måndag 15 december 2014

LITE OM ÄTSTÖRNINGAR

Då jag i morse läste den här artikeln så kom jag på idén att jag ska skriva ett inlägg om ett ämne som jag undvikt att ta upp så jättemycket här på bloggen, nämligen min ätstörning (jag har ätstörning uns, som det så fint heter). Anledningarna till att jag inte skrivit så mycket om dem är att jag skäms så fruktansvärt. Jag skäms över att ha problem med ett av människans basbehov: mat och ätande. Och så har jag fortfarande svårt att både inse och acceptera att jag har en ätstörning. Liksom, varför skulle jag ha det?

Men, till att börja med ska jag ta upp några myter kring ätstörningar som jag blir lika arg på varje gång jag läser dem.

1. Alla som har en ätstörning är jättesmala.
2. En som lider av en ätstörning tänker aldrig på mat/tycker inte om mat.
3. Ätstörning är en diet.
4. Om man inte äter vill man bara ha uppmärksamhet.
5. "Men det är ju bara att äta??"


1. Nej, man behöver inte vara smal för att ha en ätstörning. Ätstörningar finns i alla storlekar. Underviktig, normalviktig, överviktig. En ätstörning sitter inte i vikten, den sitter i huvudet.

2. Fel fel fel. Om man har en ätstörning så kretsar hela ens liv kring mat, det är allt man tänker på. Vad/när/om man ska äta och vad man sen måste göra för att kompensera det man ätit. Många som lider av ätstörningar kan sitta i timtal och läsa olika recept på maträtter och bakverk och drömma om att själv få äta sånt. En som har en ätstörning tycker ofta om att laga mat och baka, så länge hen inte behöver äta av det själv.

3. En ätstörning är ingen diet. Det kan börja med att man börjar på en diet, som sedan spårar ut. Tills man inte kan sluta mer. Men ätstörningar är ingen diet, nej.

4. Nej, nej, nej. Ätstörningar har ingenting med uppmärksamhet att göra. Det är en sjukdom, en grym sjukdom som är sjukt svår att ta sig ur. Men det går!

5. Nej, det är inte alls bara att äta. Ätstörningar handlar ju inte om att man glömt bort hur man äter. Utan det är tankarna, känslorna och ångesten kring maten som är problemet. Och det är absolut inget man bara kan sluta med.


Nåja, då hade vi undan det. Om ni undrar vad en ätstörning är och vilka olika ätstörningar som finns så ska ni klicka här. Superbra sida med superbra information (eftersom jag inte har nån utbildning inom området så lämnar jag faktasidorna åt experterna).


Hur började min ätstörning då, kan man fråga sig? Så här skrev jag på facebook idag:

"Då jag var 12 år och gick på en hälsokontroll i skolan så sa skolhälsovårdaren: "Jaa Jenny, kanske du borde tänka på vad du stoppar i dig och kanske börja fundera på att motionera lite?". Jag var då tävlingsskidåkare och tränade sex gånger i veckan. Jag åt bra, mångsidigt och tillräckligt. Men ändå lämnade hennes kommentar ett djupt sår inom mig och är säkert en av orsakerna till varför jag utvecklade en ätstörning i gymnasiet. Än idag kämpar jag varje dag med min ätstörning och varje dag är en kamp och ångest kring varenda bit mat jag stoppar i mig. Så snälla människor, tänk till en eller två gånger extra innan ni kommenterar en annan människas kropp, vikt eller utseende. Oigenomtänkta kommentarer lämnar djupa ärr och kan leda till oönskade följder. Var snälla med varandra! ♥ "

Antar att hennes kommentar kan ha en hel del med hur allt startade, även om det tog flera år tills. Det var inte förrän i tvåan i gymnasiet egentligen som min ätstörning kickade igång. Jag var helt enkelt så full av självhat och mådde så skit att jag ville ha kontroll över något igen. Så då blev det maten. Jag sa hela tiden att jag kunde sluta när som helst, men till sist kunde jag inte det. Minns att jag hade berättat åt kuratorn om en diet jag gick på (tänker inte skriva den här, vill inte trigga igång nån annan!) och jag lovade att jag skulle sluta då den var över. Sen då den tog slut så kunde jag inte sluta. Jag var fast. Och djupare blev det. Till sist varken kunde eller ville jag sluta. Det var ju mitt nya liv. Jag mådde ju så mycket bättre då jag inte åt, en del av min ångest förminskades då jag inte åt. 

Sen efter det gick allt utåt. Minns i somras då jag hade fallit för frestelsen och ätit en glass nån dag (jobbade ju i en glasskiosk, inte världens lättaste för mitt huvud) så kunde jag vakna gråtandes mitt i natten och fara ut på en löptur bara för att slippa ångesten. Och jag sprang inte för att det var kul, för jag kan säga er att det var allt annat än kul. Benen som knappt bar en, blodsmak i munnen, svindel from hell och en ångestnivå på 100. Jag hatade det. Men allt var bättre än ångesten.

Än idag så tror jag egentligen inte på att jag har en ätstörning. Dels för att jag anser att jag är alldeles för tjock för att ha en ätstörning. Dels för att jag andra har sagt åt mig att jag inte kan ha en ätstörning eftersom jag inte är smal. Och jag VET ju att ätstörningar inte sitter i vikten, men såna kommentarer sätter sig djupt ändå. 

Egentligen har jag heller inte fått nån hjälp för min ätstörning förrän nu, främst för att jag ju inte velat ha nån hjälp mot nåt jag inte har. Eller visst pratade jag och min förra terapeut en del om det då jag gick i terapi med honom, men det var ändå inte så mycket. På avdelningarna har jag heller inte riktigt fått nån hjälp med det. Eller de har lagt upp mat åt mig på en bricka och sagt "ät det där nu" och sedan gått bort. Och som jag redan sa, så det är ju inte svårt att lägga maten på fatet som är svårt, det är ju att ÄTA den (och alla känslor och tankar som hänger på) som är det svåra. Och så den där jävla ångesten då.

Men nu i januari ska jag i alla fall börja äta lunch en gång i veckan vid den nyöppnade ätstörningspolikliniken här i Vasa.
Nervös? Ja. Rädd? Ja. Ångestfylld? Ja. Skräckslagen? Ja.

Men eftersom jag insett att jag måste göra allt för att bli frisk, så måste jag göra det här. Och för att jag gett mig fan på att jag ska bli frisk för att kunna studera det jag vill (och sen hjälpa andra, you know), så tänker jag också göra det här. Även om det tar emot. Även om det gör ont. Även om jag är skiträdd.'

Jag vill inte längre ligga i fosterställning på golvet och gråta för att jag ätit för mycket eller nåt jag inte borde ha ätit. Jag vill inte ligga sömnlös på nätterna längre för att jag måste räkna kalorier. Jag vill inte hata mig själv varenda dag jag äter något. Jag vill inte längre tacka nej till att träffa kompisar för att jag är rädd att vi ska äta nåt. Jag vill inte ljuga för de jag bryr mig om längre. Jag vill inte hata mig själv och min kropp. Jag vill inte längre svälta mig själv bara för att jag anser att jag inte är värd maten. Jag vill inte ligga böjd över toaletten och tvinga min kropp att kräkas upp det jag just ätit. Jag vill inte längre träna tills mina ben inte längre bär bara för att jag ätit något förbjudet. Jag vill inte gråta då jag ser mig själv i spegeln. Jag vill inte längre ligga på duschgolvet och skrikgråta av ångest.

Jag vill kunna acceptera mig själv, min kropp och mitt utseende.

Samtidigt vill jag ju bara vara smal.

fredag 12 december 2014

STARKA TILLSAMMANS!

jag har frågat
så många
många gånger
hysteriskt upprepat
som ett mantra
varför
varför
varför
jag har sett, hört och varit
bara en bråkdel av världens grymhet
och ändå upproriskt, oförstående, panikslaget
skrikit
varför ett liv
varför jag
varför nu
eller någonsin
svaret
är i grund och botten
enkelt:
kärlek.
(Angelica 15.8.2013)

Om du någonsin vill skriva av dig eller prata så finns mejladressen starkatillsammans@outlook.com till.  Inga frågor eller funderingar är ovälkomna. Vi som ligger bakom finns i lilla Svenskfinland, där vår erfarenhet säger att behovet av hjälp är stort. Det spelar ändå ingen roll var vi eller du kommer ifrån - vi kommer alltid att ta dig på allvar. Vad du än vill prata om. Kanske behöver du hjälp för att ta kontakt med professionella, kanske behöver du ha någon som lyssnar - oavsett vad du funderar på så finns vi här och vi svarar så fort vi hinner. 
Nämnas bör också att vi bara är medmänniskor. Vi är inga professionella. Vi är två tjejer som hunnit gå igenom onödigt mycket destruktivt i våra liv och vi vet hur det är att må dåligt. Vi vet hur viktigt det är att få hjälp innan det går för långt. Och framför allt - vi vet hur viktigt det är att prata om det och finnas där för varandra. Vi förstår och vi lever oss in i din historia så gott vi bara kan. Vi vill ditt bästa.
Tillsammans är vi starka.
starkatillsammans@outlook.com
Kärlek ♥
Jenny och Angelica

måndag 8 december 2014

INGEN SKA FÅ TA MIN DRÖM IFRÅN MIG!

Minns ni det här och det här inlägget?

I båda inläggen skriver jag lite om min dröm - att i framtiden jobba med de som är i liknande situation som jag själv är just nu. Människor som lider av psykisk ohälsa. Minns ni också då jag skrev att jag kom in till sjukskötare? Minns ni hur lycklig jag var? Det var mitt förstahands val, och jag klarade det. Att se sitt eget namn på lisan över antagna var underbart. Ett delmål till min dröm. En otrolig motivationshöjare till att kämpa sig frisk, att orka jobba med sig själv.

Så, i augusti i år började jag studera till sjukskötare vid Yrkeshögskolan Novia i Vasa. Jag kände direkt att det var min grej, även om jag fortfarande tvekade mellan sjukskötare och socionom. Men jag var i alla fall en bit på vägen till att jobba med det jag vill. Jobba med människor som mår dåligt och behöver lite extra stöd och hjälp i livet.

Som ni kanske minns så tog det inte så länge innan jag var inne på sjukhuset igen. Tvångsvårdad. Lite över en månad var jag där och sen var jag ännu sjukskriven en månad efteråt.

Efter den andra månaden som sjukskriven så kände jag mig starkare och mer stabil än på väldigt väldigt länge. Så jag bestämde mig för att ta mig tillbaka till skolan. Motivationen var på topp. Jag mådde äntligen tillräckligt bra för att studera!
Jag skrev till och med detta på min Facebook:


Bokade in ett möte med studiehandledaren och hon som är ansvarig över sjukskötarna på skolan för att fundera på hur och vad jag skulle göra för att komma tillbaka till studielivet. Ta ikapp det jag missat och börja på lite smått.

Och vet ni vad jag fick höra?

"Tyvärr kan vi inte låta dig studera till sjukskötare mer pga din psykiska ohälsa."

Jag kan meddela er att det gjorde så jävla ont. Jag vet ju vad jag vill. Jag vet vad jag klarar av. Skulle ju för sjutton inte ha sökt in dit om jag inte visste att jag skulle klara av det..

Men det är inte allt. Istället erbjöd de mig att byta till socionom till nästa höst, och börja läsa lite kurser redan i vår. De sa att jag skulle få ett möte veckan efter med hon som är ansvarig över socionomerna. Och jag var mer än okej med det ändå - för det var ju en utbildning jag också hade sökt till.

MEN! I fredags fick jag ett mejl om att jag dessvärre inte heller kan studera till socionom eftersom min "sjukdomsbild" sätter stopp för det. SJUKDOMSBILD!? What? Skojar ni med mig?

Jag blir så otroligt ledsen över att vi inte har kommit längre än så här i dagens samhälle. Att de som jobbar inom utbildningar inom vården inte kan se längre än så? Att de inte kan förstå att man inte kommer att må dåligt hela livet för att man under en tid har en sämre period.
Att de dessutom kan basera sitt beslut på ett papper jag fyllde i i höstas (där jag skrev att jag led av psykisk ohälsa) och ETT samtal med mig. ETT. YKSI. ONE. EIN. UNA.
De känner inte mig. De vet inte ett smack om vad jag gått igenom. Och framför allt - de har ingen aning om hur mycket jag klarar. I'm stronger than you think.

Snälla vänner. Om jag skulle ha lyssnat varje gång nån säger att jag inte kommer att klara av nånting så skulle jag inte vara där jag är idag.
  • Jag fick höra av läkarna på sjukhuset i vintras att det inte finns en chans att jag kommer att bli student i vår. Och vet ni vad jag gjorde? Jag blev student. 
  • Folk ska åt mig att jag inte kommer att klara av att jobba i sommar. Vet ni vad jag gjorde? Jag jobbade. 
  • Jag fick höra från flera olika håll att jag inte kommer komma in på sjukskötarlinjen. And guess what? Jag kom in. 
Om det är en sak jag har lärt mig det här året så är det att man är så mycket starkare än man tror. Man klarar av så mycket mer än man tror. Och framför allt: man klarar av så mycket mer än vad andra tror man gör.

Jag har en dröm. Jag har en plan. Och jag tänker fan inte låta nån ta det ifrån mig! Om jag så måste flytta och studera i en annan stad eller fast i ett annat land så tänker jag göra det! Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag klarar av. Piste. Jag brinner för att hjälpa andra. Jag lever för det. Det är min grej.

Så. Jag kommer göra allt för att få jobba med det jag vill. Jag VET att jag kommer klara det. Jag VET att jag kan vända all skit och allt tungt jag gått igenom till nåt positivt. Jag vet att det finns nån mening med att jag gått igenom allt detta. Och det kära vänner, är att jag på det viset kan hjälpa andra. Jag lovar, de allra bästa jag träffat inom vården så är de som själv har gått igenom nåt svårt i livet. De förstår så mycket bättre än de som bara läst om det i böckerna. Så varför skulle inte jag kunna göra det då?

Och nej jag försöker inte påstå att jag är frisk. Men vem fan är frisk? Vem är normal? Om du kan berätta det åt mig så blir jag glad.
Och ja, jag har en lång väg kvar att gå. Men jag jobbar ju så jäkla mycket för att bli frisk. Går i terapi 3 timmar per vecka och då snackar vi om en terapi som faktiskt kräver allt av dig. Dessutom får vi därifrån en massa hemuppgifter som också innebär att vi verkligen måste jobba med oss själva.

Men ja, jag skulle ha förstått om de skulle ha sagt att jag skulle ta paus i år och fortsätta nästa år. Fast det gick ju tydligen inte..? Men jag tänker inte byta bransch, det kan ni bara glömma. 

Jag lovar er kära vänner, jag tänker ge allt för att få tillbaka min studieplats. Eller för att de inte ska ta den ifrån mig. Och thank god har jag världens bästa människor bakom mig som hjälper mig. KÄRLEK.