tisdag 30 september 2014

INLAGD ÄN EN GÅNG.

Det blir bara ett kort och snabbt inlägg här nu för att uppdatera er lite om vad som händer ..

Sen i lördags natt (efter ett besök vid akuten som tog typ 3h..) är jag inlagd på en avdelning. Är under observation enligt den finländska mentalvårdslagen ännu tills imorgon (vilket i princip betyder att jag inte får avbryta vården och inte heller gå ut) och sen får vi se vad som händer.

Vad jag känner om det här? Livrädd, ångestfylld och ledsen. Trött och lite frustrerad. Men det är bara att acceptera att man ibland behöver mer hjälp. Hur ont det än gör.

This too shall pass. Ta hand om er därute <3

fredag 26 september 2014

EN HÄNDELSERIK KVÄLL/NATT ..

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om gårdagen, är nog fortfarande lite i chock. Helt sjukt hur mycket som kan hända på ett dygn.

Torsdagen började helt vanligt (eller vanligt och vanligt, som det gjort de senaste 1½ veckorna rättare sagt) och jag stack iväg på terapi kring 12-tiden. Ångestnivån var skyhög som vanligt, och min terapeut försökte övertala mig att ta emot erbjudandet om akutremiss till akutpsykiatriska polikliniken än en gång. Men jag är ganska envis då jag sätter den sidan till, så istället blev det en ny terapitimme inbokad och jag lovade att dyka upp. Helt som vanligt alltså.

Jag kom hem, kollade lite serier och försökte ignorera att jag egentligen hade lektion just då. Men eftersom min ångest bråkat med mig den senaste tiden så har antalet skoldagar på två veckor varit tre stycken. Istället har jag sovit, sovit och sovit. Legat i fosterställning på golvet och skakat för att det gjort så ont i hela mig och jag har för första gången faktiskt kräkts av ångest (och nu snackar vi alltså inte om att kräkas av egen vilja). Det går med andra ord inte riktigt som jag vill just nu.

Men jag tänkte inte desto mer på min situation just då, jag börjar vara ganska van med att må piss. Senare på kvällen då jag stod i duschen knackade det på dörren och där stod fyra fina typer. Vad jag inte visste då var att de hade planerat att ta mig till akuten..

Då jag fick reda på orsaken till deras besök fick jag panik och sprang iväg ut i mörkret. Vet faktiskt inte vad som hände i den stunden. Min hjärna slogs helt ut och jag bara fortsatte gå utan att veta vart jag var på väg. De andra letade efter mig och inte tog det ju länge innan de hittade mig. De fick bokstavligen dra mig in i bilen för att sen köra vidare till akuten. Behöver jag ens säga att jag var sjukt rädd och att min puls säkert var uppe i 200?

Väl framme vid akuten fortsatte mina "rymningsförsök" och jag bönade och bad om att de skulle låta mig åka hem igen. Men nej, de kan minsann vara envisa de med. Träffade en läkare och jag försökte få honom att tro att allt var okej (jag ville ju bara hem och sova..) men även den planen satte de andra käppar i hjulen för. Jag försökte prata mig ur situationen men tror ni det hjälpte? Nej.

Lite senare satt jag i bilen på väg mot psykiatriska enheten. Jag visste ju då att det inte fanns en chans mer att vända om, och inte tog det länge innan tårarna kom. Jag ville inte in. Inte en gång till. Inte nu. Men träffade en annan läkare där som så jättegärna ville ha in mig och jag gick till sist med på att sova där en natt, bara jag fick fara hem nästa dag.

I morse fick jag då träffa ännu en läkare som försökte övertala mig att åtminstone stanna där en vecka eller i alla fall över helgen för att få min situation stabilare. Argumenterade med henne i säkert en halvtimme innan hon äntligen gav upp och gick med på att skriva ut mig. Enligt henne var "situationen allvarlig och även den öppna vården är oroliga för mig", men jag ville bara hem. Jag klarar inte av att vara på nån avdelning, och ärligt talat så tvivlar jag på att de kan hjälpa mig.

Lite senare satt jag på en lektion i skolan (kontraster!) vilket kanske inte var den smartaste idé jag haft men jag överlevde i alla fall. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med min situation just nu, enda jag vet är att avdelningsvård inte är lösningen för mig. Och ja, jag vet att jag predikar om att man ska våga ta emot hjälpen osv, men jag är inte stark nog för det nu. Inte än. En dag i taget bara.


Det som är värst med hela situationen är att jag verkligen gjort mina vänner besvikna nu, i och med att jag skrev ut mig alltså (hoppas ni kan förlåta mig). Jag vet ju att de bara ville mitt bästa och jag vet också att jag antagligen skulle ha gjort likadant om situationen skulle ha varit omvänd. Jag fick bara sån chock igår då de fyra personer jag litar mest på i denna värld gick bakom min rygg. Det gjorde liksom lite ont. Även om jag vet att det var för min skull de gjorde det. Att de dessutom var tvungna att se min bitchiga sida var inte heller så skoj. Den sidan kommer inte ofta fram men då man trycker på fel knappar så hoppar bitchen i mig fram och då är det inte roligt mer.



måndag 22 september 2014

IBLAND KRASCHAR LIVET.

... och ur kaoset talade en röst som sade: 
"Le och var glad, ty det kan vara värre"
Och jag log.
Och jag var glad.
Och det blev värre.

Förlåt för att det har varit så tyst här, men jag har en lite sämre period just nu. Eller okej, min ångest har gått upp till en sån nivå som jag aldrig trodde var möjlig. Let's just say att jag spenderade halva förra natten gråtskrikandes på duschrumsgolvet och ja.. Livet går inte riktigt som jag vill just nu. 

Återkommer då jag återuppstått från ångesten.


When you're going thru hell - keep going!


söndag 14 september 2014

ÖNSKEINLÄGG


ÖNSKEINLÄGG!

Nu tänkte jag låta er bestämma några ämnen jag ska ta upp här på bloggen (som förstås faller inom ramarna för psykisk ohälsa och liknande) eftersom jag har lite idébrist. Eller visst, jag har en massa jag skulle vilja skriva om, men många av de ämnena håller jag fortfarande på att bearbeta. Så jag tar det då jag känner mej redo helt enkelt.

Så, mina damer och herrar. Nu kan ni själva önska vad ni vill jag ska skriva om. Om ni inte vill slänga in en kommentar så går det bra att mejla eller skicka på facebook eller liknande också. Hur som helst.

onsdag 10 september 2014

PSYKISK OHÄLSA UR EN FÖRÄLDERS SYNVINKEL

Dagens blogginlägg är det inte jag som står för, utan min älskade mamma som skriver om psykisk ohälsa ur en förälders synvinkel. Psykisk ohälsa drabbar inte bara den "sjuka" utan även människorna runt omkring. Tårarna rinner ner för mina kinder då det jag läser hon skrivit. Jag älskar dig mamma.

"Visst har jag känt till att psykisk ohälsa i form av t.ex. depressioner, ätstörningar och självskadebeteende blivit allt vanligare i synnerhet bland ungdomar. Men det var länge ett mer diffust problem, något som inte rörde mig, något som fanns där ute men egentligen inte i min värld... Jag levde i en trygg bubbla, trodde att alla mina barn mådde bra och att allt var frid och fröjd. Visst har vi alla, både barn och vuxna, dagar då humöret inte är på topp men det är ju en del av det normala livet.

Så plötsligt vändes min trygga värld upp och ner. Under hösten i fjol hade jag förstått att Jenny var nedstämd, men jag trodde bara det berodde på stress inför det sista året i gymnasiet. Det var först i början av december som mina ögon öppnades på allvar! Jag blev kontaktad av skolhälsovårdaren som ville att jag skulle komma dit för Jenny mådde mycket dåligt. Fortfarande förstod jag ingenting – många tankar hann snurra runt i huvudet under de få minuter det tog mig att komma dit, men jag hade fortfarande ingen aning om vad hon hade drabbats av. För första gången i mitt liv såg jag en människa ha en kraftig panikångestattack och jag har nog aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv. Tårarna strömmade... Jag ville ju hjälpa, trösta, få ångesten att släppa, få henne att må bra igen – men jag kunde inget annat än att krama om henne och finnas där. Det kändes overkligt, som att befinna sig mitt i en mardröm och inte kunna vakna. Jag fick höra att hon tidigare hade haft flera mindre panikattacker i skolan, men sagt att man inte fick kontakta mig. Det gjorde faktiskt lite ont i mammahjärtat.

Efter detta blev ångesten, panikattackerna och depressionen en del av vår vardag. Jenny var aldrig särskilt bra på att berätta hur hon kände och mådde, vilket gjorde det svårt för oss i familjen att veta hur det riktigt var.

Då jag långsamt började inse hur dåligt Jenny faktiskt mådde kom självförebråelserna och självanklagelserna. Varför hade jag inte sett och märkt något tidigare? Vilka fel hade jag gjort? Var och när borde jag ha gjort annorlunda? I mitt sinne gick jag i princip genom hela Jennys liv, försökte hitta svar, försökte hitta orsaker och anklagade mig själv ännu mer. Jag kände mig totalt misslyckad som mamma – en mammas främsta mål är ju att barnen ska få det bra och vara lyckliga ... och där hade jag misslyckats totalt. Varför, varför, varför?

Vi kunde prata rätt bra med varandra inom familjen, också med Jennys äldre syskon. Vi blev visserligen inte klokare – alla ville vi ha svar på den omöjliga frågan ”Varför?” – men vi kunde i alla fall ventilera känslorna med varandra. Men visst fanns det dagar och kvällar då jag bara grät, då allt brast för mig trots att jag försökte vara stark.

Då Jenny var intagen på sjukhus pratade jag en del med hennes egenvårdare. Vi blev också erbjudna familjeterapi, något jag såg mycket fram emot, men den terapin var nog en total flopp. Sakta men säkert började jag förstå att jag kanske aldrig får något svar på frågan ”Varför?”, även om jag har svårt att acceptera det.

Som mamma till någon med psykisk ohälsa kastas man mellan hopp och förtvivlan, man försöker lära sig att leva med den gnagande oron som finns i magen mest hela tiden. På det sättet är det säkert precis som vid vilken annan långvarig sjukdom som helst, skillnaden är väl att det är mycket svårare att beskriva och prata om psykisk ohälsa.

Jenny själv har tagit ett stort steg genom att modigt berätta om sin sjukdomstid. Jag hoppas verkligen att detta ska hjälpa henne att så småningom börja må bättre och kunna komma ur detta som en starkare människa.


Jag älskar dig, Jenny!"