söndag 31 augusti 2014

DEN BRISTFÄLLIGA PSYKVÅRDEN

Jag hoppas alla har sett den här dokumentären? Annars tycker jag ni ska ge 28 minuter av er tid och titta på den. Liksom, nu. Så otroligt viktigt ämne. Creds till Yle att nån äntligen tog upp detta, och massor av creds till Benjamin som så öppet vågade prata om sin resa och vad han har varit med om!! Jag är full av beundran.

Tyvärr är ju det som dokumentären tar upp bara sanning. Tabun kring psykisk ohälsa är stooor. Köerna till vård är sjukt långa och patienter tas allt för ofta inte på allvar. Borde vi inte ha kommit lite längre än så här? Det är ju faktiskt 2014. Varför ska vi behöva skämmas för att vi mår dåligt? Det är ju inget man väljer och inget man kan bestämma över. Psykisk ohälsa är otroligt vanligt idag, och ändå vågar ingen prata om det.

Mentalvården i vårt land ÄR bristfällig. Jag känner flera som har sökt hjälp för sina självmordstankar och sitt självskadebeteende och läkarna har svarat "kom tillbaka då du har skärt upp hela armarna eller efter ett misslyckat självmordsförsök" och skickat hem dem med mediciner. Vadå misslyckats självmordsförsök?? Tänk om det inte misslyckas? Tänk om personen i fråga faktiskt lyckas med att ta sitt eget liv?
Om man ber om hjälp, har man rätt till hjälp, så är det bara. I nuläget måste man vara frisk för att vara sjuk, för processen till att få hjälp är lång och krävande. Man måste stå på sig, och veta vad man vill. Man måste vara jäkligt bra på att prata med andra ord. Men varför kräva så mycket av en som redan är sjuk och knappt orkar stiga upp på morgonen? Varför får man inte hjälp när man ber om den? När for det fel?

Jag skulle kunna skriva en roman om alla de fel och brister som finns inom psykvården, både sånt som jag själv upplevt och sånt som folk i min omgivning har berättat. Men jag tänker i alla fall ta upp en del mindre smarta idéer, kommentarer och beslut. Och eftersom jag ju egentligen bara kan prata för mina egna upplevelser, så kör vi på det:

1. Då jag blev inskriven på sjukhuset så blev jag lovad matstöd för att det skulle gå lite lättare att äta. Fick jag det? Nej.

2. Under nåt av de första läkarsamtalen så läste läkaren i min journal och såg att jag hade gått ner 12 kg på ungefär två månader och hennes kommentar var "Oj vad fusk, jag skulle också vilja kunna gå ner så lätt i vikt!". Lätt? Vad? Sen sa hon att jag kunde gå ner några kilon till också. Gissa om det fastnade i mitt huvud eller inte?

3. Då jag hade varit inlagd i kanske lite över en månad så skrev läkaren ett vårdkontrakt som gick ut på att om jag en gång till skadade mig själv på nåt sätt så skulle avdelningsvården avbrytas omedelbart. Hon sa att eftersom jag inte var underårig (då skulle jag tydligen ha blivit bältad) och inte heller var psykotisk så "var det bara att sluta med".  Vilken fiffig lösning, va? Tror ni det fick mig att sluta? Nej, istället vågade jag ju aldrig berätta om det, vilket i sin tur betydde att vårdarna trodde att jag hade slutat. "Se vad lätt det gick, du klarade ju av att sluta" fick jag höra flera gånger. Trodde de faktiskt att ett papper skulle få slut på ett självdestruktivt beteende? Det blev ju bara så att jag ljög om det ännu mer. Men, jag visste ju nog att kontraktet bara var ett sätt för dem att få bort ansvaret från sig själva. 

4. Det fanns en tid under min sjukhusvistelse som allt var becksvart och jag såg ingen väg ut. Jag ville helt enkelt dö. Och ja, jag var en fara för mig själv. Efter att ha varit ut på en promenad en dag, så kände jag att jag var tvungen att gå in igen för att jag verkligen inte skulle vara ensam i den stunden. Jag berättade det för en vårdare (vet inte om hon riktigt förstod mig, hennes svenskakunskaper var inte så jättebra..) och hon sa att personalen är lite oroliga för mig. En timme senare höll ångesten på att ta kol på mig, och jag bestämde mig för att ta ännu en promenad den dagen (frisk luft brukar kunna hjälpa lite smått ibland) och då hade de inte nåt problem med att släppa ut mig.. Det var då jag förstod att de faktiskt inte tog det jag berättade på allvar. Men för mig var det allvar.

5. En annan gång då jag var på helgpermission så hade jag lite liknande funderingar som i förra exemplet, och det berättade jag för kuratorn i skolan (jag hade varit och skrivit psykologistudenten) och efter många om och men och uppskärrade föräldrar så var jag tillbaka på sjukhuset. Då jag sen på måndagen var tillbaka på "min" avdelning (den var alltså stängd på helgerna) så fick jag en utskällning av en av vårdarna. Hon tyckte jag var så otroligt självisk och korkar och hon fattade inte hur jag kunde vara så dum. Okej, jag förstår att det jag tänkte inte alls var bra eller rätt, men det var ändå så jag kände. Det jag behövde få höra var att allt skulle bli okej, att det fanns en annan utväg. Att jag skulle kunna må bra igen. Inte att jag var självisk och korkad. För ärligt talat, att säga åt en självmordsbenägen människa att hen är självisk är det värsta man kan säga. Det stjälper så mycket mer än det hjälper. För det hjälper inte ett dugg. Det förstärker bara de tankar man redan har, tro mig. Istället kan man väl försöka hjälpa patienten att hitta andra lösningar? Att peppa personen till att orka lite, lite till. Att hitta de saker som får en att se ljuset i tunneln igen. För hey, det blir bättre.

6. Jag berättade ju om vårdkontraktet vi gjorde. Jo, det gick ju så att jag bröt det en måndagskväll (eller ja, jag var tvungen att berätta om det åt en av vårdarna) och blev sydd med sex stygn i smalbenet. Läkaren sa att hon tvekade med att ge mig bedövning då hon skulle sy såret eftersom hon ansåg att jag ju måste tycka om smärta, så det gjorde ju inget om det skulle göra ont (thank god så fick jag ju nog bedövning).  Nästa dag blev jag då alltså utskriven, för att "jag ville ju inte samarbeta med sjukhuset". Läkaren frågade om jag gjorde det för uppmärksamheten (mina öron gråter...) och sen tyckte hon att det var dags att jag började bete mig som en vuxen och sluta fjanta mig. Thank you.

7. Då jag blev utskriven från sjukhuset så började jag i öppenvård och fick då en ny läkare. Första gången jag träffade honom utanför avdelningen (för kanske lite över en månad sen) så gjorde vi upp ett avtal. Det avtalet går ut på att jag, så länge jag har vårdkontakt med honom, inte får ta livet av mig. Om jag ändå tänker göra det så sa han att jag först måste ringa till polikliniken och avsluta min kontakt med honom. Alltså hallå? Det lyser ju bara "jag vill inte ha ansvaret" om det hela.
Det här kanske låter som ett skämt, men det är sant. Vi har faktiskt ett sånt kontrakt - och jag är inte den enda...



Det här är då de största exemplen jag har upplevt bara detta år. Dessutom finns det ju också en massa mindre saker också.. Plus det som jag är mitt i just nu (min terapeut har en hel del roliga funderingar..) men det sparar jag till senare..
Det som jag fortfarande tycker är lite roligt är att jag den första månaden på sjukhuset var heeelt emot hela grejen och kunde inte/vägrade prata utan sa "jag vet inte" eller "jag minns inte" på alla frågor. Jag trodde liksom jag skulle slippa därifrån fortare då. Men sen då jag verkligen började öppna mig och berätta hur skit jag mådde, och då jag började försöka ta emot hjälpen - ja då började de tala om utskrivning. För tydligen var avdelningsvård inte för mig. Jag förstår fortfarande inte riktigt deras logik där..

Sen en sak som var ganska jobbig var att läkarna aldrig var överens. En del av läkarna tyckte att det enda alternativet för mig var avdelningsvård för min situation var så allvarlig, medan andra tyckte att avdelningsvård överhuvudtaget inte passade mig. Vissa ville inte skicka hem mig på helgerna och andra ville skriva ut mig direkt. Och för att inte tala om alla olikheter de hade med diagnoserna. Vissa tyckte jag var djupt deprimerad medan andra tyckte att jag inte alls var deprimerad (eller hade nån ångest) utan det var bara ett symtom på min "ätstörning"..

Jag har många gånger konstaterat att mentalvården i Finland är sjukt bristfällig, men visst finns det vissa bra saker med den också. Till exempel så fick jag ju åka på penkkis, jag fick skriva mina studentskrivningar antingen där på sjukhuset eller i skolan. Och vissa av vårdarna var faktiskt helt underbara. Men ändå så faller de bra delarna bort eftersom de dåliga delarna är så överväldigande..
Med andra ord så måste vi verkligen jobba på att det här med psykisk ohälsa ska bli okej. Tänk hur mycket lidande och illamående vi skulle spara om vi faktiskt började satsa på det här. Utveckla mentalvården, förebygga och verkligen kämpa för ett bättre system.
"Psykisk ohälsa är enligt riksdagsledamot Anneli Kiljunen ett ämne som beslutsfattare inte prioriterar. Orsaken är att det inte finns några röster att plocka på det." (källa: http://svenska.yle.fi/artikel/2014/08/26/blod-sa-far-du-hjalp)
Alltså det här är så skrattretande. Det är ju som ett stort skämt. Men tyvärr är det ju bara sanning. Man blir ju mörkrädd för mindre.. Att de som har makten och faktiskt KAN göra skillnad väljer att inte göra det för att de räknar att de inte får några röster bland de som lider av psykisk ohälsa? Hej hopp, vad hände där? Hur tänkte ni nu? Är det faktiskt ett sånt system vi vill ha?

Det har tagit mig många dagar att skriva det här inlägget. Jag har tvekat och funderat över hur personligt jag kan skriva, och hur mycket jag kan berätta. Så det blev en liten mellanversion. Jag måste ju vara ärlig och säga att ja, jag skäms. Jag är livrädd för att vara öppen med min historia och det jag gått igenom. Men jag håller ju på att predika om att man INTE behöver skämmas för sin psykiska ohälsa och att vi måste PRATA om det. Så varför ska jag skämmas då? Jag tror att det första steget mot att sluta skämmas och istället börja acceptera, är att prata om det. Att vara öppen med det man gått igenom. För jävlar vad jag har lärt mig mycket genom allt det här.
Och jag skulle antagligen inte ha träffat hon som idag är en av mina bästa vänner om jag inte hade gått igenom allt det här, våra vägar hade kanske inte mötts då. Inte heller skulle jag ha träffat de underbara personer jag lärde känna på sjukhuset. För ärligt talat, de som hjälpte mig mest på sjukhuset var ju faktiskt de andra patienterna. Dessutom skulle jag kanske inte annars veta vad jag vill jobba med i framtiden.



57 kommentarer:

  1. Starkt och modigt. Bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! :) Sjukt nervöst att skriva inlägget, eftersom så många inte vill läsa om mörka saker..

      Radera
  2. Strongt av dig att skriva om det här. Jag vet (jag levde med en man som hade djupa depressioner i tio år) hur svåra saker det här är, och att skammen och skuldkänslorna finns där. Otroligt hur du blivit bemött inom sjukvården! Ingen tycks våga bry sig verkar det som. Önskar dig fortsatt styrka!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack du! Jo alltså det är hemskt hur mycket skuld och skam som finns runt psykisk ohälsa.. Nej det är lite så att om de inte vet vad de ska göra så struntar de i det och låter en fixa det själv..

      Radera
  3. Du är så modig som vågar skriva om detta! Stor eloge!
    Min värsta erfarenhet från psykvården är då jag varit inskriven på psykiatrisk barnavdelning i flera månader, och personalen försökte få mig att berätta något om min barndom som var ganska traumatisk. Till slut berättade jag om min pappa som utnyttjat mig sexuellt i flera år. Vad hände då? Jo då togs saken upp på en familjepalaver (där förövaren alltså var med och jag var totalt oförberedd eftersom personalen lovat dyrt o heligt att inte ta upp detta på palavern) och sen blev jag utskriven och skickades hem igen och utnyttjandet fortsatte. Ingen uppföljning, ingen samtalskontakt, ingenting. Tack Roparnäs för ytterligare ett trauma...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack ska du ha :)
      VA? Hjälp, så får det ju absolut inte gå till!!! Nej men, huuuur kan vården fungera så? Vad tänker de med? Alltså jag saknar ord. Man blir ju mörkrädd.
      Styrkekramar åt dig!!

      Radera
    2. Altså VAFAN?!? Jag trodde inte längre jag skulde kunde förvanas över berättelser om hur illa ting kan vara, men det här....SMH. :-(

      Radera
    3. VAD. Var fanns barnskyddet?? Om inte ett barn som på psykavdelningen berättar om sexuellt utnyttjande får hjälp VEM I HELVETE FÅR HJÄLP DÅ? Vid det laget kan det ju inte FUCKING FINNAS TVIVEL OM ATT HJÄLP BEHÖVS. JAG BLIR SÅ ARG!!!!

      Radera
  4. Tack för att du skriver. Vi behöver verkligen blir fler som berättar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hanna! Jamen visst är det så, ju fler desto bättre!

      Radera
  5. TACK Jenny för att du delar med dig av dina upplevelser. Du är så modig! ♥

    SvaraRadera
  6. Du e stark! blir allt förkrossad av att läsa allt du fått stå ut me... finner inga ord. Blir ju allt rasande. Söker man hjälp ska man också få det! du ska inte skämmas för någonting! de bara bra du berättar om det och öppnar andras ögon. Styrke kramar till dej tjejen! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack ska du ha! Jo alltså det finns en heeeel del som går att förbättra inom psykvården, men jag hoppas vi är på väg åt rätt håll i alla fall! Kram <3

      Radera
  7. Jag är så ledsen för det du har gått igenom, och det är verkligen viktigt att våga stå upp och säga hur det är! Och jag har flera gånger i olika diskussioner påpekat det märkliga i att folk t.ex. ställer sig på barrikaderna för hjärtkirurgins bevarande i Vasa (inte för att det inte skulle vara viktigt, men ändå) - som så få människor behöver, medan "ingen" rör upp himmel och jord för att förbättra den psykiatriska vården (jo, visst görs det, men det får liksom inte samma genomslagskraft) trots att vi är så många fler som behöver den. Stor kram till dig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack du! Jo alltså det skulle absolut behövas fler som jobbar för att förbättra psykvården, för den behövs ju!! Kram <3

      Radera
  8. Du är så sjukt bra som skriver ärligt om detta, tack! Helt otroligt vad mycket skit du har varit med om. Blir sjukt ledsen för din skull. Verkligen ett ämne som tåls att diskutera MYCKET mera om. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj tack tack tack!! :) Ja absolut, jag tror man inte kan prata FÖR mycket om psykisk ohälsa!

      Radera
  9. Du är modig och många är nog tacksamma för detta inlägg! Vad hemskt hur det ska gå till, något måste ju göras åt saken! Hoppas av hela mitt hjärta att du ska få må bra och att andra med psykisk ohälsa ska få den hjälp de behöver! Är det OK om jag länkar till detta inlägg i min blogg?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag hoppas och önskar att det ska hjälpa nån, det är ju därför jag skriver. Och jo det behövs absolut göras något, psykvården är ju helt katastrofal...

      Jo, du får absolut länka! :)

      Radera
  10. Otroligt bra skrivet! Jag kan bara säga att jag är otroligt glad att de finns de som faktiskt vågar ta upp detta ämne och skriva ut sanningen, fast den inte över huvud taget är positiv... Du har kommit långt och nu blir det bara bättre! :) Stay strong!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj tack ska du ha!! :) Det är inte lätt, men jag hoppas att fler och fler ska våga prata om det, så att det liksom inte behöver vara så svårt att prata om det mer. Tack! Kram!

      Radera
  11. Super skrivet! TACK för att du delar med dig.

    SvaraRadera
  12. Verkligen fasansfullt men samtidigt så bra att du delar med dig! Allt det här är sånt som verkligen int borde få ske, men tillåts fortsätta ske och jag förstår inte hur. Jag har själv också mått väldigt dåligt periodvis och antar att jag int kommer bli fri från det på en tid ännu, men har så svårt för att tala med någon om det. Nu på sistone har jag försökt föra upp det på tal med kompisar och det verkar skapa en snöbollseffekt, men det är ändå inget som jag hade orkat göra när jag ännu mådde dåligt. Att du vågar dela med dig är både otroligt starkt och samtidigt viktigt!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja alltså vi har nog inte alls kommit så långt inom psykvården som vi borde (vi lever ju faktiskt på år 2014 nu..).
      Det är en lång process det här med att bli frisk från sitt psykisla illamående, och det behövs tid. Ofta mer tid än man är villig att ge. Men att prata om det kan speeda upp farten lite :) och det där att det är svårt att prata om känner jag sååå igen.. Det kanske inte verkar så då jag skriver om det men jag har också jättesvårt att prata om det, speciellt det jag går igenom just nu..
      Men jättebra och strongt av dej att försöka ta upp det!! Heja du!

      Tack tack tack :)

      Radera
  13. Superbra inlägg!! E de okej om jag kanske läser upp inlägget åt min klass nån dag? :) Ja inriktar ju mig på mental- och missbrukarvård och dehär ämne me bristfällig mentalvård e någo vi ha spendera hela förra veckan me att prat om.
    Anyway, återigen, superbra o viktigt inlägg! U go jenny. C:

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar! Jamen visst får du de!! :) jee, härligt att du inriktar dig på de område!

      Radera
  14. Bra att någon vågar ta upp ett sånt "tabu"-belagt ämne! Jag har kämpat me depression i över 10 år. Sen ja va 14. Massa psykologer,och mediciner ha provats. Vändpunkten blev nog he,tå ja blev mamma vid 19 års ålder. Utan mina barn sku jag knappast leva idag. Kämpar fortfarand med depressioner från och till,men jag har något att leva för.
    Kämpa på,jag tror e kommer ordna se,fast e kan se mörkt ut ibland. Styrkekram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) starkt av dig att kämpa på, och oj vilken trevlig vändning!! :)
      Fortsätt kämpa, det bliiir bättre!
      Styrkekramar!

      Radera
  15. Strongt av dig att skriva om detta. :) Det låter som sjukvården arbetar lite mot motsatt riktning, som du beskriver det så låter det som att de inte vill ta ansvar för någon annans ohälsa och handlingar det kan leda till. som du skrev att man bli snabbare utskriven när man väl vågar börja öppna upp sig och prata om sin ohälsa, det är ju helt konstigt.. för det är ju egentligen första steget i processen enligt mig. blir man utskriven då så är det ju inte till någon nytta. Jag kan inte sätta mig in i din situation eftersom jag inte varit där själv men jag skulle tro att det inte kan bli helt bra av att man bara stannar processen där. Att prata om det tror jag säker till en del kan hjälpa, men det behövs väl så mycket mer.

    Jag har själv en nära vän som gått ner ungefär 10kg sen i mars och jag anser det vara svårt att prata om det, eller inte för mig egentligen att diskutera det, men oroligheterna om att hen ska ta illa upp. Jag känner ju inte dig men hur kände du när andra närstående tog upp ämnet med dig? var det bra när du kände att du hade de som brydde dig om dig och din hälsa eller var det en otrevlig situation? Jag tycker ju det är väldigt viktigt att inte ignorera situationen, men vill på samma gång inte pressa personen i fråga till att våga prata om det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då behöver det ju inte alltid betyda ohälsa att gå ner 10 kg :) jag ajälv gick ner 12 kg på två månader, bara av att lämna bort skräpmat, socker& börja motionera (var ju ca. 75 då jag började oxå så hade ju en del att ta bort) men det var nog endast hälsosamt och absolut inget bantande! :) (fasst bra nog att kolla upp med vännen förståss!)

      Radera
    2. Jag hade en period när jag kände att jag inte hade någon kontroll över livet och för att få kontroll över något valde jag att fokusera på min vikt. På 1-2 månader gick jag ner 6kg innan jag släppte beteendet. Lite senare berättade min kompis att hon hade varit orolig över mig, att jag gick ner för snabbt i vikt. Jag själv insåg inte hur drastiskt jag betett mig men det värmde mycket att veta att hon hade märkt att något var fel och att hon brydde sig om mig. Det här var ju för mig snarare ett sätt att återfå kontrolleren över något än ett hat över min kropp, men att veta att någon bryr sig om en kan vara betydande.

      Radera
    3. Anonym: ja visst känns det lite så, att om de inte vet hur de ska hantera ett problem så struntar de bara i det och skjuter bort allt ansvar från dem. Visst, jag flrstår att i teorin kan deras kontrakt låta riktigt bra, men det funkar inte överhuvudtaget inte i praktiken. Vilket leder till att det känns som om alla bara ger upp med en..

      Det där med att vara orolig över en vän känner jag igen. Både att vara "vännen som de är oroliga för" och att själv också vara orolig för en väns matproblem. Svårt att säga hur du ska gå till väga. Det kan ju också vara så att din vän valde att gå ner i vikt, men att maten inte är ett problem. Det beror lite på hur personen känner kring maten, ger den hen ångest och äckelkänslor? Då kan det vara ett problem. Eller då ÄR det ett problem. Kanske du kan förslka ta up det med henne/honom? På ett vänligt sätt förstås. Men var beredd på att vännen kan bli arg eller så, speciellt om hen inte har insett själv har ett problem.

      Själv blev jag (och blir fortfarande) arg och irriterad på folk som lägger sig i mitt ätande. Men jag antar det är flr att jag fortfarande vägrar inse att det har blivit ett problem för mig. Men jag tycker du ändå ska ta upp det med din vän, det visar bara att du bryr dig. Och det kanske inte är ett problem heller. Men om det är det, så kommer hen att tacka dig sen då hen är frisk.

      Att prata och fråga om det är aldrig fel, så länge du inte har en anklagande ton, utan bara visar att du vill hjälpa.

      Kram!

      Radera
    4. Anonym2: du har helt rätt i att det inte behöver vara ett problem att gå ner i vikt. En ätstörning sitter inte i vikten, utan i huvudet. Om tankarna kring mat, vikt, utseende osv tar över så är det ett problem. Ingen skillna då om man är underviktig, normalviktig eller överviktig. Därför kan det vara bra att kolla upp med en vän som man tror kan ha problem, innan hen fastnar för djupt i ätstörningen. Om det inte är ett problem så är det ju lugnt. Men att gå ner snabbt i vikt kan tyvärr ofta trigga igång en ätstörning.

      Radera
    5. Lotta: ja det är ofta så, att andra ser det men inte en själv. Fint att din vän berättade åt dig att hon var orolig. Och strooongt av dig att bryta beteendet!!
      och visst är det skönt och viktigt att se att någon bryr sig, även om det kan vara förjävligt så folk lägger sig i då man är mitt i allt.
      kramar åt dej!

      Radera
    6. Hoppas att det går bättre för dig Jenny! Det känns som en så annan sak att stå upp nu efteråt och säga något, jämfört med att ännu vara mitt ibland skiten. Tror att jag kom ur det delvis genom att jag bokstavligen rymde utomlands och därmed återfick kontrollen på ett annat sätt. Bytte ett beroende mot ett annat typ, men då kom istället depression och ångest så int var det världens bästa deal direkt. Känner verkligen för dig och önskar dig kraft att orka dig igenom det här! Massor med kramar!

      Radera
  16. Jobbar själv inom psykvården och jag blir så arg av att läsa det här. Kan inte förstå hur det får gå till så här. Bristen på kunskap och läkare är enorm. Platser på anstalt skärs ner, patienter som tidigare behövt anstaltsvård ska mitt i allt klara sig hemma. Jag är inte ett dugg förvånad över att självmordsstatistiken ökar i regionen, man får ju faktiskt ingen hjälp längre. Mörkrädd, det är just vad man blir. All styrka till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Jo visst blir man lite arg och frustrerad över att vården faktiskt ser ut som den gör idag.. Brusten stor, nerskärningar och pengar som ska sparas.... Jaaa, mörkrädd blir man absolut!

      Radera
  17. Hej!

    Super bra att du skriver om dina erfarenheter, det är säkert inte lätt!! Tack för det :)
    Tyvärr har jag också som jobbat inom psyk.vården sett själv och blivit shockad över hur det alldeles ofta går så fel :(
    Hoppas verkligen att du orkar kämpa vidare, det finns alltid hopp!! och sluta inte skriva :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Tack ska du ha!! Nej det är verkligen inte lätt, men såå värt det!

      Radera
  18. Hej! Supermodigt av dig att skriva, det enda sättet att synliggöra (om än det känns som hopplöst ibland) och sätta ord på det som så många bär med sig i själ och hjärta utan att våga säga eller få hjälp med. Finland tycks vara det land i världen som skall vara bäst på kunskap, men det som Finland däremot lyckas brutalt illa med är att ta hand om är människans psykiska välmående = en av de viktigaste grundpelarna i livet. Det stora antalet barn, unga och äldre som mår dåligt ökar och är en riktigt skrämmande trend! Styrka och kramar till dig som sätter ord på det som så många tänker och känner!

    SvaraRadera
  19. Hej! Tack tack :)
    Ja, alltså att satsa på ett så basområde och viktigt område som psykiska måendet verkar tydligen inte vara viktigt . Men vad funkar om vi inte satsar på det? Det är ju faktiskt grunden till allt annat..
    Kram!

    SvaraRadera
  20. Bra skrivet!

    Tyvärr har det länge verkat som att både psykvården och annan hälsovård inte handlar om patientens bästa, utan om hur de kan spara och få in mest pengar per fall och att lägga ner så lite tid som möjligt per patient. Det är ett stort maskineri. Speciellt inom psykvården tänker jag att detta är ett enormt problem, eftersom många som jag känner som har psykiska problem, både allvarligare och inte fullt så allvarliga, ofta känner att de inte vill medge hur de känner direkt, precis som du skrev om dig själv också. Och då funkar det helt enkelt inte att lägga ner så lite tid som möjligt, eftersom man aldrig kommer att kunna lösa någonting på det viset med de många patienter som känner sig tveksamma till en början.

    Sedan handlar ju just psykologi väldigt sällan om att faktiskt göra någonting, eftersom mycket av den moderna psykologin baserar sig på Sigmund Freuds teorier. För att inte nämna Freuds eget psyke, som var ett rent helvete, för att säga det rent ut. Men Freud, som du säkert känner till som student med intresse för psykologi, behandlade främst psykoanalys, där man hellre analyserar vad problemet är än att faktiskt lösa det. En psykolog eller psykiater skriver oftast ut medicin och skickar hem sina patienter. Det finns dock psykoterapeuter också, som jag har för mig är den bättre lösningen, där man faktiskt arbetar sig fram till en faktisk lösning när problemet väl är analyserat på annat håll. Om du uppsöker psykolog, råder jag dig att fråga om det. Och det är inte alls att vara otrevlig eller racka ner på psykologer eller så att fråga det, utan det är dessvärre fakta. Psykologi som sådan handlar främst om analys istället för lösning.

    Jag kan inte säga mycket annat än att fortsätta kämpa på. Själv har jag en syster med någorlunda allvarlig depression och har flera i min närhet som varit riktigt lågt nere.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Jamen precis så verkar det ju vara! Allt ska det sparas på och nerskärningarna blir bara fler och fler..

      Jo, så är det väl. Medicin verkar vara deras lösning på allt. Fast det hjälper ju bara mot symtomen, inte själva problemet. Jag går faktiskt i kbt (kognitiv beteendeterapi) där man faktiskt fokuserar på att lösa själva grundliggande problemet, så det är bra!

      Tack ska du ha. Sänder lite styrka åt dig och dina nära också, kämpa på! Ta hand om varandra.

      Radera
  21. Hej Jenny!

    Jag vill börja med att säga hur underbar person du är som vågar berätta detta för allihopa, för det är inte lätt att erkänna att man har/haft det svårt och det första steget är att erkänna för sig själv hur läget är.
    Jag blir ledsen och väldigt arg när du berättar hur du har blivit bemött inom vården ( jag jobbar själv inom vården ) och att det är fruktansvärt hur läkare och skötare har behandlat dig och ditt tillstånd. Det glädjer mig att du har hittat en terapeut som passar dig, eftersom att det är så ENORMT viktigt ha att just den rätta terapeuten för just DIG.
    Jag kan själv berätta att jag har haft depression sen barn, blev mobbad sen litet barn om att vara tjock osv. Det satte stora spår på mig och det blev värre destu äldre jag blev. Det började med självskadebeteende, självmordsbenägen, jag fick ätstörningar, jag drack mig redlöst full väldigt ofta. Jag blev också antastad och sexuellt uttnytjad.
    Jag tog alltid till med något för att dämpa min ångest och lessamhet. Vid 19 års ålder kom jag i kontakt med droger, jag började använda droger för att dämpa min ångest . Efter 5 år av drogmissbrukande och stress med studier fick jag till sist en väldigt stor panikattack, jag trodde jag skulle dö.
    Jag hade aldrig upplevt denhär känslan förut och trodde att jag blivit galen, jag var rädd för att åka in på roparnäs och att jag hade blivit psykiskt sjuk. En läkare skrev ut en medecin åt mig vilket jag motvilligt tog emot ( hatar medeciner ) men jag hade inget annat val. Jag fick en remiss till akut psykiatrin för att få börja tala med någon, personkemin funkade inte alls mellan oss så jag slutade gå.
    Mitt liv fortsatte som vanligt ( utan droger ) men det var inte lätt, mådde dåligt och trodde att det är väl såhär livet är liksom. Jag slutade med medecinen jag tog för den var helt fel för mig.
    Ett år senare kommer en till panikattack, också denna gång tänkte jag att nu får det vara nog, jag orkar inte, jag kan inte leva såhär, jag måste dö. Jag tog mitt förnuft till fånga och kontaktade hälsovårdscentralen, jag fick då börja gå till en terapeut som jag aldrig kommer att ångra. Det har förändrat hela mitt liv.
    Jag har kämpat mig igenom så äckligt mycket som jag inte skrivit här och nu men när jag äntligen erkände för mig själv att jag kan INTE kämpa med detta ENSAM så hittade jag vägen tillbaka till livet. Jag har nu äntligen vågat börja prata med någon. Jag försöker nu acceptera min ångest, det är BARA en KÄNSLA, precis som att du kan känna dig glad eller sur.
    En läkare jag pratade med ville att jag skulle sluta säga att jag "lider av panikångest", för det gör jag inte. Jag har ett tillfälligt tillstånd av att känna av rädsla för något, och det är så sant! Jag är inte psykiskt sjuk och galen, jag behöver bara hjälp av någon att bearbeta mina problem.
    Efter många om och men tog jag emot en annan medecin, det tog verkligen emot men jag kände att jag inte klarar av vardagen längre, jag var alldeles för hård mot mig själv och skulle klara av ALLTING helt själv.
    Har nu ätit denna medecin i snart en månad och jag kan med ett gott leende på läpparna säga att jag är så otroligt tacksam över denna medecin, trodde aldrig jag skulle säga de men det är sant. Denna medecin är endast en tillfällig hjälpreda, precis som när man brutit benet och behöver kryckor. Jag känner fortfarande alla mina känslor men inte lika starkt, jag klarar av att känna dem nu och förstå dem, bearbeta dem.
    Jag beundrar dig enormt som vågar skriva här om din historia, jag har själv skrivit blogg förut men slutade, jag har starkt funderat på att börja skriva om dessa rädslor för att hjälpa andra, men det krävs mod för att våga. Så TACK jenny, för att du vågar berätta och hjälper andra, du är en enormt stark person, glöm inte det :) Sköt om dig!

    SvaraRadera
  22. Hej Jenny!

    Jag vill börja med att säga hur underbar person du är som vågar berätta detta för allihopa, för det är inte lätt att erkänna att man har/haft det svårt och det första steget är att erkänna för sig själv hur läget är.
    Jag blir ledsen och väldigt arg när du berättar hur du har blivit bemött inom vården ( jag jobbar själv inom vården ) och att det är fruktansvärt hur läkare och skötare har behandlat dig och ditt tillstånd. Det glädjer mig att du har hittat en terapeut som passar dig, eftersom att det är så ENORMT viktigt ha att just den rätta terapeuten för just DIG.
    Jag kan själv berätta att jag har haft depression sen barn, blev mobbad sen litet barn om att vara tjock osv. Det satte stora spår på mig och det blev värre destu äldre jag blev. Det började med självskadebeteende, självmordsbenägen, jag fick ätstörningar, jag drack mig redlöst full väldigt ofta. Jag blev också antastad och sexuellt uttnytjad.
    Jag tog alltid till med något för att dämpa min ångest och lessamhet. Vid 19 års ålder kom jag i kontakt med droger, jag började använda droger för att dämpa min ångest . Efter 5 år av drogmissbrukande och stress med studier fick jag till sist en väldigt stor panikattack, jag trodde jag skulle dö.
    Jag hade aldrig upplevt denhär känslan förut och trodde att jag blivit galen, jag var rädd för att åka in på roparnäs och att jag hade blivit psykiskt sjuk. En läkare skrev ut en medecin åt mig vilket jag motvilligt tog emot ( hatar medeciner ) men jag hade inget annat val. Jag fick en remiss till akut psykiatrin för att få börja tala med någon, personkemin funkade inte alls mellan oss så jag slutade gå.
    Mitt liv fortsatte som vanligt men det var inte lätt, mådde dåligt och trodde att det är väl såhär livet är liksom. Jag slutade med medecinen jag tog för den var helt fel för mig.
    Ett år senare kommer en till panikattack, också denna gång tänkte jag att nu får det vara nog, jag orkar inte, jag kan inte leva såhär, jag måste dö. Jag tog mitt förnuft till fånga och kontaktade hälsovårdscentralen, jag fick då börja gå till en terapeut som jag aldrig kommer att ångra. Det har förändrat hela mitt liv.
    Jag har kämpat mig igenom så äckligt mycket som jag inte skrivit här och nu men när jag äntligen erkände för mig själv att jag kan INTE kämpa med detta ENSAM så hittade jag vägen tillbaka till livet. Jag har nu äntligen vågat börja prata med någon. Jag försöker nu acceptera min ångest, det är BARA en KÄNSLA, precis som att du kan känna dig glad eller sur.
    En läkare jag pratade med ville att jag skulle sluta säga att jag "lider av panikångest", för det gör jag inte. Jag har ett tillfälligt tillstånd av att känna av rädsla för något, och det är så sant! Jag är inte psykiskt sjuk och galen, jag behöver bara hjälp av någon att bearbeta mina problem.
    Efter många om och men tog jag emot en annan medecin, det tog verkligen emot men jag kände att jag inte klarar av vardagen längre, jag var alldeles för hård mot mig själv och skulle klara av ALLTING helt själv.
    Har nu ätit denna medecin i snart en månad och jag kan med ett gott leende på läpparna säga att jag är så otroligt tacksam över denna medecin, trodde aldrig jag skulle säga de men det är sant. Denna medecin är endast en tillfällig hjälpreda, precis som när man brutit benet och behöver kryckor. Jag känner fortfarande alla mina känslor men inte lika starkt, jag klarar av att känna dem nu och förstå dem, bearbeta dem.
    Jag beundrar dig enormt som vågar skriva här om din historia, jag har själv skrivit blogg förut men slutade, jag har starkt funderat på att börja skriva om dessa rädslor för att hjälpa andra, men det krävs mod för att våga. Så TACK jenny, för att du vågar berätta och hjälper andra, du är en enormt stark person, glöm inte det :) Sköt om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Tack för dina fina ord, det värmer verkligen!

      Jo det finns verkligen brister inom dagens psykvård, hoppas bara på att någon vågar ta tag i det och ändra på det. Vi är alla värda att må bra och få den hjälpen vi behöver. Och det är absolut inget fel med att behöva hjälp.

      Min terapeut är faktiskt sjukt bra. Han är nog min livlina just nu. Vi klickade redan från början och fast vi har haft perioder då det inte har gått lika bra så ger han aldrig upp. Han är guld värd. Önskar att alla skulle hitta den rätta personen för sig. Man måste bara söka lite ibland.

      Vad ledsen jag blir av att läsa hur jobbigt du har haft det, och hur mycket du har tvingats gå igenom. Men samtidigt blir jag så glad då du, efter många om och men, har hittat den rätta vägen för dig. Sänder dig massa styrkekramar för att orka fortsätta framåt. Det BLIR bättre. Kram! Take care.

      Radera
  23. Tycker du är jätte strong som vågar skriva om det här! Det är ju så fel att det får vara så här! Jag tror på dej genom att du har skrivit det här så kan
    det ändras ge inte upp på dej själv! Sköt om dej! :)

    SvaraRadera
  24. Jag börjar min kommentar med att berätta att jag är vårdare på "Roparnäs sjukhus",jag kan dock intyga att du och jag aldrig har varit i kontakt med varandra.

    Det gör mig mycket glad att du vill, vågar, kan och orkar skriva om det här - psykisk ohälsa borde få talturen och mera utrymme i den offentliga diskussionen, detta gör att tabut och stämpeln minskar lite hela tiden. Det gör mig också ledsen att du känner dig dåligt/oprofessionellt behandlad av den psykiatriska vården - sådant borde redas ut.

    Jag kan inte annat än hålla med dig om att det finns mycket brister inom psykiatriska vården, du har helt rätt; detta upplever jag ofta i mitt arbete. Vi kan inte ta emot alla patienter eftersom våra avdelningar (de några som inte har behövt stänga) är överfulla. Trots att vi är tvungna att stänga avdelningar och således minska patientplatser så hänger inte öppna vård med. Mera terapeutisk verksamhet ute i nejden behövs, dessutom skulle det behövas rehabiliterande boende med möjlighet till mera eller mindre omfattande vård (kontinuerlig vård eller intervallvård). Bristen på läkare och (lämpliga) vårdare är dessutom ett faktum - både hos oss och på annat håll.

    Det spelar inte så stor roll att vi vårdare försöker göra vår röst hörd. Visst, vi kan alltid försöka, men vem vill inte förbättra sin arbetsplats och sin arbetsvardag? Våra röster kanska inte alltid är så värdefulla, och vi orkar och hinner heller inte riktigt. Det är allmänheten och allra helst personer som har erfarenhet av att ha varit patient inom den psykiatriska vården som har en mer värdefull röst. Men som sagt, det är många gånger och i många fall mycket tungt att orka med en sådan sak. Alla vill inte, alla vågar inte, alla orkar inte, och det är också okej.

    Psykiatriska vården behöver mera resurser, men det är inte ett så "attraktivt" och "glamouröst" område att satsa på, tyvärr är vi fortfarande lite i skymundan. Vi gör så gott vi kan, men vi känner oss ofta långt ifrån tillräckliga och det känns inte bra. Vi behöver mera resurser, men för att det ska lyckas behöver också politiker och beslutsfattare förstå varför. Men det finns som sagt också många andra områden som behöver mera resurser...

    Fortsätt alltså gärna med vad du gör! Roligt att du orkar stå på dig, fortsätt så! Och jag är helt övertygad om att du en dag kommer att bli en fantastisk psykiatrisk sjukskötare och/eller terapeut!

    /Eventuell framtida kollega?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Hjärtat for upp i halsgropen då jag läste de första orden ;) Men skönt att du inte var nån av "mina" vårdare, det hade varit lite pinsamt..

      Ja jag tror också så, att ju mera vi pratar om psykisk ohälsa, desto mer "okej" blir det. Det är ett stort och allvarligt problem idag, och helt ärligt talat så borde vården förbättras rejält.

      Jag förstår. Tråkigt att det ska behövas stängas ner och skäras ner på vården hela tiden, då det egentligen borde gå åt andra hållet. Och jag håller med, om avdelningsvård minskas så borde öppenvården hänga med (vilket den, precis som du säger, inte gör).

      Jag kan förstå att det kan uppnå en frustration i och med att ni har svårt att få era röster hörda, men snälla sluta inte! Ju fler som gör sina röster hörda, desto bättre. Kanske beslutsfattarna snart då förstår att det inte går att bara skära ner till vänster och höger utan att tänka på konsekvenserna.

      Jo, det är ju bara lite synd då beslutsfattarna inte tar tag i saken då de ändå inte får några röster från människor inom psykiatrin (enligt dem iaf). Men jag hoppas och önskar nån ska ta tag i det snart.

      Tack ska du ha! Kram!

      Radera
  25. Jättebra att du skriver om dehär sakerna! Är själv inne i depression och utmatting för tredje gången i mitt liv och önskar jag hade samma mod att berätta som du! Kanske jag vågar en dag? Tack för en viktig blogg!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj tack så smycket! Sänder dig några styrkekramar och hoppas att du orkar kämpa vidare och att du får den hjälp du behöver!! För ett halvår sen så vågade jag inte heller prata om det, bara mina allra närmaste visste om det. Men sen en dag kände jag att jag ville börja prata om det - i hopp om att hjälpa både mig själv och andra. Så din dag kommer. Ta det lugnt bara, stressa inte. Det är viktigt att känna att man verkligen är redo att berätta om det man går/gått igenom :)

      Radera
  26. Otroligt bra skrivet. Tycker det är bra att du kan vara öppen med det även om det är jobbigt. Själv skäms jag. Jag vet att jag inte borde men samhället säger tvärtom.

    Jag tror att jag haft tur. Förvisso har jag träffat personal inom psykiatrin som man verkligen undrar varför de jobbar där. En ssk skulle ta blodprov på avdelningen och sa mycket nedlåtande "får jag bara fråga, hur känns det när dina armar ser ut sådär" jag undrar vad hon tyckte jag skulle svara! Jo men det känns asbra! Senaste modet. Och det är bara ett exempel. Läkarna har extremt olika tankar, vissa vill skriva ut på en gång, andra vill sätta lpt... Även läkare i somatiska vården kan vara riktigt nedlåtande. Men i öppenvården har jag nog haft tur. De tar mig på allvar och försöker hjälpa mig så gott de kan. Att läkaren skrivit ett sånt där kontrakt är ju helt sjukt. Inte att han vill hjälpa, han vill bara inte ha det på sitt samvete. Sjukt.

    Kämpa vidare! Kram!!

    SvaraRadera