måndag 15 december 2014

LITE OM ÄTSTÖRNINGAR

Då jag i morse läste den här artikeln så kom jag på idén att jag ska skriva ett inlägg om ett ämne som jag undvikt att ta upp så jättemycket här på bloggen, nämligen min ätstörning (jag har ätstörning uns, som det så fint heter). Anledningarna till att jag inte skrivit så mycket om dem är att jag skäms så fruktansvärt. Jag skäms över att ha problem med ett av människans basbehov: mat och ätande. Och så har jag fortfarande svårt att både inse och acceptera att jag har en ätstörning. Liksom, varför skulle jag ha det?

Men, till att börja med ska jag ta upp några myter kring ätstörningar som jag blir lika arg på varje gång jag läser dem.

1. Alla som har en ätstörning är jättesmala.
2. En som lider av en ätstörning tänker aldrig på mat/tycker inte om mat.
3. Ätstörning är en diet.
4. Om man inte äter vill man bara ha uppmärksamhet.
5. "Men det är ju bara att äta??"


1. Nej, man behöver inte vara smal för att ha en ätstörning. Ätstörningar finns i alla storlekar. Underviktig, normalviktig, överviktig. En ätstörning sitter inte i vikten, den sitter i huvudet.

2. Fel fel fel. Om man har en ätstörning så kretsar hela ens liv kring mat, det är allt man tänker på. Vad/när/om man ska äta och vad man sen måste göra för att kompensera det man ätit. Många som lider av ätstörningar kan sitta i timtal och läsa olika recept på maträtter och bakverk och drömma om att själv få äta sånt. En som har en ätstörning tycker ofta om att laga mat och baka, så länge hen inte behöver äta av det själv.

3. En ätstörning är ingen diet. Det kan börja med att man börjar på en diet, som sedan spårar ut. Tills man inte kan sluta mer. Men ätstörningar är ingen diet, nej.

4. Nej, nej, nej. Ätstörningar har ingenting med uppmärksamhet att göra. Det är en sjukdom, en grym sjukdom som är sjukt svår att ta sig ur. Men det går!

5. Nej, det är inte alls bara att äta. Ätstörningar handlar ju inte om att man glömt bort hur man äter. Utan det är tankarna, känslorna och ångesten kring maten som är problemet. Och det är absolut inget man bara kan sluta med.


Nåja, då hade vi undan det. Om ni undrar vad en ätstörning är och vilka olika ätstörningar som finns så ska ni klicka här. Superbra sida med superbra information (eftersom jag inte har nån utbildning inom området så lämnar jag faktasidorna åt experterna).


Hur började min ätstörning då, kan man fråga sig? Så här skrev jag på facebook idag:

"Då jag var 12 år och gick på en hälsokontroll i skolan så sa skolhälsovårdaren: "Jaa Jenny, kanske du borde tänka på vad du stoppar i dig och kanske börja fundera på att motionera lite?". Jag var då tävlingsskidåkare och tränade sex gånger i veckan. Jag åt bra, mångsidigt och tillräckligt. Men ändå lämnade hennes kommentar ett djupt sår inom mig och är säkert en av orsakerna till varför jag utvecklade en ätstörning i gymnasiet. Än idag kämpar jag varje dag med min ätstörning och varje dag är en kamp och ångest kring varenda bit mat jag stoppar i mig. Så snälla människor, tänk till en eller två gånger extra innan ni kommenterar en annan människas kropp, vikt eller utseende. Oigenomtänkta kommentarer lämnar djupa ärr och kan leda till oönskade följder. Var snälla med varandra! ♥ "

Antar att hennes kommentar kan ha en hel del med hur allt startade, även om det tog flera år tills. Det var inte förrän i tvåan i gymnasiet egentligen som min ätstörning kickade igång. Jag var helt enkelt så full av självhat och mådde så skit att jag ville ha kontroll över något igen. Så då blev det maten. Jag sa hela tiden att jag kunde sluta när som helst, men till sist kunde jag inte det. Minns att jag hade berättat åt kuratorn om en diet jag gick på (tänker inte skriva den här, vill inte trigga igång nån annan!) och jag lovade att jag skulle sluta då den var över. Sen då den tog slut så kunde jag inte sluta. Jag var fast. Och djupare blev det. Till sist varken kunde eller ville jag sluta. Det var ju mitt nya liv. Jag mådde ju så mycket bättre då jag inte åt, en del av min ångest förminskades då jag inte åt. 

Sen efter det gick allt utåt. Minns i somras då jag hade fallit för frestelsen och ätit en glass nån dag (jobbade ju i en glasskiosk, inte världens lättaste för mitt huvud) så kunde jag vakna gråtandes mitt i natten och fara ut på en löptur bara för att slippa ångesten. Och jag sprang inte för att det var kul, för jag kan säga er att det var allt annat än kul. Benen som knappt bar en, blodsmak i munnen, svindel from hell och en ångestnivå på 100. Jag hatade det. Men allt var bättre än ångesten.

Än idag så tror jag egentligen inte på att jag har en ätstörning. Dels för att jag anser att jag är alldeles för tjock för att ha en ätstörning. Dels för att jag andra har sagt åt mig att jag inte kan ha en ätstörning eftersom jag inte är smal. Och jag VET ju att ätstörningar inte sitter i vikten, men såna kommentarer sätter sig djupt ändå. 

Egentligen har jag heller inte fått nån hjälp för min ätstörning förrän nu, främst för att jag ju inte velat ha nån hjälp mot nåt jag inte har. Eller visst pratade jag och min förra terapeut en del om det då jag gick i terapi med honom, men det var ändå inte så mycket. På avdelningarna har jag heller inte riktigt fått nån hjälp med det. Eller de har lagt upp mat åt mig på en bricka och sagt "ät det där nu" och sedan gått bort. Och som jag redan sa, så det är ju inte svårt att lägga maten på fatet som är svårt, det är ju att ÄTA den (och alla känslor och tankar som hänger på) som är det svåra. Och så den där jävla ångesten då.

Men nu i januari ska jag i alla fall börja äta lunch en gång i veckan vid den nyöppnade ätstörningspolikliniken här i Vasa.
Nervös? Ja. Rädd? Ja. Ångestfylld? Ja. Skräckslagen? Ja.

Men eftersom jag insett att jag måste göra allt för att bli frisk, så måste jag göra det här. Och för att jag gett mig fan på att jag ska bli frisk för att kunna studera det jag vill (och sen hjälpa andra, you know), så tänker jag också göra det här. Även om det tar emot. Även om det gör ont. Även om jag är skiträdd.'

Jag vill inte längre ligga i fosterställning på golvet och gråta för att jag ätit för mycket eller nåt jag inte borde ha ätit. Jag vill inte ligga sömnlös på nätterna längre för att jag måste räkna kalorier. Jag vill inte hata mig själv varenda dag jag äter något. Jag vill inte längre tacka nej till att träffa kompisar för att jag är rädd att vi ska äta nåt. Jag vill inte ljuga för de jag bryr mig om längre. Jag vill inte hata mig själv och min kropp. Jag vill inte längre svälta mig själv bara för att jag anser att jag inte är värd maten. Jag vill inte ligga böjd över toaletten och tvinga min kropp att kräkas upp det jag just ätit. Jag vill inte längre träna tills mina ben inte längre bär bara för att jag ätit något förbjudet. Jag vill inte gråta då jag ser mig själv i spegeln. Jag vill inte längre ligga på duschgolvet och skrikgråta av ångest.

Jag vill kunna acceptera mig själv, min kropp och mitt utseende.

Samtidigt vill jag ju bara vara smal.

20 kommentarer:

  1. Spammar dig med kommentarer idag..men det är så skönt och väldigt hemskt att få se ens gamla känslor i skriven form av någon annan. Det är som att flyttas tillbaka 10 år då jag själv var i samma situation..även om jag verkar ha förträngt en stor del av den tiden, för har bara vissa starka minnen kvar..speciellt av hur det började..ångest gråten, allt. Det är så hemskt att se att någon måste tampas med samma sak, men så skönt att se att man inte är ensam. Även om det var en av de svåraste tiderna i mitt liv så är jag på sätt och vis glad att ha den erfarenheten med mig. Det är något jag är glad att jag gått igenom, men något jag aldrig skulle önska att någon annan behövde gå igenom..o då kom jag ändå relativt lätt undan. Då du tagit dej igenom detta, och det vet ja du kommer göra du verkar va en stark tjej, så kommer du ha så mycket förståelse och kunskap om detta och kunna hjälpa andra i samma situation på ett helt annat sätt en någon som inte upplevt detta själv. Kämpa på! Du kommer ta dej ur detta, det är jag säker på! Du har redan tagit ett stort steg :) Kram på dej <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är helt okej att spamma fina du .. ;)

      Synd att du också haft liknande upplevelser, tankar och känslor, men fint att det känns skönt att se andra skriva om sina erfarenheter. Gladast är jag nog att du kommit dig ur det, peppande att se att det GÅR att bli frisk!

      Tack snälla snälla du! Kramar i massor <3

      Radera
  2. Känner igen mig så enormt mycket i det du skriver - om ångesten och självföraktet och detta ständiga kaloriräknande och planerande... Det tar verkligen över ens liv och det är fruktansvärt svårt att förklara för någon som inte själv haft erfarenhet av det.
    Och precis som du säger så måste man inte vara smal för att ha en ätstörning - att hetsäta och inte kunna kontrollera mängderna mat man stoppar i sig är också osunt och ska också klassas som störning och kräver minst lika mycket hjälp och vård.

    ...och det där med andras kommentarer om ens vikt.
    Fy fan. Om de bara visste hur ont det gör.
    Jag förstår att vissa bara försöker hjälpa och visa omtanke, men jag tycker att oavsett så ska man lämna bort viktkommentarerna helt och hållet. Det stjälper mer än hjälper.

    Stor kram och kämpa på - och låt ingen hindra dig från att nå dina mål!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad ledsen jag blir av att läsa att du känner igen dig. Inget roligt att gå igenom. Men jag håller med dig, alla sorters ätstörningar ska tas på allvar!

      Jaa absolut, såna onödiga kommentarer kan tas så hårt och ge hemska följder.. Och visst kan det vara så att de inte alls menar så som man tolkar det. Men det känns ändå så onödigt..

      Tack ska du ha! Kramar <3

      Radera
  3. Tack och lov har jag inte behövt ha någon ätstörning (i perioder kanske inte världens bästa förhållande till mat, har ätit väldigt lite mat i perioder t.ex., men skulle nog inte tolka det som en ätstörning, utan snarare kanske dålig aptit pga andra problem). Ville bara slänga in en kommentar om punkt 1, då jag också tycker det är ett problem att vissa tror att alla som är jättesmala automatiskt har en ätstörning - inte roligt att få höra sånt heller då man själv kämpat för att gå UPP i vikt :( Det kan i värsta fall leda till "omvänd" ätstörning, att man förtvivlat försöker gå upp i vikt genom överdrivet ätande, speciellt i form av ohälsosam mat..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj absolut är det så! Har flera vänner o bekanta som är smala av naturen och som flera gånger har fått frågan om de har en ätstörning.. Inte roligt det heller kan jag tänka mig..
      Och ja, även såna kommentarer kan leda till ätstörningar..

      Oj, dessa onödiga kommentarer.. Kan leda till sånt skit.

      Ta hand om dig!

      Radera
  4. Jag känner igen mig så mycket, det är skrämmande...

    Jag har delvis kommit över min ätstörning nu, fast jag är friskförklarad betyder det inte att jag är frisk. Det sitter i huvudet.

    När du nämnde om att vårdarna la upp maten på en bricka, och de bara säger att man ska äta upp all mat som finns på brickan, det fungerar inte så. Man ska ha stöd och hjälp, hjälp så att man kommer över rädslan av maten ( eller en viss sorts mat ). Jag minns själv att jag kunde sitta i timtal och gråta för att jag var rädd för smör, yoghurt, osv...
    Jag trodde att det skulle sätta på mig som fett direkt jag stoppade in det i min mun, men som tur hade jag världens bästa vårdare som hjälpte min på ungdomspolikliniken.

    Man måste sätta upp något att se fram emot, det var mitt mål när jag hade tagit ur mig ur den värsta delen av ätstörningen. Det hjälpte mig, om jag blev frisk(are) skulle jag få komma med på resa till Thailand i 2 veckor, och jag lyckades!! :)

    Ge aldrig upp, det finns så mkt därute, mer än att vara själv med sin ångest, mycket mer än att låta tankarna tynga ner en själv, mycket mer än att skada sig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej fina du!

      Jag är glad över att du nu är friskförklarad, men jag förstår att tankarna fortfarande kan finnas kvar. Kämpa på, du kommer slippa dem en vacker dag!

      Jo alltså precis, det är ju det där stödet och hjälpen kring ätande man behöver. Inte lämnas ensam med sina tankar och sin ångest..
      Vad fint att du hade bra vårdare som hjälpte dig, det gör mig glad! <3

      Ja, det där att sätta upp mål är viktigt! Jag har ju mina studier som motiverar mig, men det är ändå svårt.. Och otroligt strongt av dig att klara av Thailandresan!!

      Precis. Du har alldeles rätt. Det finns ett så mycket finare liv än det destruktiva,

      Massor av kramar till dej Lina! <3 Stay strong.

      Radera
  5. Är mitt in i en ätstörning nu.Mina nära är oroliga och säger att jag måst prata med någon.Men jag kan inte.Jag tror att jag kan ta mig ur det själv,men samtidigt tror jag det skulle underlätta om jag pratade med någon. Jag är jätte rädd att bli för fet eller för smal , och har gått ner rejält i vikt.Jävlit tungt då folk inte förstår att jag inte kan tvinga i mej mat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj nej vad ledsen jag blir.. Kanske du skulle kunna testa att prata med nån? Det är så sjukt svårt att ta sig ur en ätstörning på egen hand.. Och du är värd så mycket mer än att vara fast i ätstörningen. Den ljuger för dig!
      Och nej, man kan inte tvinga i sig mat. Det funkar inte så. Man behöver hjälp på traven. Men det finns hjälp att få! <3

      Om du vill skriva eller prata av dig eller kanske få hjälp av att kontakta (eller hitta modet till att ta emot hjälpen) så får du jättegärna mejla till mej och Angelica på starkatillsammans@outlook,com

      Du är inte ensam! <3 Kramar i massor

      Radera
  6. Jättebra inlägg! Jag har haft min ätstörning lika länge som dig och funderade faktist på att byta från Äspolikliniken i Jeppis till Vasas! Kan du berätta lite mer hur det fungerar i Vasa? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du!

      Ja, jag kan skriva mer om hur det fungerar då jag varit dit. Men börjar först där i januari så nu vet jag inte alls något om stället. Men jag lovar att skriva om det då jag vet hur det är!

      Styrkekramar i massor!

      Radera
  7. Hej! jag känner skrämmande nog igen mig.. Började äta vegetariskt för 2 år sen men det ledde till ortorexi.. Jag vet, har känt all ångest, rädsla som du och förstår dig!!

    Det går inte att bara säga till någon med ätstörningar att äta för det funkar inte så! Fått höra så mycket kommentarer om att jag gör de för uppmärksamhet att ja ska sluta men det ÄR bara inte att sluta!!!
    Har nu då jag mått bättre och varit starkare berättat för hela skolan om ämnet psykisk ohälsa och ätstörningar eftersom de flesta kommentarer jag fått kommit i skolan och blev sedan tackad av alla för att jag tagit upp ämnet.. Det är så viktigt att vi talar om det och Jenny vännen!! Du behöver inte skämmas för det finns så många här ute som varit i samma situation men Du och Ingen e värd att må dåligt och INGEN ska behöva va ensam!!!

    Mått själv dåligt väldigt länge av en rad orsaker osv. men jag har gett mig fan på att jag ska bli frisk!! Förstår int att detta just hänt mig men är samtidigt glad över det för jag har fått med mig så mycket positivt också. Klarar av att ta skit utan att bry mig och är mycket starkare som person!

    Har du någon gång känt av att vänner dragit sig undan?? Det hände mig men nu på senare tider har en del kommit tillbaka och sagt förlåt för allt så jag kan lova alla därute som förlorat vänner p.g.a. sin ohälsa så de kommer tillbaka då de märker hur du kämpat!!

    Kämpa Jenny!! Jag vet att du klarat det och vill än en gång tacka för att du skriver denna blogg!! Den är guld värd för andra med liknande känslor och tankar!!!
    Styrkekramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej du!
      Så ledsen jag blir av att läsa att du också känner igen dig. Ätstörningar är inte alls roliga att dras med.

      Och du har helt rätt, det funkar inte alls så. För det är sant som du säger, det är absolut inte bara att sluta. Men de som själva inte varit inne i det har svårt att tro det.
      Vad sjukt starkt av dig att berätta för hela skolan!! Hjälp vad strongt och duktigt gjort! Heja dig!!

      Men du, vi ska bli friska, visst? Vi kämpar tillsammans!

      Och jo, visst blir man starkare som människa efter allt man går igenom. Det är jag också tacksam över.

      Jo, det där med att vänner drar sig undan gör ont. Men jag försöker se på det som så att jag lärt mig vilka mina riktiga vänner är. Vissa har kommit tillbaka, andra inte. Man märker vilka som faktiskt på riktigt bryr sig.

      Kämpa du med! Och tuuuuusen tack för dina fina ord. Värmer sjukt mycket! ♥

      Om du vill får du jättegärna höra av dig till mig på Facebook, min mejl (jennyrenqvist@hotmail.com) eller Starka tillsammans mejl (starkatillsammans@outlook.com) så kan vi kämpa tillsammans. Ingen ska behöva vara ensam.

      Styrkekramar i massor. Och tack än en gång för din kommentar!

      Radera
  8. Jättebra inlägg!! Har själv ärstörning uns och känner igen mig till 100% av det du skriver!!!
    Kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så jättemycket! :)
      Styrkekramar åt dig!

      Radera
  9. Jättefint att du skriver om det här! Och jättebra initiativ att starta #starkatillsammans, det behövs! Jag hoppas att du blir fri från din ätstörning och kan börja tycka om dig själv. All lycka och styrka till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så jättemycket!! :)

      Kraaaam!

      Radera
  10. Otroligt starkt och bra skrivet av dig, hela din blogg. Att få läsa om att det finns fler som inte mår bra hjälper så otroligt mycket och man kan känna igen sig så mycket bara av att läsa.

    SvaraRadera