torsdag 31 juli 2014

VILA I FRID




När en blomma bryts av i sin vackraste blom
då blir marken så trist och så fruktansvärt tom
men kanske ändå att det finns någonstans
en undangömd äng eller skreva
dit en blomma som brutits för tidigt
kan komma och fortsätta växa, dofta och leva.
                            - Atle Burman


Det sägs att bara tiden går
så ska den läka alla sår
som sorgsna hjärtan gömmer,
visst är vårt minne ofta kort
men att en när och kär gått bort
är nåt man aldrig glömmer
 
En tröst för den som lämnats kvar
är hoppet som ens hjärta har
trots tårarna man gråter,
för himlens eget löfte är
att älskar man varandra här
så möts man en gång åter.
             - Atle Burman

Till min fina kusin. Du kommer alltid att finnas i våra tankar, i våra hjärtan och i våra minnen. Du kommer alltid att vara saknad. Du var tvungen att kämpa mot det mörka alldeles för länge och det gör så ont i mig att du inte orkade längre. Jag förstår att det gjorde ont att leva, jag förstår att mörkret blev för överväldigande. Men jag önskar såå att du hade orkat lite till. För din familj, för dina vänner. Men främst för din egen skull. Men vännen, vi kämpar för dig nu. Vi kämpar för att övervinna mörkret, en gång för alla. Vi kämpar tillsammans, bara på olika håll.

Lilla fina. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att du har det bättre var du än är nu. Att du har hittat din plats som du kan kalla ditt happyplace. Där du trivs, där du har det bra. Att du kan känna den där känslan där det bara pirrar i magen av glädje. Att du kan le och skratta tills du får sjuka magmuskler. Att du får känna att allt är okej.

Oj vad jag önskar att det fanns ett sätt som du kunde kontakta oss på. Låta din familj få veta att du är okej, att du har det bättre nu. Att du fortfarande finns, även om du inte är bland oss mer. Berätta för dem att du inte upphörde att existera, utan att det faktiskt finns ett liv efter döden. Att ni kommer att träffas igen, då tiden är inne. Låta dem få veta att du har reserverat plats åt dem vid ditt happyplace. Att ni kommer att bli lyckliga, leva som en familj igen. Bli hela igen. 
Jag önskar du kunde ta kontakt. Trösta din familj, säga att det inte är deras fel. Berätta att du bara inte orkade mer. Låta dem få veta att du har det bra nu. Önskar du kunde hjälpa dem genom sorgen, genom det mörka, genom det tunga. Visa att du är okej nu. Paja dem på huvudet och trösta dem med dina varma ord om livet efter döden. Bekräfta att ni kommer att ses igen. Få dem att förstå, och hitta glädjen i livet igen. Att orka fortsätta framåt igen, utan dig vid deras sida.

VILA I FRID <3

fredag 18 juli 2014

ATT VÅGA BE OM HJÄLP

Tänkte ta och reflektera lite över det här med att våga be om hjälp. Om att våga visa att man inte mår bra, våga inse att man inte tar sig genom det här själv. För ingen av oss är nån supermänniska som klarar av precis ALLT själva. Ändå är steget att be om hjälp alldeles för stort. Visst, vi har kommit en bra bit på vägen, och om någon till exempel berättar att hen går till en terapeut för att få lufta huvudet lite så är det inte som om en bomb skulle ha släppts mera. Men ändå skrämmer det stora mörkertalet mig. Alla de som mår dåligt i sin ensamhet för att de inte vågar be om hjälp, inte vågar berätta.

Jag själv var precis likadan. Jag höll allt inom mig i flera år, och jag kan ju säga att det gjorde ju inte saken bättre. Att be om hjälp var inte ett alternativ för mig. Jag var så inställd på att jag absolut måste klara det själv, annars var jag ju en svag människa. Men att gå runt och fundera och älta på saker ensam är inte bra. Vår hjärna låser sig och vi hittar ingen lösning på någonting alls - så var det i alla fall för mig. Oftast behöver vi en annan persons råd, åsikter och synpunkter. Någon som kan se situationen ur ett annat perspektiv. Någon som lyssnar och förstår. Någon som bryr sig.

Något jag ofta funderar på är varför det är så himla mycket svårare att be om hjälp då det gäller nåt psykiskt än fysiskt. Att det ska vara så mycket skam och skuld runt det. Vi behöver inte skämmas över att vi mår dåligt, det är ju inte något vi själva väljer eller bestämmer över. Det bara händer. Då vi har en förkylning så går vi ju inte runt och döljer det för nära och kära, och om det inte går om så åker vi till hvc. Inte svårare än så. Men direkt det gäller nåt psykiskt så vågar vi inte. Rädda för vad andra ska säga och tycka. Rädda för att det ska göra oss till en sämre människa. Tanken på att andra ska börja prata skrämmer iväg oss, drar oss längre och längre ner i mörkret, längre och längre bort från hjälpen.

Själv har jag fortfarande svårt att be om hjälp. Jag har svårt att berätta och visa hur jag egentligen mår, och än idag håller jag fortfarande upp en fasad. Inte lika kraftigt som förut, men ändå. Jag är fortfarande rädd för att visa mig svag och sårbar. Att be om hjälp är svårt, att inse att jag inte klarar det här själv är ännu svårare. Men det är något jag kämpar med varje dag. För vet ni? Att be om hjälp är ett tecken på styrka, likaså att visa sig sårbar. Att visa att man mår dåligt. Jag beundrar de som kan visa hur de egentligen mår, de som inte är rädda att be om hjälp.
Jag har alltid tänkt att det alltid finns nån som mår sämre än mig, nån som behöver hjälpen mer. Nån som var värd hjälpen mer än mig. Men heeeey, vi är ju alla värda hjälp. Alla har rätt att må bra, oavsett vad ditt huvud säger åt dig. Oavsett vad någon annan säger. Dina känslor är dina känslor, om du mår dåligt över en sak så gör du det - ingen kan påstå att man inte kan må dåligt över en sån sak. Det är ingen skillnad om det är stort eller litet. En sak som du mår dåligt över behöver inte en annan känna så om - och tvärtom. Vi har alla våra egna tankar och känslor, och det har vi rätt till. Varenda sak så reagerar vi olika på, vi fokuserar på olika saker och tolkar olika. Man kan jämföra det med en fest till exempel: ett gäng kompisar går på samma fest och ska sedan återberätta festen åt en annan kompis som missade hela grejen. Då har alla sina egna synvinklar av festen, alla har lagt märke till olika saker och berättar allt ur en personlig synvinkel. Det en tyckte var jätteviktigt kanske en annan inte brydde sig ett dugg om. Så är det med vårt mående och våra känslor också. Allting är personligt och ingen annan kan bestämma vad du får eller inte får må dåligt över.

Jag kom kanske lite bort från poängen med det här inlägget nu. Men det jag försöker säga är: be om hjälp i tid. Låt det inte gå för långt, låt dig inte dras ännu längre ner i mörkret. Jag förstår om du är rädd, jag förstår att hela saken kan kännas jätteskrämmande.
Men tänk så här: om du bryter benet så är du väl inte rädd att be om hjälp? Att åka till en läkare för att hen ska kunna röntga och gipsa är ju inte så farligt. Läkaren får liksom checka upp vad som hänt med ditt ben, och hjälpa till för att underlätta din vardag lite - till exempel med att ge dig kryckor och medicin. Likadant är det då du ber om hjälp med ditt mående, bara det att man inte kan se vad som är "fel" i själen genom att röntga. Det syns oftast inte utåt (inte på insidan heller) hur en person mår, därför är det extra viktigt att du berättar hur du har det. Och är så ärlig som möjlig. De som jobbar med såna här saker finns ju där för dig. De vill hjälpa dig. De bryr sig.

Jag ångrar varje dag att jag inte sökte hjälp tidigare. Om jag fått prata igenom saker redan i högstadiet så kanske jag aldrig skulle ha blivit tvungen att spendera två månader på sjukhuset. Jag kanske hade mått bra nu istället för att varje dag kämpa för att inte falla. Så mitt råd till er: be om hjälp i tid. Du är värd att må bra, du är värd att få hjälp. Och för att du ber om hjälp är du inte svag - tvärtom.

Jag slår vad om att nån av er som läser det här känner att ni borde be om hjälp, men kanske inte vågar. Kanske ni har funderat på det, men ännu inte tagit steget. Vet ni vad jag tycker ni kan göra? Gå in hääär och  läs. Decibel har listat upp en massa hjälpställen som finns - just för dig.

Om det ännu är ett för stort steg att prata med någon face-to-face så kan du till exempel börja med att gå och läsa inlägget om stödsajter på nätet som jag skrev förra veckan. Ta steget, våga chansa. Kanske det inte känns som ett lika stort steg att prata med någon anonymt på nätet. Sen kanske du är redo att prata in real life. Och hittar du inte rätt hjälp första gången (du vet, personkemin kanske inte alltid stämmer) så är det bara att försöka igen. Men ge inte upp - du är värd hjälpen. Det är så mycket lättare att komma underfund med vad som spökar inombords om man kan diskutera det med någon annan. För ett år sedan trodde jag aldrig det. Då mina kompisar försiktigt sa att jag kanske borde prata med någon så svarade jag att jag aldrig i mitt liv tänker prata med någon professionell om mina problem. Jag trodde aldrig att det skulle kunna hjälpa. Tänk så fel jag hade.


lördag 12 juli 2014

SOL UTE - MEN INTE INNE

"Huur kan du inte vara glad idag? Solen lyser ju!"
"Gå ut i solen en stund så blir det nog bättre."
"Varför är du hemma hela tiden? Gå ut och gör nånting."

Känner ni igen er? Har ni fått såna kommetarer nångång? Har ni märkt att vi försöker använda solen som om det skulle vara nåt magiskt trollspö som får våra hjärnspöken att tystna och som får våra själar att känna äkta glädje - bara vi är ute i solen. Som om vi skulle tro att solen är en magisk böna som löser alla problem.
Men visst. Solen är bra. Viktig, varm och härlig. Och jag tror att solen kan styra vårt humör, att vi påverkas på många plan av vädret. Men solen gör inget under, den kan inte rädda en vilsen själ genom att bara existera (ja, jag vet, överanalysera inte den sista meningen nu tack).
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag brukar älska sommaren och allt vad den innebär: sol, värme, bad, fotboll, strandhäng, fester, glass i stora lass. Jag tyckte att livet var ett enda stort kalas.
Men inte mer. Inte i år. Det går bara inte. Jag brukar använda solen som energikälla. Solen brukar göra mig varm och lugn inombords. Den brukar få mig att känna äkta glädje. Jag brukar gå runt och le för mig själv och tänka "faaan, vad livet är bra" (och på samma gång gå runt och nynna på en löjligt glad melodi) på sommaren. Jag kände "I'm on the top of the world" typ. Nejmen ni förstår känslan, va?
Så ja, jag förstår er alla som försöker predika om solen till 100%, det gör jag. Jag skulle själv säkert också göra det, om jag inte skulle ha upplevt hur det känns när solen slocknar inombords. Då allt är mörkt, kallt och blåsigt. Ungefär som då man fotograferar och använder ett gråfilter, eller som om man skulle gå runt med solglasögon hela tiden - allting är alltid lite mörkare. Då du inte mer bryr dig om solen lyser eller inte, det är bara ett enda stort jävla tomrum inombords. Du bryr dig inte om det skulle regna småspik utomhus hela sommaren - det skulle ju i alla fall ge dig en orsak till att stanna i sängen och kolla serier.

Så: Till alla er som av en eller annan orsak inte orkar med sommaren. Till dig som blir ledsen av att se bilder från stranden, festen eller kalaset - du vill ju också vara med, men nej det sätter sjukdomen stopp för. Du som hatar dig själv för att du tycker att du borde vara glad. Du som inte vågar visa dig lättklädd på stranden för att du känner dig tjock eller för att du vill dölja dina ärr. Du som springer varenda dag fast din kropp skriker av trötthet, bara för att kanske kanske kanske nästa år kunna visa dig på stranden. Du som längtar till regn och kallare väder så att du får bära långärmat och byxor igen. Du som får grym ångest av bara tanken på sommaren och allt som du borde hinna och orka med. Allt du borde göra. Hur glad du borde vara.
Till dig som känner dig ensammast i världen eftersom alla andra är ute i solen och njuter av livet medan du ligger hemma under täcket och bara vill försvinna.
Till dig som brukar älska sommaren, men nu har tappat hoppet om att nånsin göra det igen.
Det är okej. Du är inte ensam.

Jag önskar att jag skulle kunna säga "gör så här och så här så blir allt mycket bättre.." , fast, det kan jag ju inte. Jag önskar jag hade det där magiska trollspöet som skulle få dig att må bra. Eller åtminstone få känna lite glädje. Kunna njuta av sommaren liiiite i alla fall. Få känna att du är okej. Att du är precis lika värdefull som alla andra, även om du just nu går igenom en tuff period i livet.

Till dig, som räknar dagarna tills sommaren tar slut. Till dig, som varje dag använder all din kraft och energi till att orka lite lite till. Till dig som bara vill ge upp, men endå fortsätter kämpa:
DU ÄR SÅ JÄKLA STARK! Var stolt över dig själv, försök se hur långt du faktiskt har kommit. Och, det som jag sagt 100 gånger förr: du är inte ensam.
Känner du mina kramar?

fredag 11 juli 2014

FIGHTER

Igår åkte jag iväg in till stan och fixade min andra tatuering, och jag är sjuukt nöjd. Den här tatueringen gjorde jag för att påminna mig själv om att jag är en kämpe, och att även om vissa dagar är helt åt helvete så tänker jag inte ge upp. Jag har lovat mig själv att jag bara ska ha tatueringar som betyder nåt för mig, som liksom har en symbolik och ett värde jag tror på. Och hittills har jag hållit det löftet bra.
Jag var helt sjukt nervös att jag skulle dö av smärta (har hört att det tar sååå ont att tatuera på handleden) men jag tyckte det gjorde mindre ont än då jag lagade den förra. Tog fortfarande ont, speciellt då han ritade på nåt ben elr nåt, men jag klarade mig utan paus denna gång. Det värsta var nog illamåendet som kom efteråt, fyfan.

Det som gjorde min dag lite sämre igår var att jag fick en sån här kommemtar (då han hade lindat in min handled för att skydda min tatuering då den var nylagad): "nu ser du ut som en av de där flickorna på Roparnäs som försökt ta livet av sig..". Jag menar, aj.
Det fick mig än en gång att inse hur bristfällig kunskapen är kring psykisk ohälsa. Likadant för nån dag sen då det var nån som frågade vad jag vill jobba inom för område som sjukskötare, och då jag svarade psykiatrin så sa hen "jahaa, så du vill jobba med dem som är knäppa i huvudet?"
Hallå? Vad for fel där? Har informationsspridningen faktiskt fungerat så dåligt, att det är sådan uppfattning vi går omkring med? DÄR har vi nåt att jobba på..

onsdag 9 juli 2014

ETT STEG FRAM, TVÅ STEG BAK

Jag som varit så glad för mina framsteg den senaste tiden, men nu är det som om livet skulle ha gett mig en bitchslap och sagt "haha som om ditt liv nånsin skulle blir bra igen"..
"Monstret" (som min terapeut så vackert kallar det) i mitt huvud har makten igen, och tar bara över mer och mer. Jag förlorar, igen.

Jag visste ju nog att jag tog mig vatten över huvudet då jag tackade ja till det här sommarjobbet, men att det skulle vara så här grymt trodde jag nu aldrig.. "Five hours of pain" skulle man kunna kalla det. Nu tänker säkert någon av er att jag överdriver, för såååå jobbigt kan det väl inte vara heller. Men jo, för mig är det så. För det första orkar jag knappt ta mig upp ur sängen på morgonen, och att ta sig till jobbet är ännu värre. Att sitta instängd i en kiosk ger mig panik (trånga utrymmen är inte min grej), att försöka verka glad mot kunderna tar all min kraft och att sen märka att jag snart inte orkar mer gör inte saken riktigt bättre. De senaste veckorna har jag bara haft lust att sjukanmäla mig (vilket jag förstås inte har) och varenda dag jag tar mig till jobbet så måste jag, varenda minut, kämpa emot att inte bryta ihop helt. Och det värsta är att jag inte vet varför det är så här. Jag förstår som inte. Huur kan det vara så tungt? Hur kan det kräva all min kraft och energi? Varför varför varför är allt så jobbigt?

Man kunde ju tro att vädret skulle göra en gladare och ge en lite kraft, men i mitt fall är det inte så. Jag blir bara ännu mer ledsen då jag inser att jag inte ens kan glädjas över solen och värmen mer.. Sommaren brukar vara min favoritårstid och jag brukar tycka att livet är ett enda stort kalas. Nu är allt bara tomt.
Vad är det för fel på mig?

Meeeen, jag antar det bara är att bita ihop och räkna dagarna tills jag får sluta jobba. Kanske det blir bättre sen då jag flyttar?

tisdag 8 juli 2014

PROVE THEM WRONG

Då jag blev inskriven på sjukhuset i början på februari så diskuterade vi med läkaren om de kommande studentskrivningarna. Kuratorn (som alltså var med) visste hur viktiga skrivningarna var för mig så därför ville hon veta om det fanns nån möjlighet att jag skulle få skriva proven på sjukhuset eller få permission så jag kunde skriva dem i skolan. Och vet ni vad läkaren svarade? Jo, han sa att det är onödigt att fundera på eftersom det inte finns nån chans att jag skulle klara av att skriva dem. Och om jag mot förmodan skulle klara av att få ner några ord på pappret så skulle jag aaaldrig bli godkänd. Det mådde jag tydligen för dåligt för. Gissa om jag blev arg? Eller ja, jag var arg inombords (som jag var för blyg för att visa) men bara mumlade nåt att jag inte hade nåt att förlora på att försöka. Och han började babbla på om att jag kunde börja må ännu sämre då jag märkte att det inte gick att skriva.
HALLÅ? Hur kan han, som hade pratat med mig i typ 30 minuter, bestämma om jag klarade av att skriva studentskrivningarna eller inte? Det var i den stunden jag gav mej fan på att jag skulle ta mig till varenda skrivning och jag skulle göra mitt allt för att bli godkänd. För jag skulle visa att han hade fel. Jag kunde också bli student.

Och vet ni, fyra månader senare gick jag, med darriga ben, upp på scenen i den fullproppade festsalen och tog emot mitt studentbetyg och den vita mössan. VOITTO. Jag hade bestämt mig för att jag skulle visa läkaren att jag känner mig själv bättre än vad han påstod sig göra. Och jag hade rätt. Jag fick den där jäkla vita mössan (även om jag själv också tvivlade starkt på att jag skulle klara det vissa dagar).

Det jag försöker säga är att det finns alltid de som kommer att tvivla på din styrka och vad du klarar av eller inte. Kör ditt eget race, och bevisa för dig själv att du klarar av mer än du tror.

"There are so many people out there who will tell you that you can't. What you've got to do is turn around and say 'watch me'."


måndag 7 juli 2014

BE YOURSELF, PEOPLE WILL JUDGE YOU ANYWAY.

Jag hade inte tänkt skriva nåt om det här, men efter att ha hört det här flera gånger från flera olika håll så känner jag att jag bara måste skriva om det..

För det första: jag skriver inte den här bloggen för att få uppmärksamhet (absolut inte!) utan för att jag hoppas att det finns nån där ute som ska få ens en liten gnutta hopp av att läsa denna blogg och märka att hen inte är ensam. Att visa att psykisk ohälsa har fler än bara ett ansikte.
Dessutom, allt jag gått igenom var/är inte heller för att få uppmärksamhet. Snälla vännen, om du tror att självskadebeteende, ångest, panikattacker, ätstörningar, depressioner och andra faktorer som kan höra till psykisk ohälsa bara är för att få uppmärksamhet så har du nog fått allt om bakfoten. Man gör allt man kan för att dölja det så länge som möjligt för alla man känner - tills man inte orkar mer. Man kör så slut på sig själv, inte nog med att man mår dåligt från förr men att försöka hålla upp en fasad inför alla andra gör ju inte situationen lättare precis..
Så nästa gång du tänker att nån gör det för att få uppmärksamhet så tycker jag du ska ta dig en funderare över hur du egentligen resonerar då.

För det andra: bara för att jag mår dåligt just nu så betyder inte det att jag inte kan bli sjukskötare i framtiden. Jag har hört ryktesvägen fleera gånger att det finns de som inte vet vad jag tänker med då jag vill bli sjukskötare, läsa nåt inom psykologi och hjälpa andra människor. Att ni tror att jag inte kommer att kunna hjälpa någon alls.. Då kan ju jag kontra med - hur tänker ni? Om jag kan vända det jag gått igenom till något positivt och genom det kunna hjälpa andra som går igenom en svår period i livet, varför har du problem med det då? De allra bästa människor jag har pratat med under den här tiden är de som själva nångång har gått genom nåt liknande, för det är de som förstår allra bäst. De kan sätta sig in i ens situation och faktiskt förstår det man försöker få sagt.
Om jag skulle ha fått höra det här för nån månad sen så skulle det ha brutit ner mig helt. Jag skulle ha kraschat in i en vägg och inte tagit mig upp. Tack gud så är jag starkare nu, men endå så tar såna här kommentarer sjukt. Jag försöker att inte gå runt och älta sönder, men visst får kommentarer som dessa mig att börja tvivla på allt jag gör, men jag försöker att inte ta åt mig allt för mycket.
Jag tänker inte en sån här kommentar dra ner mig igen! Det har hänt alldeles för många gånger förr, och just nu måste jag ju vara ärlig och säga att jag klarar inte av att falla en gång till.

Det är så konstigt att alla positiva kommentarer och alla fina ord försvinner då man får höra nåt negativt. De negativa orden tar över helt och förföljer en vart man än går. Tänk att det krävs typ 100 positiva kommentarer för att väga upp en negativ. Lite knäppt egentligen.

Men, min dröm är att först bli sjukskötare och sen utbilda mig till nån sorts terapeut, och jag tänker inte låta nån negativ kommentar stå ivägen för det! Jag har inte valt att må dåligt, men jag kan välja att vända det jag gått igenom till något positivt. Okej?

"Be yourself, people will judge you anyway."


söndag 6 juli 2014

ÄNTLIGEN ETT STEG I RÄTT RIKTNING

Lördagen den femte juli låter väl som vilket datum som helst i dina öron? Så är det inte för mig. Det är den dagen jag har fruktat sedan min första sommarjobbsdag och som jag haft panik över hela förra veckan (eftersom det då blev fastställt att ja, jag jobbar under förmiddagen). Orsaken till att jag visste att den just den lördagen skulle bli ett rent helvete så var förstås: Vörådagarna.

Men, jag klarade det. Första timmen var relativt lugn, vilket också betydde att jag också höll mig ganska lugn inombords. Men sen, som ett blixtnedslag från bar himmel så dök det mittiallt upp en massa människor, och aaaallihopa skulle ju förstås köpa glass PÅ SAMMA GÅNG. Tre timmar yrade jag omkring inne i kiosken innan jag kunde sitta ner och andas en stund. I alla fall för mig så är mycket människor, trängsel, stress och press faktorer som brukar utlösa panikattacker. Och visst, största delen av arbetspasset så ville jag bara slänga mig ner på golvet och skrika och gråta samtidigt som jag bad till någon högre makt att klockan skulle gå snabbt så att jag slapp den där kiosken. Paniken härjade inom mig precis hela tiden och jag ville bara fly och springa iväg så långt jag bara kunde, men jag fick hållit den någotsånär under kontroll.

Meen jag klistrade på ett fakesmile och försökte verka glad och lugn fast jag ibland gick bak i kiosken och stod lutad över diskhon för att jag hade sån ångest så jag trodde jag skulle spy. Det kändes som att hela jag revs sönder i 1000 bitar, och jag hade noll verktyg att klistra ihop mig själv igen med..

Alltså vet ni vad jag funderar? När och hur ska jag någongång klara av folkmassor, stressade situationer och press igen? Jag förstår ju inte ens hur det blev så här, så då är det lite svårt att veta hur man ska komma ur det. Dagen då jag förstår mig på livet, så loovar jag att berätta. Okej?

Men som en klok människa sa åt mig i höstas: det är babysteps som gäller. Man kan inte ha för höga krav på sig själv (vilket är lättare sagt än gjort) och förvänta sig att allt kommer vara bra imorgon. Det här tar tid, och man måste jobba hårt varenda dag.

Jag är faktiskt glad att jag klarade av lördagen. För bara nån månad sen så skulle jag inte ens ha tagit mig till jobbet, och nu klarade jag av att stanna kvar fast jag inte alls ville. Jag ignorerade demonerna i mitt huvud och försökte bara köra mitt eget race. Och vet ni? Igår vann jag.

fredag 4 juli 2014

#psynligt

Vet ni vad? Ni inspirerade mig. Av alla era otroligt fina kommentarer och all positiv feedback jag fick, så bestämde jag mig för att hädanefter kommer min blogg ha ett tema: #psynligt.

Nu kanske alla inte är medvetna om vad psynligt är, så låt mig berätta:
Psynligt är en kampanj som påbörjades i Sverige, och grundarna är ungdomar.se, Fryshusets nätvandrare och Föreningen Tilia (ni kan läsa mer om dem om ni klickar på länkarna). #Psynligt är alltså en kampanj på Instagram, Twitter och Facebook, som går ut på att visa att psykisk ohälsa har mer än bara ett ansikte. Ett annat syfte är att få bort all skam och alla fördomar som ofta kommer med psykisk ohälsa.
HÄR kan ni läsa mer om kampanjen.

Jag bestämde mig alltså för att börja blogga om dessa saker. För det är så otrooooligt viktigt att tala om såna här saker. Och det är absolut inget att skämmas för! Om du har brutit benet och hoppar omkring på kryckor så kanske du ibland behöver hjälp av andra med vardagliga saker, eller hur? Kanske du behöver skjuts till en kompis, eller kanske du behöver be din mamma ta ner något från översta hyllan eftersom du inte kan klättra på en stol just nu. Men det är väl inget du skäms över? Du valde ju inte själv att gå och bryta benet heller. Och likadant är det med psykisk ohälsa, du har inte valt att te.x bli deprimerad, för det är inget som vi människor kan styra över. En person som lider av en depression kan behöva hjälp med vardagliga saker, men varför måste det innebära så mycket skam- och skuldkänslor?

Om vi tillsammans skulle ta och jobba för att få bort tabun kring psykisk ohälsa. Vad säger ni om det? För det är bara fakta, vi måste prata om det. Och sluta fly eller byta samtalsämne direkt ämnen som självmordstankar, självskadebeteende, ångest, depression, ätstörningar, mobbning och liknande saker kommer upp. VI MÅSTE JU PRATA OM DET. Det här är allvarliga saker, och vi mår inte bättre av att bara gå runt och hålla allt inom oss själva, det bara gnager ner oss ännu mer då.

Psykisk ohälsa har inte bara ett ansikte. Det har jag märkt de senaste dagarna eftersom jag fått meddelanden och mejl av folk som antingen kände igen sig själva i mitt blogginlägg eller hade bekanta/vänner/familj/släktingar som har gått igenom nåt liknande. Och vet ni vad det värsta var? Precis var enda en sa att de var för rädda för att prata om det med nån. De vågar knappt berätta åt sina nära och kära för att de har så fruktansvärda skamkänslor och de känner sig så misslyckade som mår dåligt. HALLÅ, VAR FOR DET FEL? Så ska vi väl inte ha det?? Hör ni själva hur fel det låter?

Så snälla vänner, låt oss jobba tillsammans för att få bort all skam och skuld? Visst? För jag tror verkligen att vi kan göra skillnad, bara vi sätter igång nu. Helst igår. Men nu. Alltså tillsammans. Vi kämpar. Eller hur?


Together we are strong. #psynligt


onsdag 2 juli 2014

ETT INLÄGG OM MIN RESA. (varning för långt inlägg.)


Här ser ni en bild på mej, en ganska glad bild dessutom. Men om sanningen ska fram så finns det ju dagar jag inte alls är glad. Dagar då jag är så långt ifrån glad man bara kommer. But that's life.

Eftersom jag bor i en liten kommun som äääääälskar att skvallra, så är det ju bara ett faktum att folk börjar prata. Och nu är jag sååå led allt skitprat och alla rykten att jag tänkte ta och reda ut vissa saker här. Jag ska liksom dra min story, så det är fritt fram för dig att läsa om du är intresserad. Så, kan vi komma överens om att om ni hädanefter fortfarande har problem med att jag varit så öppen med mina "problem" eller om ni har åsikter om vad jag har gått igenom så kan ni väl ta det face-to-face med mig istället för att prata bakom min rygg? Deal? Braa!

För att klara av att skriva det här så har jag samlat ihop allt mod jag har (och lite till) och fått en massa välbehövligt pepp av nära och kära. So, here we go!

Egentligen har jag väl mått dåligt en ganska lång tid, men har döljt det för både mig själv och andra. Det var inte förrän förra våren som jag bröt ihop helt. Jag, som hatar att gråta inför folk, bröt ihop på en flygplats inför klassen och lärarna (vi hade varit på en skolresa). Jag grät hela flyg- och bussresan hem, och även om folk frågade vad som hade hänt så sa jag bara att allt var bra. För sån är jag, jag kan sitta och stortjuta och ändå försöka övertyga andra om att allt är okej.
Även efter resan fortsatte jag som om allt var okej. Jag åkte iväg till Åland över sommaren för att jag hoppades på att miljöombyte skulle föra med sig nåt mirakel och göra så att jag blev som en ny människa igen. En glad människa. Så blev det ju inte..
Men, jag fortsatte hålla upp masken var jag än var: hemma, skolan, med kompisar. Det var bara på nätterna jag kunde släppa ut alla känslor, och jag har tappat räkningen på hur många nätter jag grät mig själv till sömns.
Egentligen vet jag inte vad som fick mig att må så fruktansvärt dåligt. Jag tror det kan bero på att mobbningen i högstadiet hade satt sina spår och även på extremt dålig självkänsla och enorma prestationskrav.

Hösten kom. Jag kom hem från Åland och de första veckorna gick helt bra. Tills den där väggen kom emot igen. Jag fick tips och uppmuntran om att börja gå till en psykolog, vilket jag (efter många om och men) gick med på att testa. Tyvärr så funkade personkemin mellan oss inte alls, så det blev bara fiasko av allting.
Det gick nån månad innan jag hade min allra första panikattack (i alla fall som nån såg). Det var i skolan, och jag visste inte riktigt vad som hände. Jag satt och pratade med kuratorn och mitt i allt började jag skaka och så småningom också hyperventilera. Fattade ingenting av vad som hände med mig, det kändes bara som om jag skulle dö och jag var livrädd.

Hösten var hemsk. Jag fortsatte med att försöka dölja allt, för jag skämdes så fruktansvärt. Hur kunde det här hända mig? Jag hade ju ett bra liv, så jag skämdes så över att jag ändå mådde dåligt. Förstod ingenting.
Vintern kom och panikattackerna började komma allt oftare. Jag slutade göra sånt som jag tyckte om (typ fotboll och fotografering) för ingenting var roligt mer. Depressionen hade tagit över helt. Under den tiden hade jag verkligen ingen kontroll över varken känslor eller tankar, och det skrämde mig. Det var kring den tiden som jag också fastnade i ett självskadebeteende. Jag kunde inte förstå varför det gjorde så ont inombords, och jag hade ingen aning om hur jag skulle få det att sluta. Så då var det ända som hjälpte att, ja, skada mig själv. För det var något jag förstod, jag fattade varför det gjorde ont på utsidan. Det var liksom förståeligt, inte alls som ångesten jag kände på insidan. Det var bara det att jag inte hade den minsta lilla aning om hur lätt man fastnar i ett sånt beteende. Man blir beroende, och snabbt dessutom.

Men, som ni säkert vet är inte ett sånt beteende nån långsiktig lösning. Ändå levde jag för de små stunder då jag fick känna nåt annat än ångest. Fast det bara kändes okej i några minuter eller nån timme (och som dessutom gav ännu mer ångest dagen efter), så var det bättre än inget. Förstå mig inte fel nu, det är absolut inget beteende som jag förespråkar, tvärtom. Jag vill bara få bort tabun och skammen kring det, för det är sååå mycket vanligare än folk tror. Tyvärr.
Jag insåg ganska snabbt att det inte blir bättre, utan bara sämre. Fick mindre kontroll över allting, så då fick jag den smarta idén om att försöka ta kontroll över maten. Inte heller bra.. För vet ni, man fastnar i sånt också.. Så det tog inte länge innan jag fick höra att jag höll på att utveckla en ätstörning, men det trodde jag ju inte alls på (hallå, det kunde ju inte hända mig liksom..), så jag fortsatte..

Jag tror att januari var den värsta månaden. Panikattackerna var grymma, till sist hade jag minst en panikattack varje dag, men ändå insåg jag inte allvaret i det hela. Inte ens då jag hade hyperventilerat så länge att mina ben och armar domnade bort, och jag inte ens kunde röra mig, förstod jag att något var riktigt fel. Jag blev bara irriterad på skolkuratorn och -hälsovårdaren eftersom de sa att jag måste börja andas lugnare nog, vilket jag inte alls förstod eftersom jag tyckte ju själv att jag andades ganska lugnt..
En dag hade jag en panikattack i fyra timmar, och skolan ringde ambulansen för de var rädda att jag skulle tuppa av och det hjälpte inte med den lugnande medicinen de gav mig. Det var då jag insåg att heeey, kanske det inte riktigt står rätt till då jag ligger i en säng i skolan med 3 ambulansmän runt mig som försöker få min andning att lugna ner sig.. Det värsta med den dagen var ändå oron som lyste i min mammas ögon då hon så mej ligga på en säng och hyperventilera, utan att kunna göra nåt åt det. Skolan hade än en gång ringt henne för att det inte fick det att gå om och jag såg ju hur mycket hon önskade att det fanns nåt som hon kunde göra, men det fanns det ju inte (mamma, jag älskar dig <3).
Och inte tog det många dagar innan skolläkaren skickade en akutremiss till psykiatriska polikliniken. Om jag inte minns helt fel så var det en tisdag i början på februari som hon, efter ännu en av mina panikattacker, meddelade mig att hon inte har nåt annat val än att skriva en akutremiss till psykiatriska polikliniken, och att det fanns en stor risk att det vill ha in mig på avdelningsvård. Jag minns att jag satt och tänkte "Jag? Avdelningsvård? Yeah, dream on. That won't happen..". Men onsdagen den 5:e februari minns jag väldigt bra.. Jag satt inne hos läkaren med en sjukskötare och skolkuratorn, och läkaren sa att han inte har några andra förslag åt mig än avdelningsvård. Och jag trodde jag skulle bryta ihop heeeelt då jag hörde det.. Jag hade ju mina sista månader i gymnasiet framför mig: Tysklandsresa från skolan, penkkis, läsledigt, studentskrivningar.. Jag skulle ju leva livet! Men innerst inne visste jag väl att jag inte hade nåt val.. Så från och med den dagen spenderade jag min vardag på en psykiatrisk avdelning.

De första dygnen var hemska. Jag ville bara därifrån. Eftersom jag var över 18 så var jag på en vuxenavdelning, och det kändes så skrämmande att alla dörrar och fönster var låsta och att man inte fick gå ut när och hur man ville. Jag minns bra hur jag låste in mej på wc:n och grät och grät och grät (jag kunde ju inte visa nån i personalen att jag grät, ju!) för jag kände mig så misslyckad och värdelös.
Avdelningen jag var på så var en veckoavdelning, så den var öppen måndag-fredag. Vissa helger tyckte läkaren eller nån annan kunnig person att jag inte mådde bra nog att åka hem över helgen, så då flyttades jag till en annan avdelning tills "min" avdelning öppnade igen.
Men man blev snabbt ganska van med reglerna på sjukhuset, och de flesta i personalen var riktigt trevliga. Den första månaden pratade jag typ inte med någon, jag ville bara bort och jag var helt säker på att ingen förstod mig.
Det tog inte länge innan de första skrivningarna kickade igång (hörförståelserna) och jag skrev 2/3 på sjukhuset, den sista skrev jag i skolan själv efter att alla andra hade skrivit, eftersom jag visste att jag inte alls skulle ha klarat av att sitta i en fullproppad sal och försöka få ner svar på ett papper. Själva penkkisdagen kom snabbt på och jag klarade av att vara med på själva evenemanget i skolan, men sen då resten for ut och festade så åkte jag tillbaka till sjukhuset. Det kändes som en otrolig förlust för mig, men jag är endå glad att jag åtminstone deltog i penkkis (fast det var sjukt jobbigt och jag bara ville sätta mig ner i ett hörn och gråta).

Alla vårens studentskrivningar skrev jag så länge jag var inskriven på sjukhuset, vissa på sjukhuset och vissa i skolan. Den skrivning jag minns bäst är nog psykologi - dels för att jag skrev en uppgift om självskadebeteende och självmord och dels för att jag hann skriva halva provet innan jag än en gång fick en panikattack. Trodde inte jag skulle klara av att skriva klart resten av provet, men jag samlade all min kraft, tog fram lite av den finska sisu jag visste jag hade långt inne och skrev klart det där jäkla provet. Minns ingenting av det jag skrev, men jag blev till och med godkänd.

Här är en bild från en av mina sämre dagar på sjukhuset. Låg typ och kollade film hela dagen och klarade inte av att prata med någon..

Efter ungefär en och en halv månad på sjukhuset så var det nån fiffig (lägg märke till min sarkasm) läkare som bestämde att vi skulle göra upp ett vårdkontrakt, som gick ut på att om jag en gång till skadade mig själv på nåt sätt så skulle avdelningsvården avbrytas omedelbart. Kan fortfarande inte förstå hur hen trodde att ett jäkla papper skulle lösa en sån sak? Helt sjukt.
Det gick några veckor innan det hände en liten olycka, som slutade med 6 stygn på mitt vänstra smalben, och dagen efter blev jag utskriven. Läkarens sista ord var "det är nog dags att börja bete sig som en vuxen nu". Förstår fortfarande inte vad hen tänkte med, men inte hade jag ju nåt att säga till om. Så jag åkte hem, och mådde fortfarande lika dåligt som då jag åkte in på sjukhuset två månader tidigare.

En bild från en av de sista dagarna på sjukhuset. Hade fått världens finaste stressboll av finaste Ica.

Nån vecka senare åkte jag iväg till Rhodos med en kompis där vi befann oss i två veckor. Det var skönt att få komma bort från allt en stund, även om det var en tung resa. Efter att vi kom hem från resan så gick det nån dag innan jag igen blev inskriven på sjukhuset, för att sen bli utskriven en vecka senare. Det värsta med det var att jag träffade fyra läkare under den veckan och alla hade olika åsikter om både vårdbehov och diagnoser. En sa att avdelningsvård var det ända som kunde hjälpa och en annan sa att hon skulle skriva ut mig samma vecka. Det var väl då jag bestämde mig för att aldrig mer bli inskriven på en psykiatrisk avdelning igen.

Det var ett tag som jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva den här dagen, dagen då jag fick fira studenten med alla andra. Men efter blod, svett och tårar kom resultaten, och jag var godkänd i allt. Resultaten var allt annat än något att hurra för, men jag tog mej igenom fast jag inte hade klarat av att läsa ett dugg. Det är väl det som är huvudsaken, väl?

Nu då? Vad sysslar jag med nu då kan man ju fundera. Just nu sommarjobbar jag i en glasskiosk, vilket vissa dagar är helt förjävligt och andra dagar lite bättre. Men jag kämpar. Jag går också i öppen vård vid sjukhuset, vilket betyder att jag träffar en terapeut två gånger i veckan. Jag hade turen att få en helt underbar terapeut, och utan honom skulle det nog inte gå.
Jag har ännu en låååång väg att gå och kämpar fortfarande emot ångestattackerna, och ibland känns det som om jag bara trampar på stället. Ibland vill jag bara ge upp. Men jag fortsätter kämpa.

Den här fina människan är jag sååå glad att jag träffade. Och om man ska se nåt positivt med min resa, så tror jag att våra vägar annars inte skulle ha mötts annars. Och jag är så glad jag har dig. Vet inte hur många gånger vi har suttit och pratat skit om psykiatrin här i landet och försökt komma på hur vi ska få ändrat på saker och ting. Vi har stora planer och drömmar på att göra nåt för att hjälpa andra, och du, jag är säker på att den dagen kommer att komma.
Du är bra du. Du förstår, utan att jag behöver säga ett ord. Du ser genom mina fasader, och du hittar alltid de rätta orden.

Till sist vill jag tacka alla som stöttat och hjälpt mej genom den svåraste tiden hittills i mitt nittonåriga liv. Att ni liksom inte gav upp fastän jag har mått så dåligt under en lång tid och knappt orkat prata med någon.
Min underbara familj och de finaste vännerna man kan ha. Skolan som ställde upp sjukt mycket för att ordna med att jag skulle få skriva studentproven på sjukhuset, lärarna som kunde förstå att jag inte alls klarade av vissa lektioner då jag fortfarande var i skolan. Och även personalen på sjukhuset, för jag vet att ni verkligen försökte hjälpa mig. Skolkuratorn, -hälsovårdaren och -läkaren, för att ni gjorde allt ni kunde för att försöka hjälpa mig. Och så alla ni andra, som på ett eller annat sätt har stöttar mig genom det här.
Utan er alla hade jag aldrig klarat mig levande genom det här. <3

Och snälla ni som läser det här: be nice. Det tog all min kraft och allt mitt mod att skriva den här texten. Jag ville liksom bara skriva det här i hopp om att nån annan kanske ska bli hjälpt av att läsa det här. För jag vet att jag är lååångt ifrån enda som har kämpat med liknande saker, men det är alldeles för mycket tabu och skam kring psykisk ohälsa. Vilket det inte alls borde vara.
Together we are strong, you know. Och du, vad du än går igenom: snälla ge aldrig upp. Du är inte ensam.

tisdag 1 juli 2014

I DID IT!

Då jag funderade på vad jag ville göra efter gymnasiet så var valet enkelt: jag ville studera nåt där jag kunde jobba med att hjälpa människor. Men då jag sökte in till skolan i slutet av mars så var jag fortfarande inskriven på sjukhuset, jag mådde piss, och såg inget ljus i tunneln alls. Då trodde jag aldrig att den här dan skulle komma: dagen då jag fick reda på att jag slapp in till den utbildning jag ville. Så i höst kommer jag att börja studera till sjukskötare. Och lyckan är obeskrivlig. Jag har kämpat hårt för att ta mig hit, och vissa dagar trodde jag inte ens att jag skulle få uppleva den här dagen. Men, eftersom jag är förbannat envis när jag sätter den sidan till, så bestämde jag mig för att jag skaaa ta mig hit. Babysteps, en dag i taget, whatever you will call it.

Min dröm här i livet är att en vacker dag få jobba inom psykiatrin, allra helst inom barn- och ungdomspsyk. Jag vill hjälpa andra som har det lite extra tungt här i livet och behöver stöd, hjälp och kanske en liten push i rätt riktning. Och så tänker jag jobba för att få bort tabun och all skam kring psykisk ohälsa! För vet ni, det är inget att skämmas för att man mår dåligt. ALLA mår dåligt ibland, sånt hör till livet. Du är inte mindre värd bara för att du behöver hjälp. Tvärtom, att ta emot hjälp är något som är otroligt starkt gjort, och det är något man ska vara stolt över att man klarat av.