenska dbt-gruppen i Finland). HÄR kan ni läsa om vad det är.
Men i korthet är det en terapi som består av både individualterapi (en timme i veckan) och gruppterapi (två timmar i veckan). Vi lär oss mindfulness, acceptans och olika krisfärdigheter, att stå ut då det är svårt och man strävar efter att minska självmordstankar och självskadebeteende. Att lära sig leva helt enkelt. Hitta ett sätt att leva så att livet känns värt det igen.

Så, ja, terapin i sig är bra. Jag tror jag kan ha nytta av den. Men det betyder inte att jag inte saknar min gamla terapeut. För det gör jag. Det gör så ont att börja om med en terapeut som inte vet nånting om en -  man måste dra heeeela storyn igen. Dra upp gamla sår. Hitta tilliten till den nya terapeuten, som för mig tar väldigt länge.

Nu försöker jag anpassa mig till den nya terapin, vilket inte går sådär jättebra. Har avbokat min terapi de senaste två veckorna, men jag känner att jag måste få ta det i min egen takt. Man skriver ändå ett kontrakt för ett år, så man hinner väl. Hoppas jag.

lördag 15 november 2014

MÅR JAG BÄTTRE NU?

Fick en fråga i en kommentar om jag fick bra hjälp av avdelningsvården, så jag tänkte jag skulle ta och svara på den frågan i ett inlägg, blandat med lite om hur avdelningsvården var.

Så, vi tar det från början.
Det var alltså lördagsnatten den 27:e september som det först blev ett besök till akuten för min del. Där fick vi vänta i flera timmar innan jag fick träffa en läkare, som efter att ha pratat med mig en stund bestämde att jag skulle skickas iväg till psykiatriska enheten med en M1 remiss (som alltså är en observationsremiss) och hon sa att jag fick välja mellan att åka frivilligt med ambulansen eller så skulle hon ringa dit polisen. Jag valde förstås att åka med frivilligt (jag fattade ju att jag inte hade nåt val).
Då vi kom fram till sjukhuset så träffade jag ännu en läkare som berättade att jag kommer vara under observation enligt den finländska mentalvårdslagen under högst 4 dygn. Jag satt där som ett stort frågetecken för jag hade ju ingen aning om vad det betydde (dessutom var min ångestnivå ganska så jättehög så min koncentration var ju på noll). Men en av vårdarna som var med på samtalet berättade att jag inte får avsluta vården inom den kommande dygnen, inte får gå ut och inte heller delta i några aktiviteter. Jag måste alltså vara där.

Efter att en av vårdarna (som var helt supertrevlig, hon blev min favorit där) kollat igenom alla mina saker och tömt min väska på saker som kunde vara farliga eller vassa, så fick jag ett rum. Det första jag såg då jag kom in på avdelningen var en lapp där det stod "skada inte din vårdare!" och då började jag nog fundera vart de hade skickat mig.. Jag var alltså på avdelning 1, och på den avdelning är människorna väldigt väldigt sjuka.. Tänker inte gå in på mer detaljer, med respekt mot de andra patienterna där.

På avdelning 1 var jag i två och en halv vecka. Först de fyra observationsdygnen och sen hade läkaren ansökt om att få tvångsvårda mig och det gick igenom. I början hade jag ingen rätt att gå ut alls, och jag höll på att gå sönder av att vara instängd på avdelningen dygnet runt. Hela miljön var så orolig och min kropp var på helspänn hela tiden. Det blev väl inte riktigt bättre av att andra och tredje kvällen jag var där så kom en av patienterna in i rummet och började krama mig och lägga sina händer där de inte ska vara. Sen då jag försökte komma förbi honom så försökte han hålla fast mig. Som tur var hjälpte det efter att jag var och pratade med en av nattvårdarna och sen fick jag sova i fred.
Det finns många nackdelar med att vara en nittonårig flicka på en psykiatrisk avdelning. Vart jag än gick på avdelningen var det en som stirrade på mig och en annan som heeeela tiden hälsade på mig och nu som då sa att "han var glad jag var där, för jag är trevlig att titta på". Inte saker man vill höra där. Ryser fortfarande bara vid tanken på det.

Men. Efter några dagar fick jag börja gå ut 2x15 minuter per dag med en vårdare, och herregud vilken skön känsla det var. Efter att inte ha fått frisk luft på fem dygn så kändes det som att komma ut i paradiset sen då man äntligen kom ut. Fick se nånting annat än de kala väggarna och allt som hände där. Kan faktiskt inte förklara hur skönt det var. Man lär sig liksom uppskatta de små sakerna i livet när man är instängd.

Efter två och en halv vecka på den avdelningen så fick jag äntligen byta till en annan avdelning. En mycket lugnare avdelning. En avdelning jag faktiskt blev bättre av att vara på. En avdelning där det fanns fler med liknande problem som jag. En avdelning där jag hittade ett stort stöd i de andra patienterna. En avdelning där vi kunde hjälpa varandra.
Om man själv inte varit på en avdelning kan det vara svårt att förstå hur otroligt viktigt det är att hitta andra patienter som man kan diskutera med. Andra som upplevt liknande och går igenom liknande. Jag lovar er, det finns ingen som förstår lika bra.

Skillnaderna mellan de två avdelningarna var stooora. Nu kunde jag slappna av, jag kunde låta mig själv ta det lugnt. Andas. Bara vila ut. Min kropp var inte på helspänn hela tiden. Miljön där var mycket lugnare, så också jag blev lugnare. Jag fick mera utgångstider och reglerna där var inte riktigt lika stränga. Jag var fortfarande tvångsvårdad, men sen då jag började må bättre fick jag mera frigång. Och nu har jag alltså varit utskriven i 12 dagar, och jag börjar ha kommit ifrån hospitaliseringen så småningom.

Så, till de stora frågorna: Blev jag bättre? Fick jag bra hjälp? Hur mår jag nu?

Svaret är inte enkelt. Men jag kan säga att: ja, jag mår bättre. Ja, jag fick hjälp. Jag är inte där längst ner på bottnen mer. En liten bit kom jag upp.
På den första avdelningen jag var, så blev jag ärligt talat inte bättre. Det var inte rätt avdelning för mig. Dessutom bytte de min terapi (mer om det i ett annat inlägg) som gjorde att mitt hopp kraschade ännu lite till. Men sen då jag fick byta avdelning, då började helningsprocessen. Trodde inte att avdelningsvården skulle hjälpa mig, men det gjorde den. Jag vet att jag inte alltid är så positiv till vårt lands psykvård, men jag måste ju faktiskt påpeka att de räddade mitt liv denna gång. Och det är jag tacksam över. Och visst upplevde jag en hel del fel nu också, men man måste se helheten. Jag lever, jag mår lite bättre. Jag fick hjälp. Det räcker för mig.

torsdag 13 november 2014

ETT INLÄGG FYLLT AV KÄRLEK

Precis som rubriken lyder är det här ett inlägg fyllt med kärlek. Men nu snackar vi inte om ett inlägg som beskriver ens stora kärlek till sin pojkvän/flickvän/partner, utan mer ett inlägg av tacksamhet. Tacksamheten över att jag träffat min bästa vän. Min soulmate. Hon som vet allt om mig. Hon som suttit med mig på akuten. Hon som hälsat på mig på sjukhuset. Hon som sett mina värsta sidor men ändå valt att fortsätta stå vid min sida. Hon som känner mig ut och in. Hon som får stå ut med min ångest, dag ut och dag in. Hon som räddade mitt liv.

Vi träffades egentligen lite av en slump, på nätet. Först då vi började prata så visste vi inte vem den andra var, men sen då vi böt numror och namn så märkte vi att vi var från samma lilla kommun och att vi nog visste lite vem den andra var. Sen började vi prata mer, och klickade direkt. Tror jag aldrig klickat med nån så snabbt och så lätt som med henne. Det tog inte länge innan jag märkte att det var nåt speciellt med henne. Att vi var så lika och brann för samma sak.

Det känns så konstigt att vi inte ens har känt varandra i ett år. Att nån som för ett år sen var en främling, idag kan vara ens bästa vän.

Första gången vi träffades var i lite speciella omständigheter, eftersom hon kom och hälsade på mig till sjukhuset. Minns ännu hur nervös jag var före hon skulle komma, att vi faktiskt äntligen skulle få träffas. Minns den första kramen, och hur härlig person hon verkligen var. Och förstås fortfarande är. Vi började direkt prata och jag tror vi båda ganska snabbt kände hur bra vi var för varandra. Hon kompletterar mig.

Sen den dagen har vi träffats oftare och oftare, fått djupare och djupare diskussioner och idag vet jag ärligt talat inte vad jag skulle göra utan henne. Vi har stora planer, funderingar och drömmar om hur vi skulle kunna jobba på det vi båda brinner för - att få bort stigman kring psykisk ohälsa.

Min bästa vän. Hon kom in i mitt liv då det var som mörkast. Hon har vandrat vid min sida sen dess. Torkat mina tårar, kramat mig genom min ångest och varit mitt ljus i tunneln. Hon drog upp mig då jag låg på bottnen av mörkret.

Tjejen jag pratar om är förstås den här (hon har dessutom en helt fantastisk blogg). Jag hoppas du vet hur mycket du betyder för mig, vännen. Hur glad jag är över att vi träffades och hur lyckligt lottad jag är som har dig vid min sida. Puss.


BACK ON TRACK

Jag är tillbaka nu. Tillbaka till vardagen. Tillbaka till livet. Eller, tillbaka till kampen mot ett liv. Ett vanligt liv. Ett liv att trivas med.

En vecka och en dag har jag nu varit ute i det fria. Efter 38 dagar (eller 1 månad och 7 dagar om man hellre vill se det så) tvångsvårdad på ett psykiatriskt sjukhus så känns det heeelt okej att vara ute igen. Men samtidigt känns det så otroligt konstigt. Att jag blev hospitaliserad av min vistelse på sjukhuset är bara ett faktum, så nu går mina dagar ut på att i princip vänja mig med vardagen igen. Att komma ihåg att jag själv måste koka mitt kaffe och fixa min frukost, handla min egen mat och komma ihåg att stiga upp. Nejmen, skämt åsido. Men att helt enkelt anpassa sig till vardagen igen. Att lära mig att överleva även om jag är ensam. Att finna ett sett att vinna över mörkret. Över mina demoner. Att lära mig leva, helt enkelt.

Jag har massor av inlägg på G i mitt huvud, så det kommer inte vara lika tyst här som det varit den senaste månaden. Hoppas ni förstår tystnaden i alla fall.
Men nu kommer inlägg att ploppa upp här igen, jag måste bara bearbeta det jag gått igenom lite innan. Samtidigt som jag vet att att skriva ner det är en del av bearbetningsprocessen.

Samtidigt vill jag passa på att tacka er för alla era kommentarer, mejl och meddelanden. Ert stöd är guld värt. TACK <3

Ta hand om er själva och varandra nu. Visst? Vi måste jobba tillsammans. Kram på er.

måndag 6 oktober 2014

TVÅNGSVÅRD OCH ÅNGEST

Vet ni hur det känns då en elefanthjord springer över en? Nej, inte jag heller. Men jag kan tänka mig att det känns lite som det gör just nu. Det gör ont överallt och känns som om lungorna ska sprängas av det konstanta trycket över bröstkorgen och att du snart överhuvudtaget inte kan andas mer. Huvudet snurrar och det känns som om en tornado virvlar omkring i din kropp och förstör allt som kommer i dess väg. Hela din kropp skakar och du skulle bara vilja skrika och gråta, men nej just ja, det kan du ju inte. Du försvinner in i din egna bubbla och har ingen aning om hur du ska ta dig ur den. Och klarar du av det så är den snart där igen och knackar på din dörr. Det kallas ångest.

Ja ni, lite lejdon här just nu. Läkaren ansökte om att få tvångsvårda mig och hon fick tydligen sin vilja igenom. Så nu är det tvångsvård (eller vård mot egen vilja som det så fint heter) i obestämd tid som gäller. Eller de har "bara" rätt att tvångsvårda i 3 månader, men jag kan också bli utskriven tidigare om de ser att jag börjar må bättre. Ni kan väl hålla tummarna för mig, va?

Jag kan ju berätta för er att tvångsvård suger. Jag får bara gå ut 2x15 minuter per dag med en vårdare. Får inte ha egen telefon/dator (finns ett telefonrum man får använda i 15 min i gången) och de har tagit alla "farliga" saker ifrån mig. Låsta dörrar o fönster, övervakad 24/7, läkarsamtal, egenvårdarsamtal och en massa jävla mat är min vardag just nu. And I hate it.

Sjukt liv. Sjukt huvud. Sjukt jag.
Men jag ska fan ta mig ur detta som starkare än någonsin. Det måste ju gå väl? Nu känns det ju absolut inte så och mitt huvud säger att jag alltid kommer må dåligt och jag har ärligt talat tappat hoppet om att nånsin börja må bra.. Men ingenting är väl omöjligt?

tisdag 30 september 2014

INLAGD ÄN EN GÅNG.

Det blir bara ett kort och snabbt inlägg här nu för att uppdatera er lite om vad som händer ..

Sen i lördags natt (efter ett besök vid akuten som tog typ 3h..) är jag inlagd på en avdelning. Är under observation enligt den finländska mentalvårdslagen ännu tills imorgon (vilket i princip betyder att jag inte får avbryta vården och inte heller gå ut) och sen får vi se vad som händer.

Vad jag känner om det här? Livrädd, ångestfylld och ledsen. Trött och lite frustrerad. Men det är bara att acceptera att man ibland behöver mer hjälp. Hur ont det än gör.

This too shall pass. Ta hand om er därute <3

fredag 26 september 2014

EN HÄNDELSERIK KVÄLL/NATT ..

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om gårdagen, är nog fortfarande lite i chock. Helt sjukt hur mycket som kan hända på ett dygn.

Torsdagen började helt vanligt (eller vanligt och vanligt, som det gjort de senaste 1½ veckorna rättare sagt) och jag stack iväg på terapi kring 12-tiden. Ångestnivån var skyhög som vanligt, och min terapeut försökte övertala mig att ta emot erbjudandet om akutremiss till akutpsykiatriska polikliniken än en gång. Men jag är ganska envis då jag sätter den sidan till, så istället blev det en ny terapitimme inbokad och jag lovade att dyka upp. Helt som vanligt alltså.

Jag kom hem, kollade lite serier och försökte ignorera att jag egentligen hade lektion just då. Men eftersom min ångest bråkat med mig den senaste tiden så har antalet skoldagar på två veckor varit tre stycken. Istället har jag sovit, sovit och sovit. Legat i fosterställning på golvet och skakat för att det gjort så ont i hela mig och jag har för första gången faktiskt kräkts av ångest (och nu snackar vi alltså inte om att kräkas av egen vilja). Det går med andra ord inte riktigt som jag vill just nu.

Men jag tänkte inte desto mer på min situation just då, jag börjar vara ganska van med att må piss. Senare på kvällen då jag stod i duschen knackade det på dörren och där stod fyra fina typer. Vad jag inte visste då var att de hade planerat att ta mig till akuten..

Då jag fick reda på orsaken till deras besök fick jag panik och sprang iväg ut i mörkret. Vet faktiskt inte vad som hände i den stunden. Min hjärna slogs helt ut och jag bara fortsatte gå utan att veta vart jag var på väg. De andra letade efter mig och inte tog det ju länge innan de hittade mig. De fick bokstavligen dra mig in i bilen för att sen köra vidare till akuten. Behöver jag ens säga att jag var sjukt rädd och att min puls säkert var uppe i 200?

Väl framme vid akuten fortsatte mina "rymningsförsök" och jag bönade och bad om att de skulle låta mig åka hem igen. Men nej, de kan minsann vara envisa de med. Träffade en läkare och jag försökte få honom att tro att allt var okej (jag ville ju bara hem och sova..) men även den planen satte de andra käppar i hjulen för. Jag försökte prata mig ur situationen men tror ni det hjälpte? Nej.

Lite senare satt jag i bilen på väg mot psykiatriska enheten. Jag visste ju då att det inte fanns en chans mer att vända om, och inte tog det länge innan tårarna kom. Jag ville inte in. Inte en gång till. Inte nu. Men träffade en annan läkare där som så jättegärna ville ha in mig och jag gick till sist med på att sova där en natt, bara jag fick fara hem nästa dag.

I morse fick jag då träffa ännu en läkare som försökte övertala mig att åtminstone stanna där en vecka eller i alla fall över helgen för att få min situation stabilare. Argumenterade med henne i säkert en halvtimme innan hon äntligen gav upp och gick med på att skriva ut mig. Enligt henne var "situationen allvarlig och även den öppna vården är oroliga för mig", men jag ville bara hem. Jag klarar inte av att vara på nån avdelning, och ärligt talat så tvivlar jag på att de kan hjälpa mig.

Lite senare satt jag på en lektion i skolan (kontraster!) vilket kanske inte var den smartaste idé jag haft men jag överlevde i alla fall. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med min situation just nu, enda jag vet är att avdelningsvård inte är lösningen för mig. Och ja, jag vet att jag predikar om att man ska våga ta emot hjälpen osv, men jag är inte stark nog för det nu. Inte än. En dag i taget bara.


Det som är värst med hela situationen är att jag verkligen gjort mina vänner besvikna nu, i och med att jag skrev ut mig alltså (hoppas ni kan förlåta mig). Jag vet ju att de bara ville mitt bästa och jag vet också att jag antagligen skulle ha gjort likadant om situationen skulle ha varit omvänd. Jag fick bara sån chock igår då de fyra personer jag litar mest på i denna värld gick bakom min rygg. Det gjorde liksom lite ont. Även om jag vet att det var för min skull de gjorde det. Att de dessutom var tvungna att se min bitchiga sida var inte heller så skoj. Den sidan kommer inte ofta fram men då man trycker på fel knappar så hoppar bitchen i mig fram och då är det inte roligt mer.



måndag 22 september 2014

IBLAND KRASCHAR LIVET.

... och ur kaoset talade en röst som sade: 
"Le och var glad, ty det kan vara värre"
Och jag log.
Och jag var glad.
Och det blev värre.

Förlåt för att det har varit så tyst här, men jag har en lite sämre period just nu. Eller okej, min ångest har gått upp till en sån nivå som jag aldrig trodde var möjlig. Let's just say att jag spenderade halva förra natten gråtskrikandes på duschrumsgolvet och ja.. Livet går inte riktigt som jag vill just nu. 

Återkommer då jag återuppstått från ångesten.


When you're going thru hell - keep going!


söndag 14 september 2014

ÖNSKEINLÄGG


ÖNSKEINLÄGG!

Nu tänkte jag låta er bestämma några ämnen jag ska ta upp här på bloggen (som förstås faller inom ramarna för psykisk ohälsa och liknande) eftersom jag har lite idébrist. Eller visst, jag har en massa jag skulle vilja skriva om, men många av de ämnena håller jag fortfarande på att bearbeta. Så jag tar det då jag känner mej redo helt enkelt.

Så, mina damer och herrar. Nu kan ni själva önska vad ni vill jag ska skriva om. Om ni inte vill slänga in en kommentar så går det bra att mejla eller skicka på facebook eller liknande också. Hur som helst.

onsdag 10 september 2014

PSYKISK OHÄLSA UR EN FÖRÄLDERS SYNVINKEL

Dagens blogginlägg är det inte jag som står för, utan min älskade mamma som skriver om psykisk ohälsa ur en förälders synvinkel. Psykisk ohälsa drabbar inte bara den "sjuka" utan även människorna runt omkring. Tårarna rinner ner för mina kinder då det jag läser hon skrivit. Jag älskar dig mamma.

"Visst har jag känt till att psykisk ohälsa i form av t.ex. depressioner, ätstörningar och självskadebeteende blivit allt vanligare i synnerhet bland ungdomar. Men det var länge ett mer diffust problem, något som inte rörde mig, något som fanns där ute men egentligen inte i min värld... Jag levde i en trygg bubbla, trodde att alla mina barn mådde bra och att allt var frid och fröjd. Visst har vi alla, både barn och vuxna, dagar då humöret inte är på topp men det är ju en del av det normala livet.

Så plötsligt vändes min trygga värld upp och ner. Under hösten i fjol hade jag förstått att Jenny var nedstämd, men jag trodde bara det berodde på stress inför det sista året i gymnasiet. Det var först i början av december som mina ögon öppnades på allvar! Jag blev kontaktad av skolhälsovårdaren som ville att jag skulle komma dit för Jenny mådde mycket dåligt. Fortfarande förstod jag ingenting – många tankar hann snurra runt i huvudet under de få minuter det tog mig att komma dit, men jag hade fortfarande ingen aning om vad hon hade drabbats av. För första gången i mitt liv såg jag en människa ha en kraftig panikångestattack och jag har nog aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv. Tårarna strömmade... Jag ville ju hjälpa, trösta, få ångesten att släppa, få henne att må bra igen – men jag kunde inget annat än att krama om henne och finnas där. Det kändes overkligt, som att befinna sig mitt i en mardröm och inte kunna vakna. Jag fick höra att hon tidigare hade haft flera mindre panikattacker i skolan, men sagt att man inte fick kontakta mig. Det gjorde faktiskt lite ont i mammahjärtat.

Efter detta blev ångesten, panikattackerna och depressionen en del av vår vardag. Jenny var aldrig särskilt bra på att berätta hur hon kände och mådde, vilket gjorde det svårt för oss i familjen att veta hur det riktigt var.

Då jag långsamt började inse hur dåligt Jenny faktiskt mådde kom självförebråelserna och självanklagelserna. Varför hade jag inte sett och märkt något tidigare? Vilka fel hade jag gjort? Var och när borde jag ha gjort annorlunda? I mitt sinne gick jag i princip genom hela Jennys liv, försökte hitta svar, försökte hitta orsaker och anklagade mig själv ännu mer. Jag kände mig totalt misslyckad som mamma – en mammas främsta mål är ju att barnen ska få det bra och vara lyckliga ... och där hade jag misslyckats totalt. Varför, varför, varför?

Vi kunde prata rätt bra med varandra inom familjen, också med Jennys äldre syskon. Vi blev visserligen inte klokare – alla ville vi ha svar på den omöjliga frågan ”Varför?” – men vi kunde i alla fall ventilera känslorna med varandra. Men visst fanns det dagar och kvällar då jag bara grät, då allt brast för mig trots att jag försökte vara stark.

Då Jenny var intagen på sjukhus pratade jag en del med hennes egenvårdare. Vi blev också erbjudna familjeterapi, något jag såg mycket fram emot, men den terapin var nog en total flopp. Sakta men säkert började jag förstå att jag kanske aldrig får något svar på frågan ”Varför?”, även om jag har svårt att acceptera det.

Som mamma till någon med psykisk ohälsa kastas man mellan hopp och förtvivlan, man försöker lära sig att leva med den gnagande oron som finns i magen mest hela tiden. På det sättet är det säkert precis som vid vilken annan långvarig sjukdom som helst, skillnaden är väl att det är mycket svårare att beskriva och prata om psykisk ohälsa.

Jenny själv har tagit ett stort steg genom att modigt berätta om sin sjukdomstid. Jag hoppas verkligen att detta ska hjälpa henne att så småningom börja må bättre och kunna komma ur detta som en starkare människa.


Jag älskar dig, Jenny!"

söndag 31 augusti 2014

DEN BRISTFÄLLIGA PSYKVÅRDEN

Jag hoppas alla har sett den här dokumentären? Annars tycker jag ni ska ge 28 minuter av er tid och titta på den. Liksom, nu. Så otroligt viktigt ämne. Creds till Yle att nån äntligen tog upp detta, och massor av creds till Benjamin som så öppet vågade prata om sin resa och vad han har varit med om!! Jag är full av beundran.

Tyvärr är ju det som dokumentären tar upp bara sanning. Tabun kring psykisk ohälsa är stooor. Köerna till vård är sjukt långa och patienter tas allt för ofta inte på allvar. Borde vi inte ha kommit lite längre än så här? Det är ju faktiskt 2014. Varför ska vi behöva skämmas för att vi mår dåligt? Det är ju inget man väljer och inget man kan bestämma över. Psykisk ohälsa är otroligt vanligt idag, och ändå vågar ingen prata om det.

Mentalvården i vårt land ÄR bristfällig. Jag känner flera som har sökt hjälp för sina självmordstankar och sitt självskadebeteende och läkarna har svarat "kom tillbaka då du har skärt upp hela armarna eller efter ett misslyckat självmordsförsök" och skickat hem dem med mediciner. Vadå misslyckats självmordsförsök?? Tänk om det inte misslyckas? Tänk om personen i fråga faktiskt lyckas med att ta sitt eget liv?
Om man ber om hjälp, har man rätt till hjälp, så är det bara. I nuläget måste man vara frisk för att vara sjuk, för processen till att få hjälp är lång och krävande. Man måste stå på sig, och veta vad man vill. Man måste vara jäkligt bra på att prata med andra ord. Men varför kräva så mycket av en som redan är sjuk och knappt orkar stiga upp på morgonen? Varför får man inte hjälp när man ber om den? När for det fel?

Jag skulle kunna skriva en roman om alla de fel och brister som finns inom psykvården, både sånt som jag själv upplevt och sånt som folk i min omgivning har berättat. Men jag tänker i alla fall ta upp en del mindre smarta idéer, kommentarer och beslut. Och eftersom jag ju egentligen bara kan prata för mina egna upplevelser, så kör vi på det:

1. Då jag blev inskriven på sjukhuset så blev jag lovad matstöd för att det skulle gå lite lättare att äta. Fick jag det? Nej.

2. Under nåt av de första läkarsamtalen så läste läkaren i min journal och såg att jag hade gått ner 12 kg på ungefär två månader och hennes kommentar var "Oj vad fusk, jag skulle också vilja kunna gå ner så lätt i vikt!". Lätt? Vad? Sen sa hon att jag kunde gå ner några kilon till också. Gissa om det fastnade i mitt huvud eller inte?

3. Då jag hade varit inlagd i kanske lite över en månad så skrev läkaren ett vårdkontrakt som gick ut på att om jag en gång till skadade mig själv på nåt sätt så skulle avdelningsvården avbrytas omedelbart. Hon sa att eftersom jag inte var underårig (då skulle jag tydligen ha blivit bältad) och inte heller var psykotisk så "var det bara att sluta med".  Vilken fiffig lösning, va? Tror ni det fick mig att sluta? Nej, istället vågade jag ju aldrig berätta om det, vilket i sin tur betydde att vårdarna trodde att jag hade slutat. "Se vad lätt det gick, du klarade ju av att sluta" fick jag höra flera gånger. Trodde de faktiskt att ett papper skulle få slut på ett självdestruktivt beteende? Det blev ju bara så att jag ljög om det ännu mer. Men, jag visste ju nog att kontraktet bara var ett sätt för dem att få bort ansvaret från sig själva. 

4. Det fanns en tid under min sjukhusvistelse som allt var becksvart och jag såg ingen väg ut. Jag ville helt enkelt dö. Och ja, jag var en fara för mig själv. Efter att ha varit ut på en promenad en dag, så kände jag att jag var tvungen att gå in igen för att jag verkligen inte skulle vara ensam i den stunden. Jag berättade det för en vårdare (vet inte om hon riktigt förstod mig, hennes svenskakunskaper var inte så jättebra..) och hon sa att personalen är lite oroliga för mig. En timme senare höll ångesten på att ta kol på mig, och jag bestämde mig för att ta ännu en promenad den dagen (frisk luft brukar kunna hjälpa lite smått ibland) och då hade de inte nåt problem med att släppa ut mig.. Det var då jag förstod att de faktiskt inte tog det jag berättade på allvar. Men för mig var det allvar.

5. En annan gång då jag var på helgpermission så hade jag lite liknande funderingar som i förra exemplet, och det berättade jag för kuratorn i skolan (jag hade varit och skrivit psykologistudenten) och efter många om och men och uppskärrade föräldrar så var jag tillbaka på sjukhuset. Då jag sen på måndagen var tillbaka på "min" avdelning (den var alltså stängd på helgerna) så fick jag en utskällning av en av vårdarna. Hon tyckte jag var så otroligt självisk och korkar och hon fattade inte hur jag kunde vara så dum. Okej, jag förstår att det jag tänkte inte alls var bra eller rätt, men det var ändå så jag kände. Det jag behövde få höra var att allt skulle bli okej, att det fanns en annan utväg. Att jag skulle kunna må bra igen. Inte att jag var självisk och korkad. För ärligt talat, att säga åt en självmordsbenägen människa att hen är självisk är det värsta man kan säga. Det stjälper så mycket mer än det hjälper. För det hjälper inte ett dugg. Det förstärker bara de tankar man redan har, tro mig. Istället kan man väl försöka hjälpa patienten att hitta andra lösningar? Att peppa personen till att orka lite, lite till. Att hitta de saker som får en att se ljuset i tunneln igen. För hey, det blir bättre.

6. Jag berättade ju om vårdkontraktet vi gjorde. Jo, det gick ju så att jag bröt det en måndagskväll (eller ja, jag var tvungen att berätta om det åt en av vårdarna) och blev sydd med sex stygn i smalbenet. Läkaren sa att hon tvekade med att ge mig bedövning då hon skulle sy såret eftersom hon ansåg att jag ju måste tycka om smärta, så det gjorde ju inget om det skulle göra ont (thank god så fick jag ju nog bedövning).  Nästa dag blev jag då alltså utskriven, för att "jag ville ju inte samarbeta med sjukhuset". Läkaren frågade om jag gjorde det för uppmärksamheten (mina öron gråter...) och sen tyckte hon att det var dags att jag började bete mig som en vuxen och sluta fjanta mig. Thank you.

7. Då jag blev utskriven från sjukhuset så började jag i öppenvård och fick då en ny läkare. Första gången jag träffade honom utanför avdelningen (för kanske lite över en månad sen) så gjorde vi upp ett avtal. Det avtalet går ut på att jag, så länge jag har vårdkontakt med honom, inte får ta livet av mig. Om jag ändå tänker göra det så sa han att jag först måste ringa till polikliniken och avsluta min kontakt med honom. Alltså hallå? Det lyser ju bara "jag vill inte ha ansvaret" om det hela.
Det här kanske låter som ett skämt, men det är sant. Vi har faktiskt ett sånt kontrakt - och jag är inte den enda...



Det här är då de största exemplen jag har upplevt bara detta år. Dessutom finns det ju också en massa mindre saker också.. Plus det som jag är mitt i just nu (min terapeut har en hel del roliga funderingar..) men det sparar jag till senare..
Det som jag fortfarande tycker är lite roligt är att jag den första månaden på sjukhuset var heeelt emot hela grejen och kunde inte/vägrade prata utan sa "jag vet inte" eller "jag minns inte" på alla frågor. Jag trodde liksom jag skulle slippa därifrån fortare då. Men sen då jag verkligen började öppna mig och berätta hur skit jag mådde, och då jag började försöka ta emot hjälpen - ja då började de tala om utskrivning. För tydligen var avdelningsvård inte för mig. Jag förstår fortfarande inte riktigt deras logik där..

Sen en sak som var ganska jobbig var att läkarna aldrig var överens. En del av läkarna tyckte att det enda alternativet för mig var avdelningsvård för min situation var så allvarlig, medan andra tyckte att avdelningsvård överhuvudtaget inte passade mig. Vissa ville inte skicka hem mig på helgerna och andra ville skriva ut mig direkt. Och för att inte tala om alla olikheter de hade med diagnoserna. Vissa tyckte jag var djupt deprimerad medan andra tyckte att jag inte alls var deprimerad (eller hade nån ångest) utan det var bara ett symtom på min "ätstörning"..

Jag har många gånger konstaterat att mentalvården i Finland är sjukt bristfällig, men visst finns det vissa bra saker med den också. Till exempel så fick jag ju åka på penkkis, jag fick skriva mina studentskrivningar antingen där på sjukhuset eller i skolan. Och vissa av vårdarna var faktiskt helt underbara. Men ändå så faller de bra delarna bort eftersom de dåliga delarna är så överväldigande..
Med andra ord så måste vi verkligen jobba på att det här med psykisk ohälsa ska bli okej. Tänk hur mycket lidande och illamående vi skulle spara om vi faktiskt började satsa på det här. Utveckla mentalvården, förebygga och verkligen kämpa för ett bättre system.
"Psykisk ohälsa är enligt riksdagsledamot Anneli Kiljunen ett ämne som beslutsfattare inte prioriterar. Orsaken är att det inte finns några röster att plocka på det." (källa: http://svenska.yle.fi/artikel/2014/08/26/blod-sa-far-du-hjalp)
Alltså det här är så skrattretande. Det är ju som ett stort skämt. Men tyvärr är det ju bara sanning. Man blir ju mörkrädd för mindre.. Att de som har makten och faktiskt KAN göra skillnad väljer att inte göra det för att de räknar att de inte får några röster bland de som lider av psykisk ohälsa? Hej hopp, vad hände där? Hur tänkte ni nu? Är det faktiskt ett sånt system vi vill ha?

Det har tagit mig många dagar att skriva det här inlägget. Jag har tvekat och funderat över hur personligt jag kan skriva, och hur mycket jag kan berätta. Så det blev en liten mellanversion. Jag måste ju vara ärlig och säga att ja, jag skäms. Jag är livrädd för att vara öppen med min historia och det jag gått igenom. Men jag håller ju på att predika om att man INTE behöver skämmas för sin psykiska ohälsa och att vi måste PRATA om det. Så varför ska jag skämmas då? Jag tror att det första steget mot att sluta skämmas och istället börja acceptera, är att prata om det. Att vara öppen med det man gått igenom. För jävlar vad jag har lärt mig mycket genom allt det här.
Och jag skulle antagligen inte ha träffat hon som idag är en av mina bästa vänner om jag inte hade gått igenom allt det här, våra vägar hade kanske inte mötts då. Inte heller skulle jag ha träffat de underbara personer jag lärde känna på sjukhuset. För ärligt talat, de som hjälpte mig mest på sjukhuset var ju faktiskt de andra patienterna. Dessutom skulle jag kanske inte annars veta vad jag vill jobba med i framtiden.



söndag 17 augusti 2014

WHAT TO/NOT TO DO OR SAY - PSYKISK OHÄLSA

Hej fina!
Alltså det här är ett ämne som jag skulle kunna prata om i evigheter. Dessutom är det ju ett så viktigt ämne. Det är inte bara en gång jag har hört om (eller själv upplevt) människor som lider av psykisk ohälsa som har fått ta emot riktigt ogenomtänkta och klumpiga kommentarer - både av yrkespersoner och av andra i sin omgivning.
För att få så många olika exempel som möjligt, så har jag frågat runt lite bland mina vänner om vad de tycker man ska och inte ska göra eller säga. I hela texten kommer jag också att undvika att skriva "en deprimerad människa" eller "en psykiskt sjuk människa" för en sak som är viktig att komma ihåg är att en person är aldrig sin sjukdom! Man ska inte lägga likhetstecken mellan en person och dennes sjukdom.

Först och främst vill jag bara påminna er om att psykisk ohälsa är som vilken annan sjukdom som helst. En som lider av psykisk ohälsa har inte valt att bli sjuk. Du skulle väl aldrig säga åt en med cancer att hen bara är sjuk för att få uppmärksamhet? Inte heller skulle du väl säga åt en som sitter i rullstol att stiga upp och gå och sluta larva sig? Nä, precis. Samma sak gäller psykisk ohälsa, det är inte något man gör för uppmärksamhet och inte heller är det bara att sluta må dåligt så där mitt i allt.

What NOT to do/say

"Ryck upp dig!" "Sluta larva dig nu!" "Tänk positivt" "Sluta vara så negativ hela tiden" "Bara att bita ihop så går det om" ..

En av de värsta sakerna med att må dåligt (vad det än är eller beror på) så är att inte bli tagen på allvar. Personer som lider av psykisk ohälsa har redan allt för mycket sk*t som pågår i deras huvud, och behöver inte få höra att det bara är att sluta. För det är inte så lätt. Man har inte valt att må dåligt, man har inte valt att bo i ett ständigt mörker. Att bara se svart. Det är ungefär som att gå runt med ett par solglasögon hela tiden, eller som då man lägger ett gråfilter på sin kamera - man ser allt lite negativare, mörkare och dystrare än förr. Om man är frisk så är det ju bara att ta av sig solglasögonen, men för en deprimerad fungerar det inte så. Hur mycket man än försöker så är det som om någon limmat fast solglasögonen med något superlim. De vill helt enkelt inte lossna. Och att höra att det bara är att sluta med, eller att allt blir bättre bara man tänker positivt så hjälper inte. Man får bara dåligt samvete, tror att det är något fel på en. Det stjälper mer än hjälper. Dessutom har en människa som mår dåligt väldigt negativa tankar om sig själv och kommentarer som dessa här ovan, bidrar inte riktigt till att förbättra självkänslan. För tro mig, många går redan runt med såna tankar själva, och att höra dem från omvärlden bekräftar bara ens misstankar. Men sanningen är att det inte bara är att sluta med. Vägen tillbaka är lång.

"Det finns många som har det värre" "Sluta upp med att tycka synd om dig själv" "Det är ditt eget fel"  ..

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: man väljer inte att må dåligt. Ja, det finns alltid de som har det värre. Med alla krig, all svält, alla katastofer och annat hemskt som händer i världen så är det lätt att tänka så. Men vi kan ju inte jämföra våra problem och svårigheter? Det är ju likadant som om vi skulle säga "sluta vara så glad, det finns många som har det bättre". Det låter ganska fel, va? Så varför då jämföra problem om vi inte jämför lycka? Vad säger ni om vi skulle försöka hjälpa våra medmänniskor istället för att klandra dem för att de mår dåligt? Människor som lider av psykisk ohälsa vill inte må dåligt, de vill inte skada sig själv. De vill bara må bra. Det är inte deras fel att de mår dåligt, de har som sagt inte valt det själva. Det är något som kommer smygandes. Det behöver inte ens vara nån speciell orsak eller händelse som gör att en person börjar må dåligt. Psykisk ohälsa är lite lömsk på det sättet.

"Men du ser ju inte sjuk ut?" "Hur kan du må dåligt som har ett så bra liv?" ..

För det första: psykisk ohälsa syns inte på utsidan. Man kan inte se på en person om hen mår dåligt eller inte, vilket en del kan tycka är synd ibland. För man vill ju bli tagen på allvar, vill bli förstådd. För visst skulle det vara lättare om det skulle synas på utsidan, så att man inte måste förklara sig hela tiden.. Ingen skulle någonsin fundera på om en person som sitter i rullstol kan gå eller inte - för det syns ju. Men att man mår dåligt behöver inte synas utåt, visst kan det synas att någon självskadar om hen har synliga ärr eller så, men det behöver inte.
För det andra: vem som helst kan börja må dåligt. Jag kan slå vad om att de flesta känner eller har hört om någon som mår dåligt. Kanske en vän, släkting, familjemedlem, bekant eller nån som du går i skola/jobbar med. Det sägs ju att en av fem i din bekantskapskrets mår dåligt och de allra flesta kommer att må dåligt nångång i sitt liv. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Hur bra eller rikt ditt liv än är. Hur glad du än "borde" vara. Det finns ingen garanti om att just du skulle klara dig undan psykisk ohälsa, tyvärr.

"Du inbillar dig bara" "Inte kan du ju må dåligt över en sån sak?" "Du vill bara ha uppmärksamhet" ..

Att säga att någon bara inbillar sig eller att hen inte kan känna så som hen gör är fel. Vi har alla känslor, och vi har rätt att ha våra känslor. En känsla är aldrig fel. Vi kan inte styra över våra känslor, eller bestämma hur vi ska känna över olika saker. Därför kan man inte inbilla sig att man mår dåligt eller känner som man gör. För det är ju känslor vi känner. Oftast negativa känslor då det kommer till psykisk ohälsa, och det är ingenting man valt. Och om en mår dåligt över en sak, så behöver inte det betyda att alla gör det. Vi reagerar alla olika på olika saker. En sak som du kanske tycker är jätteviktigt och som väcker massor av känslor inom dig, så behöver inte alls väcka samma känsla hos nån annan. Och det är okej. Vi har rätt att känna som vi gör. Ingen ska säga åt dig hur du ska känna eller inte. Dina känslor är okej. Och, de är dina. Bara dina. Ingen kan ta det ifrån dig.
Och det här med uppmärksamhet. Psykisk ohälsa handlar inte överhuvudtaget om att man bara vill ha uppmärksamhet. Det är ovanligt att folk bara vill ha uppmärksamhet, oftast ligger det nog mer bakom. De som till synes kanske söker uppmärksamhet, kanske har kämpat ensam i år och dar, utan att nån vetat om det. Det kan vara ett rop på hjälp, som andra i personens omgivning tolkar som "bara uppmärksamhet". Dessutom har uppmärksamhet ett så negativt klang. Uppmärksamhet behöver inte vara negativt. Det kan också vara ett tecken på att personen är beredd på att ta emot hjälp. Att kämpa för att må bättre. Att ge allt och lite till. Men det behöver inte betyda att hon/han är "attention seeker", utan se det mer som ett rop på hjälp. Det är i ytterst sällsynta fall som personer gör allt baara för att få uppmärksamhet och för att bli sedd. Så ta inte det för givet snälla ni, att någon skulle må dåligt för att få uppmärksamhet. Eller ännu värre, att hen skulle låtsas må dåligt för att få uppmärksamhet. För det funkar inte så. Ingen vill må dåligt.
Jag har själv fått höra flera gånger i år att jag bara fejkade mina panikattacker för att få uppmärksamhet och för att få skippa lektioner. Alltså hallå? Vet ni hur ont sånt gör att höra? Att först vara tvungen att stå ut med psykisk ohälsa som drar all energi och kraft man har, och sen dessutom få höra att allt bara är för uppmärksamheten? Nej hörni, där har informationsspridningen om psykisk ohälsa misslyckats igen.

"Du förstör bara för alla i din omgivning" "Du är en börda för dina nära" ..

Det här är något som tar otroligt ont att höra. Jag fick höra det i vintras då jag hade haft en panikattack i skolan. Jag kan ju säga att det inte hjälpte ett dugg. Bröt ihop än en gång efter att en i skolan sa så åt mig. För det var såna tankar jag gick omkring med själv redan från förr. Jag var ju medveten om att mina panikattacker var jobbiga för mina vänner eftersom de inte visste vad de skulle göra eller hur de skulle få dem att sluta. Men att få det bekräftat, av en som helt klart inte visste något om situationen, gjorde fruktansvärt ont. Det är något jag fortfarande tänker på. Jag kan helt enkelt inte släppa det.
Så tänk på vad ni säger innan ni säger det. Visst? Man glömmer ofta bort hur otroligt viktigt det är att välja rätt ord då man pratar med någon, oavsett om personen mår dåligt eller inte. Kommentarer som vi slänger ur oss utan att tänka kan lämna djupa sår efter sig.
För det är ju så. En person med psykisk ohälsa är inte en börda för andra, han eller hon förstör inte. Visst, det kan vara jobbigt att veta att en i ens närhet mår dåligt, speciellt om man vet att man inte kan hjälpa. Men det betyder inte att personen förstör. För vad är det egentligen som man förstör? Livet för personer i ens närhet kanske blir lite tyngre, lite svårare och lite jobbigare. Men det är inte ditt fel. Du ska inte skylla på dig själv för att du mår dåligt. Du har ju inte valt det.
Så istället för att säga att någon förstör, kan man ju visa att man finns där istället. Visa att man bryr sig, att man lyssnar. Att man vill hjälpa med det lilla man kan.

"Du försöker ju inte ens! Vill du inte bli bättre?" ..

Att repa sig från psykisk ohälsa är en lång och otroligt tung väg. Det krävs all ens kraft och energi. Det går inte över på en dag. Men det betyder inte att man inte försöker. Man kan ge allt man har, och ändå kan det stå på stället, eller till och med gå bakåt. Tid. Det krävs tid, massor av tid. Och stöd. Det är inte lätt, men det går. Men kanske man inte ser utåt hur mycket en person faktiskt kämpar och försöker. Därför är det lite riskabelt att säga åt en annan att hen inte försöker. För det är en inre kamp, dag ut och dag in. Att kämpa mot demonerna i sitt huvud är aldrig lätt.

Få inte panik själv.

När en person i din omgivning mår dåligt, få inte panik. Försök hålla dig lugn, tala med lugn röst och trösta så gott du kan. Om du till exempel ser då någon har en panikattack, så finns det stor risk att den blir värre om du också får panik. Ni triggar igång varandras panik då.
Kan ta mig själv som exempel. I vintras då jag hade en av de värre panikattackerna så var både kuratorn och skolhälsovårdaren ute på språng, så tills skolhälsovårdaren kom tillbaka så fick några kompisar sitta med mig i sjukrummet. En av dem sa typ "Jenny jag är rädd för jag vet inte alls vad jag ska göra" och jag så paniken i hennes ögon. Och jag förstår henne precis, det gör jag. Jag kunde inte röra mina ben (antagligen pga syrebrist för att jag hade hyperventilerat så länge), så jag förstår att hon kände sig hjälplös och fick panik. Men jag kunde inte rå för att jag också fick ännu mer panik, eftersom jag tänkte att jag måste vara galen som inte ens kan andas ordentligt eller röra på benen mera.
Så, jag vet det kan vara svårt att inte få panik själv. Speciellt om man inte sett nåt liknande förr. Men försök håll dig lugn, andas djupt och tänk på att det inte finns nåt du kan göra. Ända du kan göra är att vara där, andas, finnas där för din kompis. Men du är ingen professionell inom området, så det är inte meningen att du ska klara av nåt mer heller.


Behandla inte personen annorlunda. Bete dig inte som om personen skulle vara sämre än dig.

Det här är ganska viktigt det också. Försök att inte behandla personen annorlunda bara för att hen mår dåligt. Det är fortfarande samma person. Bara att hen är sjuk nu. Men den riktiga personen finns där under allt mörker. Ibland kan det vara skönt att bara få låtsas att allt är som vanligt. Att få umgås, prata och skratta och göra saker som man gjorde förr. För att inte helt tappa tråden till det "riktiga livet".
Försök heller inte få personen att känna sig mindre värd än dig. Jag tror inte någon skulle göra så med flit, utan det kan hända utan att man tänker på det. Jag har upplevt det, att folk i min närhet har behandlat mig som om jag var tre år och inte kunde klara av något själv. Jag vet att de gjorde det för min skull, att de inte menade något elakt eller dumt. Att de bara ville hjälpa och stötta mig. De menade ju inte att få mig att känna mig mindervärdig. Men det gjorde jag ändå. Jag är en sån som alltid vill klara av allt själv, så att inse att jag inte gör det var väl lite som en bitchslap I guess..
Visst, man kan behöva en hel del hjälp när man mår dåligt. Men inte med allt. Det finns gränser med allt. Låt personen i fråga försöka själv om hon eller han vill. Om du vill kan du erbjuda din hjälp, men det är viktigt att acceptera ett nej också.

Undvik inte att tala om det. Fråga inte "varför?".

Undvik inte att tala om psykisk ohälsa. Fråga fråga fråga. Ibland kan personen i fråga vara på ett sånt humör att han/hon inte alls vill prata om det, och det är viktigt att acceptera. Men visa att du bryr dig, lyssna om hen vill prata. Fråga. Ge inte upp fast du inte får svar direkt. Vissa dagar kan det vara lättare att prata än andra. Och om det inte fungerar att prata så skriv. Jag är en sån som har otroligt svårt för att prata, så istället skriver jag. Jag skrev med mamma i vintras då det inte gick att prata, jag skriver nu med min terapeut för att det är så mycket lättare för mig att sätta ord på mina tankar och känslor om jag får skriva. Det bara låser sig om jag måste prata. Så det kan funka om det känns helt omöjligt att prata.

Att fråga varför kan vara lite knepigt. Jag förstår att man vill veta varför nån mår dåligt, har ångest, ätstörningsproblematik, självskadebeteende, självmordstankar eller vad det nu än kan gälla. Men att fråga varför kan vara svårt. För det behöver inte alltid finnas en orsak. Det kan komma out of the blue eller så kan det bero på en massa små orsaker. Det kan bero på i princip vad som helst. Och det är inte orsaken som är det viktiga. Det viktiga är att kämpa framåt, mot ett friskt liv. Att hitta de där små knepen som hjälper mot det som känns svårt. Att hitta det som hjälper en att ta sig framåt. Tillsammans kan vi göra mycket. Tillsammans kan vi komma långt.

"Självmord är själviskt" "Tänk på alla andra" ..

Det här, mina damer och herrar, är något jag kunde skriva hur långt som helst om. Men egentligen räcker det att ni läser det här:  There's Nothing Selfish About Suicide och ROBIN WILLIAMS DID NOT DIE FROM “SUICIDE”
Det beskriver liksom allt så himla bra, så jag känner att jag inte har mer att tillägga. Jag läste nånstans att ifjol dog 260 personer i trafiken medan 1600 tog livet av sig. Depression är en dödlig sjukdom.

"Suicide is a decision made out of desperation, hopelessness, isolation and loneliness. The black hole that is clinical depression is all-consuming. Feeling like a burden to loved ones, feeling like there is no way out, feeling trapped and feeling isolated are all common among people who suffer from depression."
"People who say that suicide is selfish always reference the survivors. It's selfish to leave children, spouses and other family members behind, so they say. They're not thinking about the survivors, or so they would have us believe. What they don't know is that those very loved ones are the reason many people hang on for just one more day. They do think about the survivors, probably up until the very last moment in many cases. But the soul-crushing depression that envelops them leaves them feeling like there is no alternative. Like the only way to get out is to opt out. And that is a devastating thought to endure."


What to do/say

      "Jag kanske inte vet hur du känner, men jag lyssnar gärna om du vill" ..

Det är svårt att riktigt förstå vad en annan människa går igenom, och man behöver alltid inte heller förstå. Det viktigaste är att man visar att man finns där och bryr sig. Berätta för dina nära att du gärna lyssnar, och hjälper till om det behövs. Pressa inte, men ge inte upp fast det inte nappar första gången. Ibland behöver man verkligen bevisa att man finns där, att man inte tänker ge upp.
   
  "Det är okej att känna som du gör" ..

En känsla är som sagt en känsla. Dina känslor är okej. Vi kanske inte alltid förstår hur en annan person känner, eller varför den personen känner just nu. Men det är viktigt att komma ihåg att vi alla reagerar olika. Vi upplever saker olika, vi känner på olika sätt. Och alla känslor är okej. När en person mår dåligt kan hen ibland känna som om känslorna man känner är fel, att man inte borde känna så som man gör. Berätta för personen att det är okej att känna. Vilka känslor det än gäller. Det är dina känslor och du har rätt till dem.

" Du är inte ensam" ..

Visa åt dina nära att de aldrig är ensamma. Berätta för dem att de inte är galna, de är inte konstiga som känner som de gör eller går igenom det som de gör. Man kan ofta känna sig som ensammast i världen då man mår dåligt. Det känns som om ingen lyssnar, ingen bryr sig, ingen förstår och som att ingen nånsin har gått igenom det som man går igenom. Men psykisk ohälsa är vanligt idag, man är inte ensam om att må dåligt. Man är inte konstig för att man mår dåligt. Det är helt normalt. Och framförallt, det är okej. Berätta att du finns där, att han eller hon inte behöver vara ensam med sitt mående eller tankar och känslor. Visa att du bryr dig.

"Du är viktigt för mig" "När allt är över finns jag ännu här - och du med" "Du är värd att må bättre än så här" ..

Ge personen som mår dåligt hopp. Berätta att du finns här, att du är med henne/honom hela vägen, och att du även är här efteråt. Och att även hon/han är här. Att hen kan ta sig genom det här. Det ger hopp. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar oss människor. Berätta att hen är viktigt för dig. En person som lider av psykisk ohälsa tror ofta inte att hen är värd att må bättre än vad hen gör. Det är demonerna bra på att upprepa i ens huvud. Visa att demonerna har fel, säg (flera gånger kan behövas) att personen visst är värd att må bättre. Det är vi ju alla! Berätta åt hen vilka fina och starka sidor hen har, och plocka fram dem. Hjälp hen att fokusera på de bra sidorna, att verkligen börja tro på dem själv också.

"Det är okej att gråta och vara ledsen" "Det är okej att göra ingenting" ..
  Det är okej att visa känslor. Det är okej att vara ledsen. Och om det en dag känns som om du inte vill göra någonting, så behöver du inte göra det heller. Det är okej att bara ha en dag då du slappar och samlar krafter och energi för en ny dag. Det är okej att skrika, gråta och visa alla känslorna som ligger gömd inom dig. Du behöver inte hantera dem själv.

Var inte rädd för att fråga. Fråga rakt ut, gå inte runt ämnet.

Då det kommer till psykisk ohälsa så är många rädda att fråga om saker de undrar över. De är rädda att folk ska ta illa upp. Men det är okej att fråga. Du kanske inte alltid får ett svar, men du har i alla fall försökt. Du har visat att du finns där, att du bryr dig. För det är viktigt att veta, att det faktiskt finns någon som bryr sig. Det kan kännas lite ensamt att kämpa mot sin psykiska ohälsa ibland.
Och ge inte upp fast du inte får några svar på dina frågor. Fråga igen en ny dag, så kanske det går bättre att prata om då, eller föreslå att hen skriver istället. Det kan ofta vara lättare.

Uppmana till att söka hjälp.

Att ta sig ur psykisk ohälsa själv kan ofta kännas helt omöjligt. Men att söka hjälp kan också kännas lika omöjligt. Man kanske innerst inne vet att man behöver hjälp, men man vågar/orkar helt enkelt inte ta tag i det. Då kan det ibland behövas lite hjälp på traven. Erbjud dig att komma med på första psykologbesöket, läkarsamtalet eller fråga om hen vill att du ska försöka få fixat en tid till någon professionell. Berätta varför du tycker det skulle vara nödvändigt (på ett vänligt sätt, inte dömande!).

Fråga om det finns något du kan göra.

Det kan gälla vad som helst. Allt från att följa med på psykologmötet till att handla mat eller tvätta kläder. Vardagssysslor kan kännas grymt jobbiga och omöjliga då man mår dåligt. Det kan kännas så onödigt. Då kan man behöva lite hjälp ibland, för att orka med vardagen. Och ofta har man svårt att be om hjälpen själv, så då kan du erbjuda din hjälp istället. Det behöver inte vara något stort, men nåt litet som får personen att känna sig lite mindre ensam. En sak mindre att tänka på helt enkelt.

Sätt upp regler.

Du/ni måste sätta upp regler åt er själva. Du kan inte försöka vara psykolog/terapeut åt din vän, familjemedlem, släkting, bekanta osv. Du måste sätta dina egna gränser. Berätta att du finns där som en vän, men att hen kanske skulle ha nytta av professionell hjälp. Du kan inte ta på dig för mycket, och du måste komma ihåg att ta hand om dig själv också. Det kan vara lätt att glömma bort sig själv när man har en närstående som mår dåligt. Men ingen mår bättre av att du inte tar hand om dig själv. Berätta att du alltid finns där, men att du inte kan vara personens psykolog.


Vi glömmer ofta bort hur viktigt det är att tänka genom det vi tänker säga före vi faktiskt säger det. Ord kan vara hårda ibland, och kan följa med en många år efteråt. Psykisk ohälsa är ett känsligt ämne med tanke på hur mycket tabu, skam och skuld det ligger runt det. Men visa att det är okej. Berätta att du finns, att du bryr dig, att du gärna lyssnar och att du aldrig tänker lämna honom eller henne. 

Ta hand om varandra där ute. Berätta för dina nära och kära att du älskar dem, hur mycket de betyder för dig och att du alltid finns där för dem. Såna ord är aldrig onödiga, aldrig överflödiga. Ge dem din kärlek. Livet är skört.


onsdag 6 augusti 2014

TA FRAM BARNET INOM DIG

I våras, under en av mina värsta perioder, så gav min terapeut mig ett ganska bra tips. Han tyckte att jag skulle ta fram den lilla flickan inom mig varje gång jag hade ohälsosamma och destruktiva tankar. Varje gång jag tryckte ner mig själv, varje gång mitt självhat höll på att ta över. För det är ju så, vi har alla kvar den delen av oss då vi var små och oskyldiga. Då vi ännu var oförstörda, då vi ännu trodde att jorden var en fin plats utan ondska.


Det här är Jenny 5 år. Det är alltså henne jag ska försöka plocka fram under mina sämsta stunder. Jag ska försöka glömma att jag är 19 år, och istället låtsas att jag är 5 igen. För vem vill göra en femåring illa? Vem skulle säga så hemska saker vi säger åt oss själva idag, åt en femåring? Jag hoppas ingen.

Det här är alltså mitt råd till er idag. Varje gång som ni tänker negativa saker om er själva, varje gång ni hatar er själva eller varje gång ni vill göra er själva illa: ta fram barnet inom er. Även om barnet är långt långt nergrävt under all självkritik och ilska, försök! Öva, öva, öva. Det kommer inte att vara lätt, det säger jag inte. Men det är värt det. Tänk på då du var liten, inte hade du väl hemska tankar om dig själv då? Inte ville du väl dig själv illa då? Varför hata dig själv nu då?

Varje gång du pratar illa om dig själv, låtsas att du istället talar till ditt femåriga jag, och vänd orden till något positivt. Jag förstår om det här låter helt omöjligt, för om jag ska vara helt ärlig så låter det helt omöjligt i mina öron också. Men jag tror verkligen att det kan funka, bara man inte ger upp. Det kommer inte att fungera första gången, inte andra eller femte heller. Men kanske sjätte? Bara fortsätt försöka. Tala till det lilla barnet inom dig. För det finns där, någonstans. Och vi måste ta hand om det. Om inte vi tar hand om barnet inom oss, vem gör det då?

Om det känns heeeeelt omöjligt att hitta barnet inom dig, så kan jag ge ett annat tips som en vis person en gång gav mig. Försök låtsas att du är någon annan. De hemska saker du säger åt dig själv i vanliga fall, skulle du antagligen inte säga åt någon annan. Så försök sätta dig i tredje person, att du egentligen talar med någon annan. Ge dig själv goda råd hur du ska gå vidare, hur du ska ändra de mörka tankarna du har om dig själv. Ge dig själv de tips du skulle ge din bästa vän om hen var i samma situation som dig. Låtsas som att du pratar med och om någon annan. Kanske det kan hjälpa dig en bit på vägen?

Det är väl värt ett försök, visst?

torsdag 31 juli 2014

VILA I FRID




När en blomma bryts av i sin vackraste blom
då blir marken så trist och så fruktansvärt tom
men kanske ändå att det finns någonstans
en undangömd äng eller skreva
dit en blomma som brutits för tidigt
kan komma och fortsätta växa, dofta och leva.
                            - Atle Burman


Det sägs att bara tiden går
så ska den läka alla sår
som sorgsna hjärtan gömmer,
visst är vårt minne ofta kort
men att en när och kär gått bort
är nåt man aldrig glömmer
 
En tröst för den som lämnats kvar
är hoppet som ens hjärta har
trots tårarna man gråter,
för himlens eget löfte är
att älskar man varandra här
så möts man en gång åter.
             - Atle Burman

Till min fina kusin. Du kommer alltid att finnas i våra tankar, i våra hjärtan och i våra minnen. Du kommer alltid att vara saknad. Du var tvungen att kämpa mot det mörka alldeles för länge och det gör så ont i mig att du inte orkade längre. Jag förstår att det gjorde ont att leva, jag förstår att mörkret blev för överväldigande. Men jag önskar såå att du hade orkat lite till. För din familj, för dina vänner. Men främst för din egen skull. Men vännen, vi kämpar för dig nu. Vi kämpar för att övervinna mörkret, en gång för alla. Vi kämpar tillsammans, bara på olika håll.

Lilla fina. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att du har det bättre var du än är nu. Att du har hittat din plats som du kan kalla ditt happyplace. Där du trivs, där du har det bra. Att du kan känna den där känslan där det bara pirrar i magen av glädje. Att du kan le och skratta tills du får sjuka magmuskler. Att du får känna att allt är okej.

Oj vad jag önskar att det fanns ett sätt som du kunde kontakta oss på. Låta din familj få veta att du är okej, att du har det bättre nu. Att du fortfarande finns, även om du inte är bland oss mer. Berätta för dem att du inte upphörde att existera, utan att det faktiskt finns ett liv efter döden. Att ni kommer att träffas igen, då tiden är inne. Låta dem få veta att du har reserverat plats åt dem vid ditt happyplace. Att ni kommer att bli lyckliga, leva som en familj igen. Bli hela igen. 
Jag önskar du kunde ta kontakt. Trösta din familj, säga att det inte är deras fel. Berätta att du bara inte orkade mer. Låta dem få veta att du har det bra nu. Önskar du kunde hjälpa dem genom sorgen, genom det mörka, genom det tunga. Visa att du är okej nu. Paja dem på huvudet och trösta dem med dina varma ord om livet efter döden. Bekräfta att ni kommer att ses igen. Få dem att förstå, och hitta glädjen i livet igen. Att orka fortsätta framåt igen, utan dig vid deras sida.

VILA I FRID <3

fredag 18 juli 2014

ATT VÅGA BE OM HJÄLP

Tänkte ta och reflektera lite över det här med att våga be om hjälp. Om att våga visa att man inte mår bra, våga inse att man inte tar sig genom det här själv. För ingen av oss är nån supermänniska som klarar av precis ALLT själva. Ändå är steget att be om hjälp alldeles för stort. Visst, vi har kommit en bra bit på vägen, och om någon till exempel berättar att hen går till en terapeut för att få lufta huvudet lite så är det inte som om en bomb skulle ha släppts mera. Men ändå skrämmer det stora mörkertalet mig. Alla de som mår dåligt i sin ensamhet för att de inte vågar be om hjälp, inte vågar berätta.

Jag själv var precis likadan. Jag höll allt inom mig i flera år, och jag kan ju säga att det gjorde ju inte saken bättre. Att be om hjälp var inte ett alternativ för mig. Jag var så inställd på att jag absolut måste klara det själv, annars var jag ju en svag människa. Men att gå runt och fundera och älta på saker ensam är inte bra. Vår hjärna låser sig och vi hittar ingen lösning på någonting alls - så var det i alla fall för mig. Oftast behöver vi en annan persons råd, åsikter och synpunkter. Någon som kan se situationen ur ett annat perspektiv. Någon som lyssnar och förstår. Någon som bryr sig.

Något jag ofta funderar på är varför det är så himla mycket svårare att be om hjälp då det gäller nåt psykiskt än fysiskt. Att det ska vara så mycket skam och skuld runt det. Vi behöver inte skämmas över att vi mår dåligt, det är ju inte något vi själva väljer eller bestämmer över. Det bara händer. Då vi har en förkylning så går vi ju inte runt och döljer det för nära och kära, och om det inte går om så åker vi till hvc. Inte svårare än så. Men direkt det gäller nåt psykiskt så vågar vi inte. Rädda för vad andra ska säga och tycka. Rädda för att det ska göra oss till en sämre människa. Tanken på att andra ska börja prata skrämmer iväg oss, drar oss längre och längre ner i mörkret, längre och längre bort från hjälpen.

Själv har jag fortfarande svårt att be om hjälp. Jag har svårt att berätta och visa hur jag egentligen mår, och än idag håller jag fortfarande upp en fasad. Inte lika kraftigt som förut, men ändå. Jag är fortfarande rädd för att visa mig svag och sårbar. Att be om hjälp är svårt, att inse att jag inte klarar det här själv är ännu svårare. Men det är något jag kämpar med varje dag. För vet ni? Att be om hjälp är ett tecken på styrka, likaså att visa sig sårbar. Att visa att man mår dåligt. Jag beundrar de som kan visa hur de egentligen mår, de som inte är rädda att be om hjälp.
Jag har alltid tänkt att det alltid finns nån som mår sämre än mig, nån som behöver hjälpen mer. Nån som var värd hjälpen mer än mig. Men heeeey, vi är ju alla värda hjälp. Alla har rätt att må bra, oavsett vad ditt huvud säger åt dig. Oavsett vad någon annan säger. Dina känslor är dina känslor, om du mår dåligt över en sak så gör du det - ingen kan påstå att man inte kan må dåligt över en sån sak. Det är ingen skillnad om det är stort eller litet. En sak som du mår dåligt över behöver inte en annan känna så om - och tvärtom. Vi har alla våra egna tankar och känslor, och det har vi rätt till. Varenda sak så reagerar vi olika på, vi fokuserar på olika saker och tolkar olika. Man kan jämföra det med en fest till exempel: ett gäng kompisar går på samma fest och ska sedan återberätta festen åt en annan kompis som missade hela grejen. Då har alla sina egna synvinklar av festen, alla har lagt märke till olika saker och berättar allt ur en personlig synvinkel. Det en tyckte var jätteviktigt kanske en annan inte brydde sig ett dugg om. Så är det med vårt mående och våra känslor också. Allting är personligt och ingen annan kan bestämma vad du får eller inte får må dåligt över.

Jag kom kanske lite bort från poängen med det här inlägget nu. Men det jag försöker säga är: be om hjälp i tid. Låt det inte gå för långt, låt dig inte dras ännu längre ner i mörkret. Jag förstår om du är rädd, jag förstår att hela saken kan kännas jätteskrämmande.
Men tänk så här: om du bryter benet så är du väl inte rädd att be om hjälp? Att åka till en läkare för att hen ska kunna röntga och gipsa är ju inte så farligt. Läkaren får liksom checka upp vad som hänt med ditt ben, och hjälpa till för att underlätta din vardag lite - till exempel med att ge dig kryckor och medicin. Likadant är det då du ber om hjälp med ditt mående, bara det att man inte kan se vad som är "fel" i själen genom att röntga. Det syns oftast inte utåt (inte på insidan heller) hur en person mår, därför är det extra viktigt att du berättar hur du har det. Och är så ärlig som möjlig. De som jobbar med såna här saker finns ju där för dig. De vill hjälpa dig. De bryr sig.

Jag ångrar varje dag att jag inte sökte hjälp tidigare. Om jag fått prata igenom saker redan i högstadiet så kanske jag aldrig skulle ha blivit tvungen att spendera två månader på sjukhuset. Jag kanske hade mått bra nu istället för att varje dag kämpa för att inte falla. Så mitt råd till er: be om hjälp i tid. Du är värd att må bra, du är värd att få hjälp. Och för att du ber om hjälp är du inte svag - tvärtom.

Jag slår vad om att nån av er som läser det här känner att ni borde be om hjälp, men kanske inte vågar. Kanske ni har funderat på det, men ännu inte tagit steget. Vet ni vad jag tycker ni kan göra? Gå in hääär och  läs. Decibel har listat upp en massa hjälpställen som finns - just för dig.

Om det ännu är ett för stort steg att prata med någon face-to-face så kan du till exempel börja med att gå och läsa inlägget om stödsajter på nätet som jag skrev förra veckan. Ta steget, våga chansa. Kanske det inte känns som ett lika stort steg att prata med någon anonymt på nätet. Sen kanske du är redo att prata in real life. Och hittar du inte rätt hjälp första gången (du vet, personkemin kanske inte alltid stämmer) så är det bara att försöka igen. Men ge inte upp - du är värd hjälpen. Det är så mycket lättare att komma underfund med vad som spökar inombords om man kan diskutera det med någon annan. För ett år sedan trodde jag aldrig det. Då mina kompisar försiktigt sa att jag kanske borde prata med någon så svarade jag att jag aldrig i mitt liv tänker prata med någon professionell om mina problem. Jag trodde aldrig att det skulle kunna hjälpa. Tänk så fel jag hade.