lördag 29 november 2014

LITE TANKAR KRING TERAPI

Terapi. Terapi. Terapi. Terapi. Det är ett ord som är skrämmande och lugnande på samma gång.
Skrämmande för att man verkligen måste ge sitt allt, man måste våga blotta sin själ och verkligen visa sig sårbar. Man måste våga. Våga jobba med sig själv och våga lita på sin terapeut. Våga tro att det är värt det.
Lugnande för att det är ofta det som håller en vid liv. En livlina. En andningspaus. Hopp. Hjälp. Tro.

För ett år sedan hade jag just börjat gå i terapi. Jag gick till en psykolog några gånger i månaden, men det funkade inte. Jag vågade helt enkelt inte. Jag levde med ett naivt tankesätt om att jag skulle ha nåt fel i huvudet om jag gick till en psykolog. Prata? Varför skulle man göra det? Varför skulle JAG behöva det? Jag hade inte nåt fel. Jag mådde ju bra. Eller i alla fall tillräckligt bra. Bättre än jag förtjänade.

Tänk så mycket som kan ändras på ett år. Nu skäms jag över hur jag tänkte då. Jag förstår inte hur jag kunde vara så naiv? Hur jag ens kunde tänka så? Men ändå, på nåt sätt så kan jag ju koppla det till okunskapen som finns i vårt samhälle. Jag var 18 år och bodde i en liten kommun där INGEN pratade om sånt här. Allt var bara hysch hysch direkt nåt svårt kom upp på tal. Allt skulle vara fint och bra utåt, hur trasigt det än kunde vara på insidan. Så funkade det i den kommunen jag är från. I alla fall fick jag den uppfattningen.

Nu har jag ju, thank god, kommit fram till att det är okej. Det är mer än okej att prata med någon professionell. Det betyder INTE att det skulle vara något fel på en. Det är ju precis som att gå till tandläkaren för att fixa sina tänder - ingen skulle ju nånsin kräva av dig att du borde fixa det själv eller att det vore nåt fel på dig för att du går till en tandläkare. Så varför skulle det vara nåt fel på dig för att din själ är lite trasig? Det är det inte.

Jag kan ju säga att terapin räddade mitt liv. Inte den första, inte den andra - men den tredje. Som jag redan skrivit i nåt tidigare inlägg så måste man ibland byta några gånger innan man hittar rätt. Jag klickade först med den terapeut som jag träffade på sjukhuset. Han räddade mitt liv. Han såg mig, alltså inte bara mitt sjuka jag, utan MIG. Det som fanns under allt skit, det såg han. Redan första gången vi träffades. Jag minns jag satt på mitt rum på avdelning tre då han kom dit och berättade om terapin jag skulle börja med. Min första tanke var: "VA? En karl. Ska jag prata med en M-A-N?". Jag hade från förr bestämt mig för att aldrig prata med en man - de kunde väl inte förstå? De kunde väl inte sätta sig in i en flickas/kvinnas problem? Ja, ni hör hur naiv jag var. För tänk så fel jag hade. Han var ju helt underbar! Minns att efter vi hade pratat en stund så ändrade jag uppfattning, för gud i himmelen vad han gjorde ett bra intryck. Och sen den dagen har jag pratat med honom. Om allt. Om mina tankar. Mina känslor. Mitt mörker. Mitt liv. ALLT.

Tills nu i oktober.

Byte av terapi. Det kan ge en tårar i massor ska jag säga er. Hopplöshet. Ångest. Massa jävla tårar. En trasig själ. Smärta.

Vet ni den där känslan då man har hittat en terapeut som verkligen är rätt för en? Nu försöker jag inte påstå att terapin var en dans på rosor, för det var det absolut inte. Jag var ofta arg på honom och i början av hösten tänkte jag nästan frivilligt byta terapeut för då funkade det inte alls under några veckor. Tills det svängde igen. Det funkade igen. Vi funkade igen.
Och det är så det funkar. Precis som livet. Det går i berg-och-dalbanor. Jag minns de sista veckorna före jag åkte in på sjukhus så var han verkligen helt underbar. Vi satt på golvet i mörkret och drack kaffe. Han pratade om allt och lite till, för han visste att min ångest var så hög så att jag inte skulle få ur mig nånting alls. Han kände mig. Han visste hur han skulle ta min ångest.

Men sen. Jag åkte in på sjukhus. Tvångsvård (har fortfarande svårt att skriva det ordet..). Och läkarna bestämde, ovanför mitt huvud, att jag skulle byta terapi. Utan att prata med mig. Utan att fråga vad jag tyckte.

Jag hade fått en tid till min läkare på öppna vården och jag tyckte det var helt okej för jag gillar honom. Han är bra. Och jag visste min terapeut skulle vara med, så jag antog att vi skulle planera fortsättningen. Och då slog bomben ner. Terapibyte. De frågade vad jag tyckte om det - jag sa att jag inte ville. Hjälpte det? Noooope. Det var ju redan bestämt.

Så. Terapibyte var ett faktum. Och jag var helt förstörd. Grät hela den kvällen. Försökte desperat hitta en lösning på hela skiten så att jag kunde få fortsätta i KBT (kognitiv beteendeterapi) med honom. Skrev ett långt mejl åt min terapeut där jag försökte få honom att förstå att jag visst har gjort framsteg. Att jag behövde honom. Men jag visste ju att det inte skulle hjälpa, det var ju inte han som tagit beslutet. Men jag ville ändå mejla honom. Jag ville visa honom hur mycket han gjort för mig. Att han har hållit mig vid liv. Att han räddade mitt liv. Han fick mig att våga hoppas.
(Jag har gjort mycket framsteg tack vare hans hjälp, men för att hålla detta inlägg inom måttlig längd så tar vi det i ett annat inlägg.)

Nu då? Vad har jag för terapi? Jo, DBT (dialektisk beteendeterapi, vi är faktiskt den första och enda svenska dbt-gruppen i Finland). HÄR kan ni läsa om vad det är.
Men i korthet är det en terapi som består av både individualterapi (en timme i veckan) och gruppterapi (två timmar i veckan). Vi lär oss mindfulness, acceptans och olika krisfärdigheter, att stå ut då det är svårt och man strävar efter att minska självmordstankar och självskadebeteende. Att lära sig leva helt enkelt. Hitta ett sätt att leva så att livet känns värt det igen.

Så, ja, terapin i sig är bra. Jag tror jag kan ha nytta av den. Men det betyder inte att jag inte saknar min gamla terapeut. För det gör jag. Det gör så ont att börja om med en terapeut som inte vet nånting om en -  man måste dra heeeela storyn igen. Dra upp gamla sår. Hitta tilliten till den nya terapeuten, som för mig tar väldigt länge.

Nu försöker jag anpassa mig till den nya terapin, vilket inte går sådär jättebra. Har avbokat min terapi de senaste två veckorna, men jag känner att jag måste få ta det i min egen takt. Man skriver ändå ett kontrakt för ett år, så man hinner väl. Hoppas jag.

lördag 15 november 2014

MÅR JAG BÄTTRE NU?

Fick en fråga i en kommentar om jag fick bra hjälp av avdelningsvården, så jag tänkte jag skulle ta och svara på den frågan i ett inlägg, blandat med lite om hur avdelningsvården var.

Så, vi tar det från början.
Det var alltså lördagsnatten den 27:e september som det först blev ett besök till akuten för min del. Där fick vi vänta i flera timmar innan jag fick träffa en läkare, som efter att ha pratat med mig en stund bestämde att jag skulle skickas iväg till psykiatriska enheten med en M1 remiss (som alltså är en observationsremiss) och hon sa att jag fick välja mellan att åka frivilligt med ambulansen eller så skulle hon ringa dit polisen. Jag valde förstås att åka med frivilligt (jag fattade ju att jag inte hade nåt val).
Då vi kom fram till sjukhuset så träffade jag ännu en läkare som berättade att jag kommer vara under observation enligt den finländska mentalvårdslagen under högst 4 dygn. Jag satt där som ett stort frågetecken för jag hade ju ingen aning om vad det betydde (dessutom var min ångestnivå ganska så jättehög så min koncentration var ju på noll). Men en av vårdarna som var med på samtalet berättade att jag inte får avsluta vården inom den kommande dygnen, inte får gå ut och inte heller delta i några aktiviteter. Jag måste alltså vara där.

Efter att en av vårdarna (som var helt supertrevlig, hon blev min favorit där) kollat igenom alla mina saker och tömt min väska på saker som kunde vara farliga eller vassa, så fick jag ett rum. Det första jag såg då jag kom in på avdelningen var en lapp där det stod "skada inte din vårdare!" och då började jag nog fundera vart de hade skickat mig.. Jag var alltså på avdelning 1, och på den avdelning är människorna väldigt väldigt sjuka.. Tänker inte gå in på mer detaljer, med respekt mot de andra patienterna där.

På avdelning 1 var jag i två och en halv vecka. Först de fyra observationsdygnen och sen hade läkaren ansökt om att få tvångsvårda mig och det gick igenom. I början hade jag ingen rätt att gå ut alls, och jag höll på att gå sönder av att vara instängd på avdelningen dygnet runt. Hela miljön var så orolig och min kropp var på helspänn hela tiden. Det blev väl inte riktigt bättre av att andra och tredje kvällen jag var där så kom en av patienterna in i rummet och började krama mig och lägga sina händer där de inte ska vara. Sen då jag försökte komma förbi honom så försökte han hålla fast mig. Som tur var hjälpte det efter att jag var och pratade med en av nattvårdarna och sen fick jag sova i fred.
Det finns många nackdelar med att vara en nittonårig flicka på en psykiatrisk avdelning. Vart jag än gick på avdelningen var det en som stirrade på mig och en annan som heeeela tiden hälsade på mig och nu som då sa att "han var glad jag var där, för jag är trevlig att titta på". Inte saker man vill höra där. Ryser fortfarande bara vid tanken på det.

Men. Efter några dagar fick jag börja gå ut 2x15 minuter per dag med en vårdare, och herregud vilken skön känsla det var. Efter att inte ha fått frisk luft på fem dygn så kändes det som att komma ut i paradiset sen då man äntligen kom ut. Fick se nånting annat än de kala väggarna och allt som hände där. Kan faktiskt inte förklara hur skönt det var. Man lär sig liksom uppskatta de små sakerna i livet när man är instängd.

Efter två och en halv vecka på den avdelningen så fick jag äntligen byta till en annan avdelning. En mycket lugnare avdelning. En avdelning jag faktiskt blev bättre av att vara på. En avdelning där det fanns fler med liknande problem som jag. En avdelning där jag hittade ett stort stöd i de andra patienterna. En avdelning där vi kunde hjälpa varandra.
Om man själv inte varit på en avdelning kan det vara svårt att förstå hur otroligt viktigt det är att hitta andra patienter som man kan diskutera med. Andra som upplevt liknande och går igenom liknande. Jag lovar er, det finns ingen som förstår lika bra.

Skillnaderna mellan de två avdelningarna var stooora. Nu kunde jag slappna av, jag kunde låta mig själv ta det lugnt. Andas. Bara vila ut. Min kropp var inte på helspänn hela tiden. Miljön där var mycket lugnare, så också jag blev lugnare. Jag fick mera utgångstider och reglerna där var inte riktigt lika stränga. Jag var fortfarande tvångsvårdad, men sen då jag började må bättre fick jag mera frigång. Och nu har jag alltså varit utskriven i 12 dagar, och jag börjar ha kommit ifrån hospitaliseringen så småningom.

Så, till de stora frågorna: Blev jag bättre? Fick jag bra hjälp? Hur mår jag nu?

Svaret är inte enkelt. Men jag kan säga att: ja, jag mår bättre. Ja, jag fick hjälp. Jag är inte där längst ner på bottnen mer. En liten bit kom jag upp.
På den första avdelningen jag var, så blev jag ärligt talat inte bättre. Det var inte rätt avdelning för mig. Dessutom bytte de min terapi (mer om det i ett annat inlägg) som gjorde att mitt hopp kraschade ännu lite till. Men sen då jag fick byta avdelning, då började helningsprocessen. Trodde inte att avdelningsvården skulle hjälpa mig, men det gjorde den. Jag vet att jag inte alltid är så positiv till vårt lands psykvård, men jag måste ju faktiskt påpeka att de räddade mitt liv denna gång. Och det är jag tacksam över. Och visst upplevde jag en hel del fel nu också, men man måste se helheten. Jag lever, jag mår lite bättre. Jag fick hjälp. Det räcker för mig.

torsdag 13 november 2014

ETT INLÄGG FYLLT AV KÄRLEK

Precis som rubriken lyder är det här ett inlägg fyllt med kärlek. Men nu snackar vi inte om ett inlägg som beskriver ens stora kärlek till sin pojkvän/flickvän/partner, utan mer ett inlägg av tacksamhet. Tacksamheten över att jag träffat min bästa vän. Min soulmate. Hon som vet allt om mig. Hon som suttit med mig på akuten. Hon som hälsat på mig på sjukhuset. Hon som sett mina värsta sidor men ändå valt att fortsätta stå vid min sida. Hon som känner mig ut och in. Hon som får stå ut med min ångest, dag ut och dag in. Hon som räddade mitt liv.

Vi träffades egentligen lite av en slump, på nätet. Först då vi började prata så visste vi inte vem den andra var, men sen då vi böt numror och namn så märkte vi att vi var från samma lilla kommun och att vi nog visste lite vem den andra var. Sen började vi prata mer, och klickade direkt. Tror jag aldrig klickat med nån så snabbt och så lätt som med henne. Det tog inte länge innan jag märkte att det var nåt speciellt med henne. Att vi var så lika och brann för samma sak.

Det känns så konstigt att vi inte ens har känt varandra i ett år. Att nån som för ett år sen var en främling, idag kan vara ens bästa vän.

Första gången vi träffades var i lite speciella omständigheter, eftersom hon kom och hälsade på mig till sjukhuset. Minns ännu hur nervös jag var före hon skulle komma, att vi faktiskt äntligen skulle få träffas. Minns den första kramen, och hur härlig person hon verkligen var. Och förstås fortfarande är. Vi började direkt prata och jag tror vi båda ganska snabbt kände hur bra vi var för varandra. Hon kompletterar mig.

Sen den dagen har vi träffats oftare och oftare, fått djupare och djupare diskussioner och idag vet jag ärligt talat inte vad jag skulle göra utan henne. Vi har stora planer, funderingar och drömmar om hur vi skulle kunna jobba på det vi båda brinner för - att få bort stigman kring psykisk ohälsa.

Min bästa vän. Hon kom in i mitt liv då det var som mörkast. Hon har vandrat vid min sida sen dess. Torkat mina tårar, kramat mig genom min ångest och varit mitt ljus i tunneln. Hon drog upp mig då jag låg på bottnen av mörkret.

Tjejen jag pratar om är förstås den här (hon har dessutom en helt fantastisk blogg). Jag hoppas du vet hur mycket du betyder för mig, vännen. Hur glad jag är över att vi träffades och hur lyckligt lottad jag är som har dig vid min sida. Puss.


BACK ON TRACK

Jag är tillbaka nu. Tillbaka till vardagen. Tillbaka till livet. Eller, tillbaka till kampen mot ett liv. Ett vanligt liv. Ett liv att trivas med.

En vecka och en dag har jag nu varit ute i det fria. Efter 38 dagar (eller 1 månad och 7 dagar om man hellre vill se det så) tvångsvårdad på ett psykiatriskt sjukhus så känns det heeelt okej att vara ute igen. Men samtidigt känns det så otroligt konstigt. Att jag blev hospitaliserad av min vistelse på sjukhuset är bara ett faktum, så nu går mina dagar ut på att i princip vänja mig med vardagen igen. Att komma ihåg att jag själv måste koka mitt kaffe och fixa min frukost, handla min egen mat och komma ihåg att stiga upp. Nejmen, skämt åsido. Men att helt enkelt anpassa sig till vardagen igen. Att lära mig att överleva även om jag är ensam. Att finna ett sett att vinna över mörkret. Över mina demoner. Att lära mig leva, helt enkelt.

Jag har massor av inlägg på G i mitt huvud, så det kommer inte vara lika tyst här som det varit den senaste månaden. Hoppas ni förstår tystnaden i alla fall.
Men nu kommer inlägg att ploppa upp här igen, jag måste bara bearbeta det jag gått igenom lite innan. Samtidigt som jag vet att att skriva ner det är en del av bearbetningsprocessen.

Samtidigt vill jag passa på att tacka er för alla era kommentarer, mejl och meddelanden. Ert stöd är guld värt. TACK <3

Ta hand om er själva och varandra nu. Visst? Vi måste jobba tillsammans. Kram på er.