söndag 17 augusti 2014

WHAT TO/NOT TO DO OR SAY - PSYKISK OHÄLSA

Hej fina!
Alltså det här är ett ämne som jag skulle kunna prata om i evigheter. Dessutom är det ju ett så viktigt ämne. Det är inte bara en gång jag har hört om (eller själv upplevt) människor som lider av psykisk ohälsa som har fått ta emot riktigt ogenomtänkta och klumpiga kommentarer - både av yrkespersoner och av andra i sin omgivning.
För att få så många olika exempel som möjligt, så har jag frågat runt lite bland mina vänner om vad de tycker man ska och inte ska göra eller säga. I hela texten kommer jag också att undvika att skriva "en deprimerad människa" eller "en psykiskt sjuk människa" för en sak som är viktig att komma ihåg är att en person är aldrig sin sjukdom! Man ska inte lägga likhetstecken mellan en person och dennes sjukdom.

Först och främst vill jag bara påminna er om att psykisk ohälsa är som vilken annan sjukdom som helst. En som lider av psykisk ohälsa har inte valt att bli sjuk. Du skulle väl aldrig säga åt en med cancer att hen bara är sjuk för att få uppmärksamhet? Inte heller skulle du väl säga åt en som sitter i rullstol att stiga upp och gå och sluta larva sig? Nä, precis. Samma sak gäller psykisk ohälsa, det är inte något man gör för uppmärksamhet och inte heller är det bara att sluta må dåligt så där mitt i allt.

What NOT to do/say

"Ryck upp dig!" "Sluta larva dig nu!" "Tänk positivt" "Sluta vara så negativ hela tiden" "Bara att bita ihop så går det om" ..

En av de värsta sakerna med att må dåligt (vad det än är eller beror på) så är att inte bli tagen på allvar. Personer som lider av psykisk ohälsa har redan allt för mycket sk*t som pågår i deras huvud, och behöver inte få höra att det bara är att sluta. För det är inte så lätt. Man har inte valt att må dåligt, man har inte valt att bo i ett ständigt mörker. Att bara se svart. Det är ungefär som att gå runt med ett par solglasögon hela tiden, eller som då man lägger ett gråfilter på sin kamera - man ser allt lite negativare, mörkare och dystrare än förr. Om man är frisk så är det ju bara att ta av sig solglasögonen, men för en deprimerad fungerar det inte så. Hur mycket man än försöker så är det som om någon limmat fast solglasögonen med något superlim. De vill helt enkelt inte lossna. Och att höra att det bara är att sluta med, eller att allt blir bättre bara man tänker positivt så hjälper inte. Man får bara dåligt samvete, tror att det är något fel på en. Det stjälper mer än hjälper. Dessutom har en människa som mår dåligt väldigt negativa tankar om sig själv och kommentarer som dessa här ovan, bidrar inte riktigt till att förbättra självkänslan. För tro mig, många går redan runt med såna tankar själva, och att höra dem från omvärlden bekräftar bara ens misstankar. Men sanningen är att det inte bara är att sluta med. Vägen tillbaka är lång.

"Det finns många som har det värre" "Sluta upp med att tycka synd om dig själv" "Det är ditt eget fel"  ..

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: man väljer inte att må dåligt. Ja, det finns alltid de som har det värre. Med alla krig, all svält, alla katastofer och annat hemskt som händer i världen så är det lätt att tänka så. Men vi kan ju inte jämföra våra problem och svårigheter? Det är ju likadant som om vi skulle säga "sluta vara så glad, det finns många som har det bättre". Det låter ganska fel, va? Så varför då jämföra problem om vi inte jämför lycka? Vad säger ni om vi skulle försöka hjälpa våra medmänniskor istället för att klandra dem för att de mår dåligt? Människor som lider av psykisk ohälsa vill inte må dåligt, de vill inte skada sig själv. De vill bara må bra. Det är inte deras fel att de mår dåligt, de har som sagt inte valt det själva. Det är något som kommer smygandes. Det behöver inte ens vara nån speciell orsak eller händelse som gör att en person börjar må dåligt. Psykisk ohälsa är lite lömsk på det sättet.

"Men du ser ju inte sjuk ut?" "Hur kan du må dåligt som har ett så bra liv?" ..

För det första: psykisk ohälsa syns inte på utsidan. Man kan inte se på en person om hen mår dåligt eller inte, vilket en del kan tycka är synd ibland. För man vill ju bli tagen på allvar, vill bli förstådd. För visst skulle det vara lättare om det skulle synas på utsidan, så att man inte måste förklara sig hela tiden.. Ingen skulle någonsin fundera på om en person som sitter i rullstol kan gå eller inte - för det syns ju. Men att man mår dåligt behöver inte synas utåt, visst kan det synas att någon självskadar om hen har synliga ärr eller så, men det behöver inte.
För det andra: vem som helst kan börja må dåligt. Jag kan slå vad om att de flesta känner eller har hört om någon som mår dåligt. Kanske en vän, släkting, familjemedlem, bekant eller nån som du går i skola/jobbar med. Det sägs ju att en av fem i din bekantskapskrets mår dåligt och de allra flesta kommer att må dåligt nångång i sitt liv. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. Hur bra eller rikt ditt liv än är. Hur glad du än "borde" vara. Det finns ingen garanti om att just du skulle klara dig undan psykisk ohälsa, tyvärr.

"Du inbillar dig bara" "Inte kan du ju må dåligt över en sån sak?" "Du vill bara ha uppmärksamhet" ..

Att säga att någon bara inbillar sig eller att hen inte kan känna så som hen gör är fel. Vi har alla känslor, och vi har rätt att ha våra känslor. En känsla är aldrig fel. Vi kan inte styra över våra känslor, eller bestämma hur vi ska känna över olika saker. Därför kan man inte inbilla sig att man mår dåligt eller känner som man gör. För det är ju känslor vi känner. Oftast negativa känslor då det kommer till psykisk ohälsa, och det är ingenting man valt. Och om en mår dåligt över en sak, så behöver inte det betyda att alla gör det. Vi reagerar alla olika på olika saker. En sak som du kanske tycker är jätteviktigt och som väcker massor av känslor inom dig, så behöver inte alls väcka samma känsla hos nån annan. Och det är okej. Vi har rätt att känna som vi gör. Ingen ska säga åt dig hur du ska känna eller inte. Dina känslor är okej. Och, de är dina. Bara dina. Ingen kan ta det ifrån dig.
Och det här med uppmärksamhet. Psykisk ohälsa handlar inte överhuvudtaget om att man bara vill ha uppmärksamhet. Det är ovanligt att folk bara vill ha uppmärksamhet, oftast ligger det nog mer bakom. De som till synes kanske söker uppmärksamhet, kanske har kämpat ensam i år och dar, utan att nån vetat om det. Det kan vara ett rop på hjälp, som andra i personens omgivning tolkar som "bara uppmärksamhet". Dessutom har uppmärksamhet ett så negativt klang. Uppmärksamhet behöver inte vara negativt. Det kan också vara ett tecken på att personen är beredd på att ta emot hjälp. Att kämpa för att må bättre. Att ge allt och lite till. Men det behöver inte betyda att hon/han är "attention seeker", utan se det mer som ett rop på hjälp. Det är i ytterst sällsynta fall som personer gör allt baara för att få uppmärksamhet och för att bli sedd. Så ta inte det för givet snälla ni, att någon skulle må dåligt för att få uppmärksamhet. Eller ännu värre, att hen skulle låtsas må dåligt för att få uppmärksamhet. För det funkar inte så. Ingen vill må dåligt.
Jag har själv fått höra flera gånger i år att jag bara fejkade mina panikattacker för att få uppmärksamhet och för att få skippa lektioner. Alltså hallå? Vet ni hur ont sånt gör att höra? Att först vara tvungen att stå ut med psykisk ohälsa som drar all energi och kraft man har, och sen dessutom få höra att allt bara är för uppmärksamheten? Nej hörni, där har informationsspridningen om psykisk ohälsa misslyckats igen.

"Du förstör bara för alla i din omgivning" "Du är en börda för dina nära" ..

Det här är något som tar otroligt ont att höra. Jag fick höra det i vintras då jag hade haft en panikattack i skolan. Jag kan ju säga att det inte hjälpte ett dugg. Bröt ihop än en gång efter att en i skolan sa så åt mig. För det var såna tankar jag gick omkring med själv redan från förr. Jag var ju medveten om att mina panikattacker var jobbiga för mina vänner eftersom de inte visste vad de skulle göra eller hur de skulle få dem att sluta. Men att få det bekräftat, av en som helt klart inte visste något om situationen, gjorde fruktansvärt ont. Det är något jag fortfarande tänker på. Jag kan helt enkelt inte släppa det.
Så tänk på vad ni säger innan ni säger det. Visst? Man glömmer ofta bort hur otroligt viktigt det är att välja rätt ord då man pratar med någon, oavsett om personen mår dåligt eller inte. Kommentarer som vi slänger ur oss utan att tänka kan lämna djupa sår efter sig.
För det är ju så. En person med psykisk ohälsa är inte en börda för andra, han eller hon förstör inte. Visst, det kan vara jobbigt att veta att en i ens närhet mår dåligt, speciellt om man vet att man inte kan hjälpa. Men det betyder inte att personen förstör. För vad är det egentligen som man förstör? Livet för personer i ens närhet kanske blir lite tyngre, lite svårare och lite jobbigare. Men det är inte ditt fel. Du ska inte skylla på dig själv för att du mår dåligt. Du har ju inte valt det.
Så istället för att säga att någon förstör, kan man ju visa att man finns där istället. Visa att man bryr sig, att man lyssnar. Att man vill hjälpa med det lilla man kan.

"Du försöker ju inte ens! Vill du inte bli bättre?" ..

Att repa sig från psykisk ohälsa är en lång och otroligt tung väg. Det krävs all ens kraft och energi. Det går inte över på en dag. Men det betyder inte att man inte försöker. Man kan ge allt man har, och ändå kan det stå på stället, eller till och med gå bakåt. Tid. Det krävs tid, massor av tid. Och stöd. Det är inte lätt, men det går. Men kanske man inte ser utåt hur mycket en person faktiskt kämpar och försöker. Därför är det lite riskabelt att säga åt en annan att hen inte försöker. För det är en inre kamp, dag ut och dag in. Att kämpa mot demonerna i sitt huvud är aldrig lätt.

Få inte panik själv.

När en person i din omgivning mår dåligt, få inte panik. Försök hålla dig lugn, tala med lugn röst och trösta så gott du kan. Om du till exempel ser då någon har en panikattack, så finns det stor risk att den blir värre om du också får panik. Ni triggar igång varandras panik då.
Kan ta mig själv som exempel. I vintras då jag hade en av de värre panikattackerna så var både kuratorn och skolhälsovårdaren ute på språng, så tills skolhälsovårdaren kom tillbaka så fick några kompisar sitta med mig i sjukrummet. En av dem sa typ "Jenny jag är rädd för jag vet inte alls vad jag ska göra" och jag så paniken i hennes ögon. Och jag förstår henne precis, det gör jag. Jag kunde inte röra mina ben (antagligen pga syrebrist för att jag hade hyperventilerat så länge), så jag förstår att hon kände sig hjälplös och fick panik. Men jag kunde inte rå för att jag också fick ännu mer panik, eftersom jag tänkte att jag måste vara galen som inte ens kan andas ordentligt eller röra på benen mera.
Så, jag vet det kan vara svårt att inte få panik själv. Speciellt om man inte sett nåt liknande förr. Men försök håll dig lugn, andas djupt och tänk på att det inte finns nåt du kan göra. Ända du kan göra är att vara där, andas, finnas där för din kompis. Men du är ingen professionell inom området, så det är inte meningen att du ska klara av nåt mer heller.


Behandla inte personen annorlunda. Bete dig inte som om personen skulle vara sämre än dig.

Det här är ganska viktigt det också. Försök att inte behandla personen annorlunda bara för att hen mår dåligt. Det är fortfarande samma person. Bara att hen är sjuk nu. Men den riktiga personen finns där under allt mörker. Ibland kan det vara skönt att bara få låtsas att allt är som vanligt. Att få umgås, prata och skratta och göra saker som man gjorde förr. För att inte helt tappa tråden till det "riktiga livet".
Försök heller inte få personen att känna sig mindre värd än dig. Jag tror inte någon skulle göra så med flit, utan det kan hända utan att man tänker på det. Jag har upplevt det, att folk i min närhet har behandlat mig som om jag var tre år och inte kunde klara av något själv. Jag vet att de gjorde det för min skull, att de inte menade något elakt eller dumt. Att de bara ville hjälpa och stötta mig. De menade ju inte att få mig att känna mig mindervärdig. Men det gjorde jag ändå. Jag är en sån som alltid vill klara av allt själv, så att inse att jag inte gör det var väl lite som en bitchslap I guess..
Visst, man kan behöva en hel del hjälp när man mår dåligt. Men inte med allt. Det finns gränser med allt. Låt personen i fråga försöka själv om hon eller han vill. Om du vill kan du erbjuda din hjälp, men det är viktigt att acceptera ett nej också.

Undvik inte att tala om det. Fråga inte "varför?".

Undvik inte att tala om psykisk ohälsa. Fråga fråga fråga. Ibland kan personen i fråga vara på ett sånt humör att han/hon inte alls vill prata om det, och det är viktigt att acceptera. Men visa att du bryr dig, lyssna om hen vill prata. Fråga. Ge inte upp fast du inte får svar direkt. Vissa dagar kan det vara lättare att prata än andra. Och om det inte fungerar att prata så skriv. Jag är en sån som har otroligt svårt för att prata, så istället skriver jag. Jag skrev med mamma i vintras då det inte gick att prata, jag skriver nu med min terapeut för att det är så mycket lättare för mig att sätta ord på mina tankar och känslor om jag får skriva. Det bara låser sig om jag måste prata. Så det kan funka om det känns helt omöjligt att prata.

Att fråga varför kan vara lite knepigt. Jag förstår att man vill veta varför nån mår dåligt, har ångest, ätstörningsproblematik, självskadebeteende, självmordstankar eller vad det nu än kan gälla. Men att fråga varför kan vara svårt. För det behöver inte alltid finnas en orsak. Det kan komma out of the blue eller så kan det bero på en massa små orsaker. Det kan bero på i princip vad som helst. Och det är inte orsaken som är det viktiga. Det viktiga är att kämpa framåt, mot ett friskt liv. Att hitta de där små knepen som hjälper mot det som känns svårt. Att hitta det som hjälper en att ta sig framåt. Tillsammans kan vi göra mycket. Tillsammans kan vi komma långt.

"Självmord är själviskt" "Tänk på alla andra" ..

Det här, mina damer och herrar, är något jag kunde skriva hur långt som helst om. Men egentligen räcker det att ni läser det här:  There's Nothing Selfish About Suicide och ROBIN WILLIAMS DID NOT DIE FROM “SUICIDE”
Det beskriver liksom allt så himla bra, så jag känner att jag inte har mer att tillägga. Jag läste nånstans att ifjol dog 260 personer i trafiken medan 1600 tog livet av sig. Depression är en dödlig sjukdom.

"Suicide is a decision made out of desperation, hopelessness, isolation and loneliness. The black hole that is clinical depression is all-consuming. Feeling like a burden to loved ones, feeling like there is no way out, feeling trapped and feeling isolated are all common among people who suffer from depression."
"People who say that suicide is selfish always reference the survivors. It's selfish to leave children, spouses and other family members behind, so they say. They're not thinking about the survivors, or so they would have us believe. What they don't know is that those very loved ones are the reason many people hang on for just one more day. They do think about the survivors, probably up until the very last moment in many cases. But the soul-crushing depression that envelops them leaves them feeling like there is no alternative. Like the only way to get out is to opt out. And that is a devastating thought to endure."


What to do/say

      "Jag kanske inte vet hur du känner, men jag lyssnar gärna om du vill" ..

Det är svårt att riktigt förstå vad en annan människa går igenom, och man behöver alltid inte heller förstå. Det viktigaste är att man visar att man finns där och bryr sig. Berätta för dina nära att du gärna lyssnar, och hjälper till om det behövs. Pressa inte, men ge inte upp fast det inte nappar första gången. Ibland behöver man verkligen bevisa att man finns där, att man inte tänker ge upp.
   
  "Det är okej att känna som du gör" ..

En känsla är som sagt en känsla. Dina känslor är okej. Vi kanske inte alltid förstår hur en annan person känner, eller varför den personen känner just nu. Men det är viktigt att komma ihåg att vi alla reagerar olika. Vi upplever saker olika, vi känner på olika sätt. Och alla känslor är okej. När en person mår dåligt kan hen ibland känna som om känslorna man känner är fel, att man inte borde känna så som man gör. Berätta för personen att det är okej att känna. Vilka känslor det än gäller. Det är dina känslor och du har rätt till dem.

" Du är inte ensam" ..

Visa åt dina nära att de aldrig är ensamma. Berätta för dem att de inte är galna, de är inte konstiga som känner som de gör eller går igenom det som de gör. Man kan ofta känna sig som ensammast i världen då man mår dåligt. Det känns som om ingen lyssnar, ingen bryr sig, ingen förstår och som att ingen nånsin har gått igenom det som man går igenom. Men psykisk ohälsa är vanligt idag, man är inte ensam om att må dåligt. Man är inte konstig för att man mår dåligt. Det är helt normalt. Och framförallt, det är okej. Berätta att du finns där, att han eller hon inte behöver vara ensam med sitt mående eller tankar och känslor. Visa att du bryr dig.

"Du är viktigt för mig" "När allt är över finns jag ännu här - och du med" "Du är värd att må bättre än så här" ..

Ge personen som mår dåligt hopp. Berätta att du finns här, att du är med henne/honom hela vägen, och att du även är här efteråt. Och att även hon/han är här. Att hen kan ta sig genom det här. Det ger hopp. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar oss människor. Berätta att hen är viktigt för dig. En person som lider av psykisk ohälsa tror ofta inte att hen är värd att må bättre än vad hen gör. Det är demonerna bra på att upprepa i ens huvud. Visa att demonerna har fel, säg (flera gånger kan behövas) att personen visst är värd att må bättre. Det är vi ju alla! Berätta åt hen vilka fina och starka sidor hen har, och plocka fram dem. Hjälp hen att fokusera på de bra sidorna, att verkligen börja tro på dem själv också.

"Det är okej att gråta och vara ledsen" "Det är okej att göra ingenting" ..
  Det är okej att visa känslor. Det är okej att vara ledsen. Och om det en dag känns som om du inte vill göra någonting, så behöver du inte göra det heller. Det är okej att bara ha en dag då du slappar och samlar krafter och energi för en ny dag. Det är okej att skrika, gråta och visa alla känslorna som ligger gömd inom dig. Du behöver inte hantera dem själv.

Var inte rädd för att fråga. Fråga rakt ut, gå inte runt ämnet.

Då det kommer till psykisk ohälsa så är många rädda att fråga om saker de undrar över. De är rädda att folk ska ta illa upp. Men det är okej att fråga. Du kanske inte alltid får ett svar, men du har i alla fall försökt. Du har visat att du finns där, att du bryr dig. För det är viktigt att veta, att det faktiskt finns någon som bryr sig. Det kan kännas lite ensamt att kämpa mot sin psykiska ohälsa ibland.
Och ge inte upp fast du inte får några svar på dina frågor. Fråga igen en ny dag, så kanske det går bättre att prata om då, eller föreslå att hen skriver istället. Det kan ofta vara lättare.

Uppmana till att söka hjälp.

Att ta sig ur psykisk ohälsa själv kan ofta kännas helt omöjligt. Men att söka hjälp kan också kännas lika omöjligt. Man kanske innerst inne vet att man behöver hjälp, men man vågar/orkar helt enkelt inte ta tag i det. Då kan det ibland behövas lite hjälp på traven. Erbjud dig att komma med på första psykologbesöket, läkarsamtalet eller fråga om hen vill att du ska försöka få fixat en tid till någon professionell. Berätta varför du tycker det skulle vara nödvändigt (på ett vänligt sätt, inte dömande!).

Fråga om det finns något du kan göra.

Det kan gälla vad som helst. Allt från att följa med på psykologmötet till att handla mat eller tvätta kläder. Vardagssysslor kan kännas grymt jobbiga och omöjliga då man mår dåligt. Det kan kännas så onödigt. Då kan man behöva lite hjälp ibland, för att orka med vardagen. Och ofta har man svårt att be om hjälpen själv, så då kan du erbjuda din hjälp istället. Det behöver inte vara något stort, men nåt litet som får personen att känna sig lite mindre ensam. En sak mindre att tänka på helt enkelt.

Sätt upp regler.

Du/ni måste sätta upp regler åt er själva. Du kan inte försöka vara psykolog/terapeut åt din vän, familjemedlem, släkting, bekanta osv. Du måste sätta dina egna gränser. Berätta att du finns där som en vän, men att hen kanske skulle ha nytta av professionell hjälp. Du kan inte ta på dig för mycket, och du måste komma ihåg att ta hand om dig själv också. Det kan vara lätt att glömma bort sig själv när man har en närstående som mår dåligt. Men ingen mår bättre av att du inte tar hand om dig själv. Berätta att du alltid finns där, men att du inte kan vara personens psykolog.


Vi glömmer ofta bort hur viktigt det är att tänka genom det vi tänker säga före vi faktiskt säger det. Ord kan vara hårda ibland, och kan följa med en många år efteråt. Psykisk ohälsa är ett känsligt ämne med tanke på hur mycket tabu, skam och skuld det ligger runt det. Men visa att det är okej. Berätta att du finns, att du bryr dig, att du gärna lyssnar och att du aldrig tänker lämna honom eller henne. 

Ta hand om varandra där ute. Berätta för dina nära och kära att du älskar dem, hur mycket de betyder för dig och att du alltid finns där för dem. Såna ord är aldrig onödiga, aldrig överflödiga. Ge dem din kärlek. Livet är skört.


12 kommentarer:

  1. Är 21 idag och återhämtad efter några år som "inte jag", får ångestattacker ibland men de är
    inte så jobbiga nu när jag vet hur jag skall handskas med dom.
    Jag var med en pojke eller man i mina tonår som psykiskt misshandlade mig
    och vilseledde mig bort från mig själv och allt.
    Jag var inte längre jag, enda sedan jag var liten har jag varit envis och självständig
    och jag bara försvann, jag var bort, jag dög inte som jag var, jag var värdelös så
    jag ändrade på mig själv för att jag trodde att då skulle han sluta vara otrogen och
    behandla mig som skit. Sluta låsa in mig i vår lägenhet och förstöra alla mina
    relationer.
    Att förlora sin personlighet är nog den största förlusten man kan uppleva.
    Min familj och mina närmaste vänner som han inte "kunde göra sig av med" hur han än
    försökte. Så har sagt åt mig att jag inte var mig själv, och jag vet och ser ju det i bakspegeln nu också.
    När jag skulle fylla 18 började jag ha ångest, som liksom rev inom mig och ville ut.
    Så jag började skada mig själv, inte så allvarligt. Men jag hoppades att någon skulle
    se det och göra något, ta mig bort från helvetet när jag
    själv var för svag för att göra det. Ibland ville jag dö, jag var ju ändå
    värdelös. Men så tänkte jag att det kan jag inte göra mot min familj och mina vänner.
    Men mittiallt bestämde jag mig för att "fan heller, nu bygger jag upp mig själv, dethär är inte jag".
    Så jag började styrketräna, min kropp blev starkare och jag blev starkare.
    Och mitt i allt stod jag där en dag och var lycklig och lämnade den jäveln.
    Han fortsatte att trakassera mig och försöka förstöra för mig.
    Men jag var jag nu, stark och självständig efter att ha givit efter för
    honom i 3 år.
    Jag har mått dåligt och det är en kämpig väg ut ur det. Det är bara en själv som
    kan göra skillnad och folk säger saker som dom tror
    gör nytta men som har motsatt effekt och inte gör någon
    skillnad för en.

    Finn din väg och försök vara din egna bästa vän!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Måste bara säga: jäklar vad du är stark! Helt sjukt starkt gjort att resa sig efter det du har gått igenom. Du ska vara stolt över dig själv. Och fortsätt kämpa!!

      Kram!

      Radera
  2. Det där What Not To Say är SÅ sant. Samma då nån nära person till en gått bort säger folk de dummaste sakerna. Ibland räcker det bara med att vara där o vara nära!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa, precis så! Viktigast att finnas där och visa att man bryr sig!

      Radera
  3. hej från en ny läsare! hittade din blogg via gruppen Finlandssvenska bloggare :)

    måste bara börja med att säga TACK för ett väldigt bra, informativt och klokt inlägg! psykiskt illamående finns ju överallt, men man kanske inte alltid ser det eller vet hur man ska göra. du verkar vara en riktigt kämpare och väldigt medveten om dig själv och dina tankar, det tror jag är en bra egenskap om man kämpar mot dessa "monster" som du gör. det kanske låter fel om jag säger att det är kul att du delar med dig, men med ett annat ord kanske jag kunde säga att det är BRA att du gör det. dessa ämnen är sånt alla behöver lära sig om!

    kämpa vidare :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Vad roligt att du hittat hit :)
      Och tack för dina fina ord, det värmer verkligen!
      Kram!

      Radera
  4. Fantastiskt bra inlägg. Läste även det där din mamma hade skrivit och det rörde mig till tårar. Du har en bra och oerhört viktig blogg!

    SvaraRadera
  5. "Självmord är själviskt. Tänk på alla andra"-kunde det kanske vara en idé att säga åt den självmordsbenägne att säga samma sak fast på ett annat sätt? T.ex. Ngt i stil med att "om du tar livet av dig -tänk på oss andra du lämnar bakom dig! Tänk vilken sorg det leder till!" Du skriver också att man inte ska behandla en person med psykisk ohälsa"annorlunda" men tycker inte alla argument riktigt stöder det. Och en vän som verkligen bryr sig, kan under inga omständigheter säga åt en som dras med depression att självmord vore en lösning på problemen... Annars, det du skriver att läkarna sagt; de menar ju bara väl trots att de kanske inte utrycker sig precis som du önskar att de gjorde. Läkarnas arbete är stressigt och de har ett enormt ansvar som vilar över dem, vilket leder till att de kanske inte har möjlighet till att se precis alla sina klienter som enskilda individer, på samma sätt som T.ex. Sjukskötare som kommer närmare i kontakt med klienterna. He om he, må så väl! :)

    SvaraRadera
  6. *oj måste korrigera min meningsuppbyggnad lite;"kunde det vara en idé att säga samma sak åt en med psykisk ohälsa fast på ett annat sätt"
    och med läkargrejen menade jag främst, att jag blir så ledsen då jag hör all den kritik läkarna får -trots det sjukt utvecklade kommunala hälsovårdssystem (märk väl, det finns också privatägda tjänster att vända sig till). Läkarna (och såklart gäller detta övrig vårdpersonal också) förtjänar verkligen all den skit vi icke-utbildade spottar på dem! Såklart finns det alltid personer som på tok har valt fel bransch, men så är det med alla yrkesgrupper; lärare, jurister, ingenjörer, kombinationsfordonsförare... Tyvärr! Men dessa torde ändå utgöra en minoritet!

    SvaraRadera
  7. Oops, mina svenskakunskaper... De förtjänar alltså verkligen INTE den skit som spottas på dem! Hoppas de va färdig korrigerat för min del nu å ��

    SvaraRadera