söndag 31 augusti 2014

DEN BRISTFÄLLIGA PSYKVÅRDEN

Jag hoppas alla har sett den här dokumentären? Annars tycker jag ni ska ge 28 minuter av er tid och titta på den. Liksom, nu. Så otroligt viktigt ämne. Creds till Yle att nån äntligen tog upp detta, och massor av creds till Benjamin som så öppet vågade prata om sin resa och vad han har varit med om!! Jag är full av beundran.

Tyvärr är ju det som dokumentären tar upp bara sanning. Tabun kring psykisk ohälsa är stooor. Köerna till vård är sjukt långa och patienter tas allt för ofta inte på allvar. Borde vi inte ha kommit lite längre än så här? Det är ju faktiskt 2014. Varför ska vi behöva skämmas för att vi mår dåligt? Det är ju inget man väljer och inget man kan bestämma över. Psykisk ohälsa är otroligt vanligt idag, och ändå vågar ingen prata om det.

Mentalvården i vårt land ÄR bristfällig. Jag känner flera som har sökt hjälp för sina självmordstankar och sitt självskadebeteende och läkarna har svarat "kom tillbaka då du har skärt upp hela armarna eller efter ett misslyckat självmordsförsök" och skickat hem dem med mediciner. Vadå misslyckats självmordsförsök?? Tänk om det inte misslyckas? Tänk om personen i fråga faktiskt lyckas med att ta sitt eget liv?
Om man ber om hjälp, har man rätt till hjälp, så är det bara. I nuläget måste man vara frisk för att vara sjuk, för processen till att få hjälp är lång och krävande. Man måste stå på sig, och veta vad man vill. Man måste vara jäkligt bra på att prata med andra ord. Men varför kräva så mycket av en som redan är sjuk och knappt orkar stiga upp på morgonen? Varför får man inte hjälp när man ber om den? När for det fel?

Jag skulle kunna skriva en roman om alla de fel och brister som finns inom psykvården, både sånt som jag själv upplevt och sånt som folk i min omgivning har berättat. Men jag tänker i alla fall ta upp en del mindre smarta idéer, kommentarer och beslut. Och eftersom jag ju egentligen bara kan prata för mina egna upplevelser, så kör vi på det:

1. Då jag blev inskriven på sjukhuset så blev jag lovad matstöd för att det skulle gå lite lättare att äta. Fick jag det? Nej.

2. Under nåt av de första läkarsamtalen så läste läkaren i min journal och såg att jag hade gått ner 12 kg på ungefär två månader och hennes kommentar var "Oj vad fusk, jag skulle också vilja kunna gå ner så lätt i vikt!". Lätt? Vad? Sen sa hon att jag kunde gå ner några kilon till också. Gissa om det fastnade i mitt huvud eller inte?

3. Då jag hade varit inlagd i kanske lite över en månad så skrev läkaren ett vårdkontrakt som gick ut på att om jag en gång till skadade mig själv på nåt sätt så skulle avdelningsvården avbrytas omedelbart. Hon sa att eftersom jag inte var underårig (då skulle jag tydligen ha blivit bältad) och inte heller var psykotisk så "var det bara att sluta med".  Vilken fiffig lösning, va? Tror ni det fick mig att sluta? Nej, istället vågade jag ju aldrig berätta om det, vilket i sin tur betydde att vårdarna trodde att jag hade slutat. "Se vad lätt det gick, du klarade ju av att sluta" fick jag höra flera gånger. Trodde de faktiskt att ett papper skulle få slut på ett självdestruktivt beteende? Det blev ju bara så att jag ljög om det ännu mer. Men, jag visste ju nog att kontraktet bara var ett sätt för dem att få bort ansvaret från sig själva. 

4. Det fanns en tid under min sjukhusvistelse som allt var becksvart och jag såg ingen väg ut. Jag ville helt enkelt dö. Och ja, jag var en fara för mig själv. Efter att ha varit ut på en promenad en dag, så kände jag att jag var tvungen att gå in igen för att jag verkligen inte skulle vara ensam i den stunden. Jag berättade det för en vårdare (vet inte om hon riktigt förstod mig, hennes svenskakunskaper var inte så jättebra..) och hon sa att personalen är lite oroliga för mig. En timme senare höll ångesten på att ta kol på mig, och jag bestämde mig för att ta ännu en promenad den dagen (frisk luft brukar kunna hjälpa lite smått ibland) och då hade de inte nåt problem med att släppa ut mig.. Det var då jag förstod att de faktiskt inte tog det jag berättade på allvar. Men för mig var det allvar.

5. En annan gång då jag var på helgpermission så hade jag lite liknande funderingar som i förra exemplet, och det berättade jag för kuratorn i skolan (jag hade varit och skrivit psykologistudenten) och efter många om och men och uppskärrade föräldrar så var jag tillbaka på sjukhuset. Då jag sen på måndagen var tillbaka på "min" avdelning (den var alltså stängd på helgerna) så fick jag en utskällning av en av vårdarna. Hon tyckte jag var så otroligt självisk och korkar och hon fattade inte hur jag kunde vara så dum. Okej, jag förstår att det jag tänkte inte alls var bra eller rätt, men det var ändå så jag kände. Det jag behövde få höra var att allt skulle bli okej, att det fanns en annan utväg. Att jag skulle kunna må bra igen. Inte att jag var självisk och korkad. För ärligt talat, att säga åt en självmordsbenägen människa att hen är självisk är det värsta man kan säga. Det stjälper så mycket mer än det hjälper. För det hjälper inte ett dugg. Det förstärker bara de tankar man redan har, tro mig. Istället kan man väl försöka hjälpa patienten att hitta andra lösningar? Att peppa personen till att orka lite, lite till. Att hitta de saker som får en att se ljuset i tunneln igen. För hey, det blir bättre.

6. Jag berättade ju om vårdkontraktet vi gjorde. Jo, det gick ju så att jag bröt det en måndagskväll (eller ja, jag var tvungen att berätta om det åt en av vårdarna) och blev sydd med sex stygn i smalbenet. Läkaren sa att hon tvekade med att ge mig bedövning då hon skulle sy såret eftersom hon ansåg att jag ju måste tycka om smärta, så det gjorde ju inget om det skulle göra ont (thank god så fick jag ju nog bedövning).  Nästa dag blev jag då alltså utskriven, för att "jag ville ju inte samarbeta med sjukhuset". Läkaren frågade om jag gjorde det för uppmärksamheten (mina öron gråter...) och sen tyckte hon att det var dags att jag började bete mig som en vuxen och sluta fjanta mig. Thank you.

7. Då jag blev utskriven från sjukhuset så började jag i öppenvård och fick då en ny läkare. Första gången jag träffade honom utanför avdelningen (för kanske lite över en månad sen) så gjorde vi upp ett avtal. Det avtalet går ut på att jag, så länge jag har vårdkontakt med honom, inte får ta livet av mig. Om jag ändå tänker göra det så sa han att jag först måste ringa till polikliniken och avsluta min kontakt med honom. Alltså hallå? Det lyser ju bara "jag vill inte ha ansvaret" om det hela.
Det här kanske låter som ett skämt, men det är sant. Vi har faktiskt ett sånt kontrakt - och jag är inte den enda...



Det här är då de största exemplen jag har upplevt bara detta år. Dessutom finns det ju också en massa mindre saker också.. Plus det som jag är mitt i just nu (min terapeut har en hel del roliga funderingar..) men det sparar jag till senare..
Det som jag fortfarande tycker är lite roligt är att jag den första månaden på sjukhuset var heeelt emot hela grejen och kunde inte/vägrade prata utan sa "jag vet inte" eller "jag minns inte" på alla frågor. Jag trodde liksom jag skulle slippa därifrån fortare då. Men sen då jag verkligen började öppna mig och berätta hur skit jag mådde, och då jag började försöka ta emot hjälpen - ja då började de tala om utskrivning. För tydligen var avdelningsvård inte för mig. Jag förstår fortfarande inte riktigt deras logik där..

Sen en sak som var ganska jobbig var att läkarna aldrig var överens. En del av läkarna tyckte att det enda alternativet för mig var avdelningsvård för min situation var så allvarlig, medan andra tyckte att avdelningsvård överhuvudtaget inte passade mig. Vissa ville inte skicka hem mig på helgerna och andra ville skriva ut mig direkt. Och för att inte tala om alla olikheter de hade med diagnoserna. Vissa tyckte jag var djupt deprimerad medan andra tyckte att jag inte alls var deprimerad (eller hade nån ångest) utan det var bara ett symtom på min "ätstörning"..

Jag har många gånger konstaterat att mentalvården i Finland är sjukt bristfällig, men visst finns det vissa bra saker med den också. Till exempel så fick jag ju åka på penkkis, jag fick skriva mina studentskrivningar antingen där på sjukhuset eller i skolan. Och vissa av vårdarna var faktiskt helt underbara. Men ändå så faller de bra delarna bort eftersom de dåliga delarna är så överväldigande..
Med andra ord så måste vi verkligen jobba på att det här med psykisk ohälsa ska bli okej. Tänk hur mycket lidande och illamående vi skulle spara om vi faktiskt började satsa på det här. Utveckla mentalvården, förebygga och verkligen kämpa för ett bättre system.
"Psykisk ohälsa är enligt riksdagsledamot Anneli Kiljunen ett ämne som beslutsfattare inte prioriterar. Orsaken är att det inte finns några röster att plocka på det." (källa: http://svenska.yle.fi/artikel/2014/08/26/blod-sa-far-du-hjalp)
Alltså det här är så skrattretande. Det är ju som ett stort skämt. Men tyvärr är det ju bara sanning. Man blir ju mörkrädd för mindre.. Att de som har makten och faktiskt KAN göra skillnad väljer att inte göra det för att de räknar att de inte får några röster bland de som lider av psykisk ohälsa? Hej hopp, vad hände där? Hur tänkte ni nu? Är det faktiskt ett sånt system vi vill ha?

Det har tagit mig många dagar att skriva det här inlägget. Jag har tvekat och funderat över hur personligt jag kan skriva, och hur mycket jag kan berätta. Så det blev en liten mellanversion. Jag måste ju vara ärlig och säga att ja, jag skäms. Jag är livrädd för att vara öppen med min historia och det jag gått igenom. Men jag håller ju på att predika om att man INTE behöver skämmas för sin psykiska ohälsa och att vi måste PRATA om det. Så varför ska jag skämmas då? Jag tror att det första steget mot att sluta skämmas och istället börja acceptera, är att prata om det. Att vara öppen med det man gått igenom. För jävlar vad jag har lärt mig mycket genom allt det här.
Och jag skulle antagligen inte ha träffat hon som idag är en av mina bästa vänner om jag inte hade gått igenom allt det här, våra vägar hade kanske inte mötts då. Inte heller skulle jag ha träffat de underbara personer jag lärde känna på sjukhuset. För ärligt talat, de som hjälpte mig mest på sjukhuset var ju faktiskt de andra patienterna. Dessutom skulle jag kanske inte annars veta vad jag vill jobba med i framtiden.



söndag 17 augusti 2014

WHAT TO/NOT TO DO OR SAY - PSYKISK OHÄLSA

Hej fina!
Alltså det här är ett ämne som jag skulle kunna prata om i evigheter. Dessutom är det ju ett så viktigt ämne. Det är inte bara en gång jag har hört om (eller själv upplevt) människor som lider av psykisk ohälsa som har fått ta emot riktigt ogenomtänkta och klumpiga kommentarer - både av yrkespersoner och av andra i sin omgivning.
För att få så många olika exempel som möjligt, så har jag frågat runt lite bland mina vänner om vad de tycker man ska och inte ska göra eller säga. I hela texten kommer jag också att undvika att skriva "en deprimerad människa" eller "en psykiskt sjuk människa" för en sak som är viktig att komma ihåg är att en person är aldrig sin sjukdom! Man ska inte lägga likhetstecken mellan en person och dennes sjukdom.

Först och främst vill jag bara påminna er om att psykisk ohälsa är som vilken annan sjukdom som helst. En som lider av psykisk ohälsa har inte valt att bli sjuk. Du skulle väl aldrig säga åt en med cancer att hen bara är sjuk för att få uppmärksamhet? Inte heller skulle du väl säga åt en som sitter i rullstol att stiga upp och gå och sluta larva sig? Nä, precis. Samma sak gäller psykisk ohälsa, det är inte något man gör för uppmärksamhet och inte heller är det bara att sluta må dåligt så där mitt i allt.

What NOT to do/say

"Ryck upp dig!" "Sluta larva dig nu!" "Tänk positivt" "Sluta vara så negativ hela tiden" "Bara att bita ihop så går det om" ..

En av de värsta sakerna med att må dåligt (vad det än är eller beror på) så är att inte bli tagen på allvar. Personer som lider av psykisk ohälsa har redan allt för mycket sk*t som pågår i deras huvud, och behöver inte få höra att det bara är att sluta. För det är inte så lätt. Man har inte valt att må dåligt, man har inte valt att bo i ett ständigt mörker. Att bara se svart. Det är ungefär som att gå runt med ett par solglasögon hela tiden, eller som då man lägger ett gråfilter på sin kamera - man ser allt lite negativare, mörkare och dystrare än förr. Om man är frisk så är det ju bara att ta av sig solglasögonen, men för en deprimerad fungerar det inte så. Hur mycket man än försöker så är det som om någon limmat fast solglasögonen med något superlim. De vill helt enkelt inte lossna. Och att höra att det bara är att sluta med, eller att allt blir bättre bara man tänker positivt så hjälper inte. Man får bara dåligt samvete, tror att det är något fel på en. Det stjälper mer än hjälper. Dessutom har en människa som mår dåligt väldigt negativa tankar om sig själv och kommentarer som dessa här ovan, bidrar inte riktigt till att förbättra självkänslan. För tro mig, många går redan runt med såna tankar själva, och att höra dem från omvärlden bekräftar bara ens misstankar. Men sanningen är att det inte bara är att sluta med. Vägen tillbaka är lång.

"Det finns många som har det värre" "Sluta upp med att tycka synd om dig själv" "Det är ditt eget fel"  ..

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: man väljer inte att må dåligt. Ja, det finns alltid de som har det värre. Med alla krig, all svält, alla katastofer och annat hemskt som händer i världen så är det lätt att tänka så. Men vi kan ju inte jämföra våra problem och svårigheter? Det är ju likadant som om vi skulle säga "sluta vara så glad, det finns många som har det bättre". Det låter ganska fel, va? Så varför då jämföra problem om vi inte jämför lycka? Vad säger ni om vi skulle försöka hjälpa våra medmänniskor istället för att klandra dem för att de mår dåligt? Människor som lider av psykisk ohälsa vill inte må dåligt, de vill inte skada sig själv. De vill bara må bra. Det är inte deras fel att de mår dåligt, de har som sagt inte valt det själva. Det är något som kommer smygandes. Det behöver inte ens vara nån speciell orsak eller händelse som gör att en person börjar må dåligt. Psykisk ohälsa är lite lömsk på det sättet.

"Men du ser ju inte sjuk ut?" "Hur kan du må dåligt som har ett så bra liv?" ..

För det första: psykisk ohälsa syns inte på utsidan. Man kan inte se på en person om hen mår dåligt eller inte, vilket en del kan tycka är synd ibland. För man vill ju bli tagen på allvar, vill bli förstådd. För visst skulle det vara lättare om det skulle synas på utsidan, så att man inte måste förklara sig hela tiden.. Ingen skulle någonsin fundera på om en person som sitter i rullstol kan gå eller inte - för det syns ju. Men att man mår dåligt behöver inte synas utåt, visst kan det synas att någon självskadar om hen har synliga ärr eller så, men det behöver inte.
För det andra: vem som helst kan börja må dåligt. Jag kan slå vad om att de flesta känner eller har hört om någon som mår dåligt. Kanske en vän, släkting, familjemedlem, bekant eller nån som du går i skola/jobbar med. Det sägs ju att en av fem i din bekantskapskrets mår dåligt och de allra flesta kommer att må dåligt nångång i sitt liv. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Hur bra eller rikt ditt liv än är. Hur glad du än "borde" vara. Det finns ingen garanti om att just du skulle klara dig undan psykisk ohälsa, tyvärr.

"Du inbillar dig bara" "Inte kan du ju må dåligt över en sån sak?" "Du vill bara ha uppmärksamhet" ..

Att säga att någon bara inbillar sig eller att hen inte kan känna så som hen gör är fel. Vi har alla känslor, och vi har rätt att ha våra känslor. En känsla är aldrig fel. Vi kan inte styra över våra känslor, eller bestämma hur vi ska känna över olika saker. Därför kan man inte inbilla sig att man mår dåligt eller känner som man gör. För det är ju känslor vi känner. Oftast negativa känslor då det kommer till psykisk ohälsa, och det är ingenting man valt. Och om en mår dåligt över en sak, så behöver inte det betyda att alla gör det. Vi reagerar alla olika på olika saker. En sak som du kanske tycker är jätteviktigt och som väcker massor av känslor inom dig, så behöver inte alls väcka samma känsla hos nån annan. Och det är okej. Vi har rätt att känna som vi gör. Ingen ska säga åt dig hur du ska känna eller inte. Dina känslor är okej. Och, de är dina. Bara dina. Ingen kan ta det ifrån dig.
Och det här med uppmärksamhet. Psykisk ohälsa handlar inte överhuvudtaget om att man bara vill ha uppmärksamhet. Det är ovanligt att folk bara vill ha uppmärksamhet, oftast ligger det nog mer bakom. De som till synes kanske söker uppmärksamhet, kanske har kämpat ensam i år och dar, utan att nån vetat om det. Det kan vara ett rop på hjälp, som andra i personens omgivning tolkar som "bara uppmärksamhet". Dessutom har uppmärksamhet ett så negativt klang. Uppmärksamhet behöver inte vara negativt. Det kan också vara ett tecken på att personen är beredd på att ta emot hjälp. Att kämpa för att må bättre. Att ge allt och lite till. Men det behöver inte betyda att hon/han är "attention seeker", utan se det mer som ett rop på hjälp. Det är i ytterst sällsynta fall som personer gör allt baara för att få uppmärksamhet och för att bli sedd. Så ta inte det för givet snälla ni, att någon skulle må dåligt för att få uppmärksamhet. Eller ännu värre, att hen skulle låtsas må dåligt för att få uppmärksamhet. För det funkar inte så. Ingen vill må dåligt.
Jag har själv fått höra flera gånger i år att jag bara fejkade mina panikattacker för att få uppmärksamhet och för att få skippa lektioner. Alltså hallå? Vet ni hur ont sånt gör att höra? Att först vara tvungen att stå ut med psykisk ohälsa som drar all energi och kraft man har, och sen dessutom få höra att allt bara är för uppmärksamheten? Nej hörni, där har informationsspridningen om psykisk ohälsa misslyckats igen.

"Du förstör bara för alla i din omgivning" "Du är en börda för dina nära" ..

Det här är något som tar otroligt ont att höra. Jag fick höra det i vintras då jag hade haft en panikattack i skolan. Jag kan ju säga att det inte hjälpte ett dugg. Bröt ihop än en gång efter att en i skolan sa så åt mig. För det var såna tankar jag gick omkring med själv redan från förr. Jag var ju medveten om att mina panikattacker var jobbiga för mina vänner eftersom de inte visste vad de skulle göra eller hur de skulle få dem att sluta. Men att få det bekräftat, av en som helt klart inte visste något om situationen, gjorde fruktansvärt ont. Det är något jag fortfarande tänker på. Jag kan helt enkelt inte släppa det.
Så tänk på vad ni säger innan ni säger det. Visst? Man glömmer ofta bort hur otroligt viktigt det är att välja rätt ord då man pratar med någon, oavsett om personen mår dåligt eller inte. Kommentarer som vi slänger ur oss utan att tänka kan lämna djupa sår efter sig.
För det är ju så. En person med psykisk ohälsa är inte en börda för andra, han eller hon förstör inte. Visst, det kan vara jobbigt att veta att en i ens närhet mår dåligt, speciellt om man vet att man inte kan hjälpa. Men det betyder inte att personen förstör. För vad är det egentligen som man förstör? Livet för personer i ens närhet kanske blir lite tyngre, lite svårare och lite jobbigare. Men det är inte ditt fel. Du ska inte skylla på dig själv för att du mår dåligt. Du har ju inte valt det.
Så istället för att säga att någon förstör, kan man ju visa att man finns där istället. Visa att man bryr sig, att man lyssnar. Att man vill hjälpa med det lilla man kan.

"Du försöker ju inte ens! Vill du inte bli bättre?" ..

Att repa sig från psykisk ohälsa är en lång och otroligt tung väg. Det krävs all ens kraft och energi. Det går inte över på en dag. Men det betyder inte att man inte försöker. Man kan ge allt man har, och ändå kan det stå på stället, eller till och med gå bakåt. Tid. Det krävs tid, massor av tid. Och stöd. Det är inte lätt, men det går. Men kanske man inte ser utåt hur mycket en person faktiskt kämpar och försöker. Därför är det lite riskabelt att säga åt en annan att hen inte försöker. För det är en inre kamp, dag ut och dag in. Att kämpa mot demonerna i sitt huvud är aldrig lätt.

Få inte panik själv.

När en person i din omgivning mår dåligt, få inte panik. Försök hålla dig lugn, tala med lugn röst och trösta så gott du kan. Om du till exempel ser då någon har en panikattack, så finns det stor risk att den blir värre om du också får panik. Ni triggar igång varandras panik då.
Kan ta mig själv som exempel. I vintras då jag hade en av de värre panikattackerna så var både kuratorn och skolhälsovårdaren ute på språng, så tills skolhälsovårdaren kom tillbaka så fick några kompisar sitta med mig i sjukrummet. En av dem sa typ "Jenny jag är rädd för jag vet inte alls vad jag ska göra" och jag så paniken i hennes ögon. Och jag förstår henne precis, det gör jag. Jag kunde inte röra mina ben (antagligen pga syrebrist för att jag hade hyperventilerat så länge), så jag förstår att hon kände sig hjälplös och fick panik. Men jag kunde inte rå för att jag också fick ännu mer panik, eftersom jag tänkte att jag måste vara galen som inte ens kan andas ordentligt eller röra på benen mera.
Så, jag vet det kan vara svårt att inte få panik själv. Speciellt om man inte sett nåt liknande förr. Men försök håll dig lugn, andas djupt och tänk på att det inte finns nåt du kan göra. Ända du kan göra är att vara där, andas, finnas där för din kompis. Men du är ingen professionell inom området, så det är inte meningen att du ska klara av nåt mer heller.


Behandla inte personen annorlunda. Bete dig inte som om personen skulle vara sämre än dig.

Det här är ganska viktigt det också. Försök att inte behandla personen annorlunda bara för att hen mår dåligt. Det är fortfarande samma person. Bara att hen är sjuk nu. Men den riktiga personen finns där under allt mörker. Ibland kan det vara skönt att bara få låtsas att allt är som vanligt. Att få umgås, prata och skratta och göra saker som man gjorde förr. För att inte helt tappa tråden till det "riktiga livet".
Försök heller inte få personen att känna sig mindre värd än dig. Jag tror inte någon skulle göra så med flit, utan det kan hända utan att man tänker på det. Jag har upplevt det, att folk i min närhet har behandlat mig som om jag var tre år och inte kunde klara av något själv. Jag vet att de gjorde det för min skull, att de inte menade något elakt eller dumt. Att de bara ville hjälpa och stötta mig. De menade ju inte att få mig att känna mig mindervärdig. Men det gjorde jag ändå. Jag är en sån som alltid vill klara av allt själv, så att inse att jag inte gör det var väl lite som en bitchslap I guess..
Visst, man kan behöva en hel del hjälp när man mår dåligt. Men inte med allt. Det finns gränser med allt. Låt personen i fråga försöka själv om hon eller han vill. Om du vill kan du erbjuda din hjälp, men det är viktigt att acceptera ett nej också.

Undvik inte att tala om det. Fråga inte "varför?".

Undvik inte att tala om psykisk ohälsa. Fråga fråga fråga. Ibland kan personen i fråga vara på ett sånt humör att han/hon inte alls vill prata om det, och det är viktigt att acceptera. Men visa att du bryr dig, lyssna om hen vill prata. Fråga. Ge inte upp fast du inte får svar direkt. Vissa dagar kan det vara lättare att prata än andra. Och om det inte fungerar att prata så skriv. Jag är en sån som har otroligt svårt för att prata, så istället skriver jag. Jag skrev med mamma i vintras då det inte gick att prata, jag skriver nu med min terapeut för att det är så mycket lättare för mig att sätta ord på mina tankar och känslor om jag får skriva. Det bara låser sig om jag måste prata. Så det kan funka om det känns helt omöjligt att prata.

Att fråga varför kan vara lite knepigt. Jag förstår att man vill veta varför nån mår dåligt, har ångest, ätstörningsproblematik, självskadebeteende, självmordstankar eller vad det nu än kan gälla. Men att fråga varför kan vara svårt. För det behöver inte alltid finnas en orsak. Det kan komma out of the blue eller så kan det bero på en massa små orsaker. Det kan bero på i princip vad som helst. Och det är inte orsaken som är det viktiga. Det viktiga är att kämpa framåt, mot ett friskt liv. Att hitta de där små knepen som hjälper mot det som känns svårt. Att hitta det som hjälper en att ta sig framåt. Tillsammans kan vi göra mycket. Tillsammans kan vi komma långt.

"Självmord är själviskt" "Tänk på alla andra" ..

Det här, mina damer och herrar, är något jag kunde skriva hur långt som helst om. Men egentligen räcker det att ni läser det här:  There's Nothing Selfish About Suicide och ROBIN WILLIAMS DID NOT DIE FROM “SUICIDE”
Det beskriver liksom allt så himla bra, så jag känner att jag inte har mer att tillägga. Jag läste nånstans att ifjol dog 260 personer i trafiken medan 1600 tog livet av sig. Depression är en dödlig sjukdom.

"Suicide is a decision made out of desperation, hopelessness, isolation and loneliness. The black hole that is clinical depression is all-consuming. Feeling like a burden to loved ones, feeling like there is no way out, feeling trapped and feeling isolated are all common among people who suffer from depression."
"People who say that suicide is selfish always reference the survivors. It's selfish to leave children, spouses and other family members behind, so they say. They're not thinking about the survivors, or so they would have us believe. What they don't know is that those very loved ones are the reason many people hang on for just one more day. They do think about the survivors, probably up until the very last moment in many cases. But the soul-crushing depression that envelops them leaves them feeling like there is no alternative. Like the only way to get out is to opt out. And that is a devastating thought to endure."


What to do/say

      "Jag kanske inte vet hur du känner, men jag lyssnar gärna om du vill" ..

Det är svårt att riktigt förstå vad en annan människa går igenom, och man behöver alltid inte heller förstå. Det viktigaste är att man visar att man finns där och bryr sig. Berätta för dina nära att du gärna lyssnar, och hjälper till om det behövs. Pressa inte, men ge inte upp fast det inte nappar första gången. Ibland behöver man verkligen bevisa att man finns där, att man inte tänker ge upp.
   
  "Det är okej att känna som du gör" ..

En känsla är som sagt en känsla. Dina känslor är okej. Vi kanske inte alltid förstår hur en annan person känner, eller varför den personen känner just nu. Men det är viktigt att komma ihåg att vi alla reagerar olika. Vi upplever saker olika, vi känner på olika sätt. Och alla känslor är okej. När en person mår dåligt kan hen ibland känna som om känslorna man känner är fel, att man inte borde känna så som man gör. Berätta för personen att det är okej att känna. Vilka känslor det än gäller. Det är dina känslor och du har rätt till dem.

" Du är inte ensam" ..

Visa åt dina nära att de aldrig är ensamma. Berätta för dem att de inte är galna, de är inte konstiga som känner som de gör eller går igenom det som de gör. Man kan ofta känna sig som ensammast i världen då man mår dåligt. Det känns som om ingen lyssnar, ingen bryr sig, ingen förstår och som att ingen nånsin har gått igenom det som man går igenom. Men psykisk ohälsa är vanligt idag, man är inte ensam om att må dåligt. Man är inte konstig för att man mår dåligt. Det är helt normalt. Och framförallt, det är okej. Berätta att du finns där, att han eller hon inte behöver vara ensam med sitt mående eller tankar och känslor. Visa att du bryr dig.

"Du är viktigt för mig" "När allt är över finns jag ännu här - och du med" "Du är värd att må bättre än så här" ..

Ge personen som mår dåligt hopp. Berätta att du finns här, att du är med henne/honom hela vägen, och att du även är här efteråt. Och att även hon/han är här. Att hen kan ta sig genom det här. Det ger hopp. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar oss människor. Berätta att hen är viktigt för dig. En person som lider av psykisk ohälsa tror ofta inte att hen är värd att må bättre än vad hen gör. Det är demonerna bra på att upprepa i ens huvud. Visa att demonerna har fel, säg (flera gånger kan behövas) att personen visst är värd att må bättre. Det är vi ju alla! Berätta åt hen vilka fina och starka sidor hen har, och plocka fram dem. Hjälp hen att fokusera på de bra sidorna, att verkligen börja tro på dem själv också.

"Det är okej att gråta och vara ledsen" "Det är okej att göra ingenting" ..
  Det är okej att visa känslor. Det är okej att vara ledsen. Och om det en dag känns som om du inte vill göra någonting, så behöver du inte göra det heller. Det är okej att bara ha en dag då du slappar och samlar krafter och energi för en ny dag. Det är okej att skrika, gråta och visa alla känslorna som ligger gömd inom dig. Du behöver inte hantera dem själv.

Var inte rädd för att fråga. Fråga rakt ut, gå inte runt ämnet.

Då det kommer till psykisk ohälsa så är många rädda att fråga om saker de undrar över. De är rädda att folk ska ta illa upp. Men det är okej att fråga. Du kanske inte alltid får ett svar, men du har i alla fall försökt. Du har visat att du finns där, att du bryr dig. För det är viktigt att veta, att det faktiskt finns någon som bryr sig. Det kan kännas lite ensamt att kämpa mot sin psykiska ohälsa ibland.
Och ge inte upp fast du inte får några svar på dina frågor. Fråga igen en ny dag, så kanske det går bättre att prata om då, eller föreslå att hen skriver istället. Det kan ofta vara lättare.

Uppmana till att söka hjälp.

Att ta sig ur psykisk ohälsa själv kan ofta kännas helt omöjligt. Men att söka hjälp kan också kännas lika omöjligt. Man kanske innerst inne vet att man behöver hjälp, men man vågar/orkar helt enkelt inte ta tag i det. Då kan det ibland behövas lite hjälp på traven. Erbjud dig att komma med på första psykologbesöket, läkarsamtalet eller fråga om hen vill att du ska försöka få fixat en tid till någon professionell. Berätta varför du tycker det skulle vara nödvändigt (på ett vänligt sätt, inte dömande!).

Fråga om det finns något du kan göra.

Det kan gälla vad som helst. Allt från att följa med på psykologmötet till att handla mat eller tvätta kläder. Vardagssysslor kan kännas grymt jobbiga och omöjliga då man mår dåligt. Det kan kännas så onödigt. Då kan man behöva lite hjälp ibland, för att orka med vardagen. Och ofta har man svårt att be om hjälpen själv, så då kan du erbjuda din hjälp istället. Det behöver inte vara något stort, men nåt litet som får personen att känna sig lite mindre ensam. En sak mindre att tänka på helt enkelt.

Sätt upp regler.

Du/ni måste sätta upp regler åt er själva. Du kan inte försöka vara psykolog/terapeut åt din vän, familjemedlem, släkting, bekanta osv. Du måste sätta dina egna gränser. Berätta att du finns där som en vän, men att hen kanske skulle ha nytta av professionell hjälp. Du kan inte ta på dig för mycket, och du måste komma ihåg att ta hand om dig själv också. Det kan vara lätt att glömma bort sig själv när man har en närstående som mår dåligt. Men ingen mår bättre av att du inte tar hand om dig själv. Berätta att du alltid finns där, men att du inte kan vara personens psykolog.


Vi glömmer ofta bort hur viktigt det är att tänka genom det vi tänker säga före vi faktiskt säger det. Ord kan vara hårda ibland, och kan följa med en många år efteråt. Psykisk ohälsa är ett känsligt ämne med tanke på hur mycket tabu, skam och skuld det ligger runt det. Men visa att det är okej. Berätta att du finns, att du bryr dig, att du gärna lyssnar och att du aldrig tänker lämna honom eller henne. 

Ta hand om varandra där ute. Berätta för dina nära och kära att du älskar dem, hur mycket de betyder för dig och att du alltid finns där för dem. Såna ord är aldrig onödiga, aldrig överflödiga. Ge dem din kärlek. Livet är skört.


onsdag 6 augusti 2014

TA FRAM BARNET INOM DIG

I våras, under en av mina värsta perioder, så gav min terapeut mig ett ganska bra tips. Han tyckte att jag skulle ta fram den lilla flickan inom mig varje gång jag hade ohälsosamma och destruktiva tankar. Varje gång jag tryckte ner mig själv, varje gång mitt självhat höll på att ta över. För det är ju så, vi har alla kvar den delen av oss då vi var små och oskyldiga. Då vi ännu var oförstörda, då vi ännu trodde att jorden var en fin plats utan ondska.


Det här är Jenny 5 år. Det är alltså henne jag ska försöka plocka fram under mina sämsta stunder. Jag ska försöka glömma att jag är 19 år, och istället låtsas att jag är 5 igen. För vem vill göra en femåring illa? Vem skulle säga så hemska saker vi säger åt oss själva idag, åt en femåring? Jag hoppas ingen.

Det här är alltså mitt råd till er idag. Varje gång som ni tänker negativa saker om er själva, varje gång ni hatar er själva eller varje gång ni vill göra er själva illa: ta fram barnet inom er. Även om barnet är långt långt nergrävt under all självkritik och ilska, försök! Öva, öva, öva. Det kommer inte att vara lätt, det säger jag inte. Men det är värt det. Tänk på då du var liten, inte hade du väl hemska tankar om dig själv då? Inte ville du väl dig själv illa då? Varför hata dig själv nu då?

Varje gång du pratar illa om dig själv, låtsas att du istället talar till ditt femåriga jag, och vänd orden till något positivt. Jag förstår om det här låter helt omöjligt, för om jag ska vara helt ärlig så låter det helt omöjligt i mina öron också. Men jag tror verkligen att det kan funka, bara man inte ger upp. Det kommer inte att fungera första gången, inte andra eller femte heller. Men kanske sjätte? Bara fortsätt försöka. Tala till det lilla barnet inom dig. För det finns där, någonstans. Och vi måste ta hand om det. Om inte vi tar hand om barnet inom oss, vem gör det då?

Om det känns heeeeelt omöjligt att hitta barnet inom dig, så kan jag ge ett annat tips som en vis person en gång gav mig. Försök låtsas att du är någon annan. De hemska saker du säger åt dig själv i vanliga fall, skulle du antagligen inte säga åt någon annan. Så försök sätta dig i tredje person, att du egentligen talar med någon annan. Ge dig själv goda råd hur du ska gå vidare, hur du ska ändra de mörka tankarna du har om dig själv. Ge dig själv de tips du skulle ge din bästa vän om hen var i samma situation som dig. Låtsas som att du pratar med och om någon annan. Kanske det kan hjälpa dig en bit på vägen?

Det är väl värt ett försök, visst?