onsdag 10 september 2014

PSYKISK OHÄLSA UR EN FÖRÄLDERS SYNVINKEL

Dagens blogginlägg är det inte jag som står för, utan min älskade mamma som skriver om psykisk ohälsa ur en förälders synvinkel. Psykisk ohälsa drabbar inte bara den "sjuka" utan även människorna runt omkring. Tårarna rinner ner för mina kinder då det jag läser hon skrivit. Jag älskar dig mamma.

"Visst har jag känt till att psykisk ohälsa i form av t.ex. depressioner, ätstörningar och självskadebeteende blivit allt vanligare i synnerhet bland ungdomar. Men det var länge ett mer diffust problem, något som inte rörde mig, något som fanns där ute men egentligen inte i min värld... Jag levde i en trygg bubbla, trodde att alla mina barn mådde bra och att allt var frid och fröjd. Visst har vi alla, både barn och vuxna, dagar då humöret inte är på topp men det är ju en del av det normala livet.

Så plötsligt vändes min trygga värld upp och ner. Under hösten i fjol hade jag förstått att Jenny var nedstämd, men jag trodde bara det berodde på stress inför det sista året i gymnasiet. Det var först i början av december som mina ögon öppnades på allvar! Jag blev kontaktad av skolhälsovårdaren som ville att jag skulle komma dit för Jenny mådde mycket dåligt. Fortfarande förstod jag ingenting – många tankar hann snurra runt i huvudet under de få minuter det tog mig att komma dit, men jag hade fortfarande ingen aning om vad hon hade drabbats av. För första gången i mitt liv såg jag en människa ha en kraftig panikångestattack och jag har nog aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv. Tårarna strömmade... Jag ville ju hjälpa, trösta, få ångesten att släppa, få henne att må bra igen – men jag kunde inget annat än att krama om henne och finnas där. Det kändes overkligt, som att befinna sig mitt i en mardröm och inte kunna vakna. Jag fick höra att hon tidigare hade haft flera mindre panikattacker i skolan, men sagt att man inte fick kontakta mig. Det gjorde faktiskt lite ont i mammahjärtat.

Efter detta blev ångesten, panikattackerna och depressionen en del av vår vardag. Jenny var aldrig särskilt bra på att berätta hur hon kände och mådde, vilket gjorde det svårt för oss i familjen att veta hur det riktigt var.

Då jag långsamt började inse hur dåligt Jenny faktiskt mådde kom självförebråelserna och självanklagelserna. Varför hade jag inte sett och märkt något tidigare? Vilka fel hade jag gjort? Var och när borde jag ha gjort annorlunda? I mitt sinne gick jag i princip genom hela Jennys liv, försökte hitta svar, försökte hitta orsaker och anklagade mig själv ännu mer. Jag kände mig totalt misslyckad som mamma – en mammas främsta mål är ju att barnen ska få det bra och vara lyckliga ... och där hade jag misslyckats totalt. Varför, varför, varför?

Vi kunde prata rätt bra med varandra inom familjen, också med Jennys äldre syskon. Vi blev visserligen inte klokare – alla ville vi ha svar på den omöjliga frågan ”Varför?” – men vi kunde i alla fall ventilera känslorna med varandra. Men visst fanns det dagar och kvällar då jag bara grät, då allt brast för mig trots att jag försökte vara stark.

Då Jenny var intagen på sjukhus pratade jag en del med hennes egenvårdare. Vi blev också erbjudna familjeterapi, något jag såg mycket fram emot, men den terapin var nog en total flopp. Sakta men säkert började jag förstå att jag kanske aldrig får något svar på frågan ”Varför?”, även om jag har svårt att acceptera det.

Som mamma till någon med psykisk ohälsa kastas man mellan hopp och förtvivlan, man försöker lära sig att leva med den gnagande oron som finns i magen mest hela tiden. På det sättet är det säkert precis som vid vilken annan långvarig sjukdom som helst, skillnaden är väl att det är mycket svårare att beskriva och prata om psykisk ohälsa.

Jenny själv har tagit ett stort steg genom att modigt berätta om sin sjukdomstid. Jag hoppas verkligen att detta ska hjälpa henne att så småningom börja må bättre och kunna komma ur detta som en starkare människa.


Jag älskar dig, Jenny!"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar