tisdag 1 september 2015

THE UGLY TRUTH (PART TWO).

Hej på er!
Nu ska jag försöka författa ihop ett inlägg om hur den senaste tiden varit. Fortfarande inte för att få uppmärksamhet eller för att trigga någon, utan för att sprida kunskap och information om hur psykisk ohälsa kan ta sig i uttryck.

Minns ni det här inlägget? Detta inlägg kommer att vara lite som en fortsättning på det.
Och även denna gång vill jag varna känsliga läsare.

Det här året har hittills varit allt annat än lätt. Har tappat räkningen på hur många gånger jag varit till akuten. Inläggningarna på avdelning har varit många. Det har varit jävligt mörkt. Tungt. Svårt.


Egentligen kan vi ta det från mitten av april, för det var typ då som det började gå riktigt, riktigt dåligt. I april var jag vid ätstörningsdagavdelningen typ varje dag  och försökte lära mig att äta normalt igen. Hann vara där några veckor innan jag blev utslängd för att jag mådde för dåligt.

Den sjuttonde april tog jag en överdos. Försökte dämpa ångesten och lindra det som gjorde så fruktansvärt ont inom mej, men det hjälpte inte så mycket och jag hamnade till centralsjukhuset igen. Ungefär en vecka senare hände samma sak, men även denna gång lyckades jag prata mig ur situationen och behövde inte åka till psyk. Hann också med nåt akuten-besök under samma period då ångesten höll på att ta kol på mig. Inte tog det länge innan jag tog en överdos till, men då skickade de mig till psykiatriska enheten istället för att släppa  hem mig.

Efter att observationsdagarna gått, så gick jag med på att stanna där frivilligt. Fick inte först gå ut själv, utan bara med vårdare. Mitt beteende var fortfarande väldigt destruktivt. Allting var mörkt, såg inget ljus i tunneln. Under min första frigångskvart tog jag en vända till apoteket och köpte medicin - vilket ledde till en ny överdos. Denna gång tänkte jag dessutom stryka med, eftersom mina krampanfall var så intensiva.



Man skulle ju kunna tänka sig att det blev vändpunkten för mig, men det blev det inte. Inte ännu.



Efter några dagar på centralsjukhuset kom jag tillbaka till psyk. Denna gång blev det dock tvångsvård. Enligt händelseförloppet är vi nu i början av maj, och det är då som mitt minne börjar svika mej lite.

I mitten av maj så påbörjades en TMS-behandling på mig, men som tyvärr inte gav nån effekt. Mådde lika skit efter som jag gjorde före. Jag hade R200 på, vilket betydde att jag inte fick gå utanför avdelningen, inte ens med vårdare. Men genom att jag skulle få TMS så gjordes det ett undantag och jag fick gå dit med vårdare. Jag fick en spontan idé om att rymma från sjukhuset, vilket jag också gjorde. Inget jag rekommenderar dock, för det leder till en orolig familj, och poliser som kommer och hämtar en och skjutsar tillbaka en till psyk.

Den tjugotredje maj blev jag bälteslagd för första gången i mitt liv, och jag kan bara säga fyfan. Det var nåt av det hemskaste jag varit med om. Hade sån skyhög ångest den kvällen, och gjorde allt för att skada mig själv. Vårdarna försökte hålla fast mig, men då det inte hjälpte så hämtade de bältessängen. För er som inte vet vad det är så kan jag berätta att det är en säng med en massa remmar som de spänner fast en i. Man kan knappt röra sig alls. Får injektioner i rumpan för att man ska lugna ner sig. Sen ligger man där, med ångest som fan och kan inte göra något alls. Bara ligga där.
Mycket trevligt sätt att börja sin födelsedag på, kan jag säga er.

Efter det kommer en period jag inte minns något av. Jag har fått berättat åt mig att jag var väldigt självdestruktiv och gjorde allt möjligt för att skada mig själv. Jag slog och sparkade i väggar, krossade glas, fimpade på mig själv och sysslade med andra olika saker som kan räknas som självskadebeteende. Fick också vierihoito (bredvid vård på svenska), vilket betydde att jag hade en vårdare med mig hela tiden (även på wc och i duschen). Blev bälteslagd två gånger till innan de flyttade mig till en annan avdelning eftersom de inte kunde hantera mig på den avdelningen jag först var på.



Andra dagen på den nya avdelningen så blev det bältessäng igen (för förhoppningsvis sista gången). Och där kom vändpunkten för mig. Jag ville inte bli bältad mer, jag ville inte ha någon vårdare med mig hela tiden. Jag ville inte må så jävla skit som jag gjorde. Så jag började kämpa för allt jag var värd. Stod emot impulserna och  begären att skada mig själv. Kämpade, kämpade och kämpade. Reste mig efter att jag fallit.
Så småningom började det gå bättre för mig.

"Äntligen känns det som om livet går mot ljusare tider! Fortfarande tvångsvårdad, men det börjar kännas lättare inombords. Tack för allt ert stöd, det är guldvärt! <3 "

Så där skrev jag på Facebook den 9:nde juni. För varje dag började jag  må bättre och bättre. Såg lite mer ljus i tunneln. Vierihoiton minskades (hade bara nån som kom och kollade till mig en gång i halvtimmen) tills den togs bort helt. Fick börja äta i matsalen med de andra patienterna. Fick börja gå ut, först med vårdare och sen ensam. Fick börja åka på hempermissioner. Det gick framåt.

Den sjätte juli blev jag sedan utskriven. Hade dock en liten sämre period då, så det blev några vändor till akuten och tre veckor efter utskrivningen så blev jag inlagd igen. Denna gång "bara" tre veckor. Och nu så har jag varit utskriven i två veckor.

Vad gör jag nu då?
Jag har fått en ny terapeut som jag gillar,och har terapi med henne två gånger i veckan. Två gånger i veckan går jag dessutom hos Föregångarna. Jag äter en antidepressiv medicin, en psykosmedicin och en medicin mot ångest (vid behov).

Dessutom är jag lite över en månad självskadefri nu!

Och vet ni vad? Det blir bättre. Fast det är svårt att se det då man är mitt inne i mörkret, så blir det bättre.



onsdag 1 juli 2015

ATT LEVA MED DEPRESSION

Då man läser om depression så står det oftast att personen som lider av depression är mycket mer ledsen, nedstämd och tröttare än förr. Och det stämmer ju så klart, men depression är så mycket mer än så. Förstås tar ju sig depressionen i uttryck på olika sätt för allihop, men jag tänkte nu ta och skriva lite om en del saker som är vanliga för många som lider av den sjukdomen.
För att göra det (kanske?) lite lättare att läsa så tänkte jag göra en fin liten lista (ingen speciell rangordning, skriver bara i den ordning jag kommer på "symtomen") .



1. Trötthet

En av de jobbigaste sakerna med depression (i alla fall för mig) är nog tröttheten. Inte bara det att det tar all kraft man har att ta sig upp ur sängen på morgonen, utan tröttheten följer sedan med en hela dagen. Det är tungt att klä på sig, tungt att gå till affären, tungt att ens tänka tanken att behöva laga mat. Tungt att träffa vänner, tungt att gå ut.  Det är till och med tungt att bara ligga i sängen hela dagen.
Med andra ord så är precis allt du (försöker) göra jobbigt.

2. Beslutsångest

Det här är en sak som för mig bara blir värre ju längre tid jag är fast i depressionens klor: att kunna bestämma mig. Och nu talar vi inte om stora beslut, utan helt små vanliga enkla vardagliga beslut, som inte alls borde vara så jobbiga att ta. Till exempel att vara i butiken och försöka bestämma mig vilken sorts müsli jag ska välja, kan ta hur länge som helst. Det går liksom inte att bestämma sig. Jag kan ta en müslisort, gå till kassan och sen då jag är där vända om igen och gå tillbaka till hyllan för att jag ändå inte var säker på att jag ville ha den sorten. Oooch så börjar allt om igen.
Ett annat exempel är då jag nu varit inlagd på avdelning så har jag spelat mycket kort med vårdarna där, och fast jag spelat det varje dag så kan jag ändå inte bestämma mig för vilket spel vi ska spela eller hur mycket kort vi ska spela med. Det går bara inte.

Behöver jag ens förklara hur frustrerande detta är?

3. Nedstämdhet

Att alltid vara ledsen och nedstämd tar på ens krafter. Alla vi människor har perioder eller dagar då allting inte är på topp och vi känner oss ledsna - det är en del av livet. Men då man lider av depression så har man fastnat i mörkret, och man behöver hjälp för att ta sig ur det.
Men att vara ledsen hela tiden är aldrig roligt. Att inte kunna glädja sig åt saker man förr kunde, att gå runt med mörka påsar under ögonen, att behöva fejka ett leende så ingen ska tro man är konstig. Man kan inte känna äkta glädje för nånting då man är djupt nere i en depression.

Sommaren har alltid varit min favoritårstid, och de är fortfarande det, men nuförtiden kan jag inte glädja mej åt sommaren på samma sätt som förr heller. Nu tycker jag mest om de dagar då det regnar, så att jag inte behöver känna mig dålig över att jag ligger i sängen hela tiden och kollar film.

4. Koncentrationssvårigheter 

Det här är en sak som varit väldigt jobbigt för mig - att inte kunna koncentrera mig, varken då jag pratar med nån, ser på TV eller försöker läsa. Tankarna flyger iväg nån helt annanstans eller så kan jag helt enkelt inte hänga med i vad som händer utan jag stirrar bara rakt framför mig och fattar ingenting. Från att gå från att vara en boknörd till att knappt kunna läsa tidningen har verkligen varit tungt.

5. Matlust

Då man lider av depression så ändras ofta också matlusten, antingen till att man äter mer eller så att man inte alls är hungrig eller vill ha nån mat (behöver inte vara en ätstörning för det). Visst, många mediciner ändrar också ens matlust/aptit, så ibland kan det bero på det också. För några månader sen hade jag till exempel noll aptit, men nu då jag bytt medicin är jag hungrig hela tiden, vilket är ganska jobbigt.

6. Irritation 

Det här är något som går lite i perioder för mig. Ibland har jag perioder då jag blir irriterad av minsta lilla, och ibland har jag perioder då saker som förr brukar irritera mig inte gör det mer. Verkligen confusing.

7. Ensamhet

Depressionen kan få en att känna sig väldigt, väldigt ensam. Det kan kännas som om ingen förstår en och sjukdomen kan lura en att tro att ingen bryr sig om en. Man kanske börjar ta avstånd från sina vänner (jag har gjort det, och gör fortfarande) bara för att man är så rädd att förstöra för dem som står en nära. Man försöker helt enkelt skydda sina nära och kära. Men om det är nånting jag lärt mig genom allt det här, är att man behöver människor omkring sig. Ensam är aldrig stark.

8. Minskat intresse

En sjukdom som depression, är svår att förstå sig på. Den ändrar ens liv på så många nivåer. En sak som jag märkt av mycket är just minskat intresse. Saker som jag förr älskade att göra så orkar/kan/vill jag inte göra längre. Intresset för det är heelt borta. Typ som fotografering, scrapbooking eller träning. Jag hade också en period då jag försökte lära mig spela piano, men det intresset är också borta. Och ibland är jag helt enkelt för trött för att ens orka ta tag i mina intressen.
Det är verkligen synd att motivationen tryter, för fritidsintressen är SÅ viktiga för vårt välmående.

9. Ältande/grubblande 

Det här är nog något som jag tror de flesta som lider av depression drabbas av - det eviga övertänkandet. Allting ska analyseras från botten till toppen och lite till. Saker ska funderas på om och om igen.

10. Känslor

Vissa dagar är man full av känslor, oftast negativa. Man känner att man aldrig räcker till eller är good enough. Man känner sig helt enkelt värdelös. Som att allt man gör bara blir fel och att man borde orka så mycket mer. Att man förstör för alla runt en och att man bara är i vägen hela tiden.
Man känner liksom alla känslor så himla starkt.
Samtidigt som man kan känna stor skam/skuld för att man är sjuk och för att det berör de människor som står en nära.

11. Tomhet

Motsatsen till förra punkten är tomhet. Vissa dagar känner man sig helt enkelt tom inombord. Inga känslor alls kommer fram. Det är som att det ekar tomt i hela ens själ.

12. Självdestruktivitet

Också en sak som är vanligt för personer som lider av depression. Behöver inte alltid vara att man skadar sig själv fysiskt (till exempel genom att skära sig) utan det kan också vara på sätt som inte syns. Det kan också vara både medvetet och icke medvetet. På utsidan och på insidan.
Självmordstankar, som är ett symtom på depression och inte nånting man väljer själv, lider också en hel del människor av.



tisdag 9 juni 2015

.

Jag är ledsen att det är så tyst här just nu. Men jag är mitt i en väldigt tung period just nnu, och är för tillfället tvångsvårdad på en akutpsykiatrisk avdelning.

Hoppas ni tar hand om er själva och varandra!

söndag 15 mars 2015

THE UGLY TRUTH.

!   Känsliga läsare varnas   !

Hej på er!
Det har varit tyst här en allt för lång stund nu, jag vet. Ska i alla fall försöka ta och förklara varför.

Detta är ingen rolig text, varken att skriva eller läsa. Därför vill jag varna i förväg. Jag skriver inte detta för att trigga någon eller för att få uppmärksamhet, absolut inte. Men, eftersom jag vill sprida kunskap och information om hur psykisk ohälsa kan ta sig i uttryck, så väljer jag ändå att skriva detta inlägg.

Har jag varnat tillräckligt nu? Bra. Då kör vi!

(Ni får också ursäkta mig för att bilderna är så suddiga, min telefon bråkar lite med mig..)



Mitt liv har inte riktigt gått som på Strömsö den senaste tiden.. Rättare sagt har det gått ganska käpprätt åt helvete (om ni ursäktar uttrycket). Det har varit tungt. Mörkt. Svårt. Jobbigt.

I januari föll jag ganska långt ner i mörkret igen, och hittade ingen väg tillbaka. Ångesten var okontrollerbar och styrde över mig, vilket ledde till att det blev ett par vändor till akuten efter att mitt självskadebeteende hade gått lite för långt, och jag hade sår som skulle sys. Efter en tid blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning igen, för att bli utskriven en vecka senare med orden "vi kan inte hjälpa dig här".

Min kusin och bästa vän Angelica bodde hos mig under den här perioden, vilket jag är mycket tacksam för. Hon fick mig att orka då allting var mörkt och tungt. Hon satt och kramade mig då tårarna inte ville sluta rinna ner för mina kinder.  Hon fixade skjuts till akuten då jag hade sår som skulle sys. Hon satt med mig på akuten i flera timmar. Hon fick mig att skratta även om det gjorde så ont, så ont, både på in- och utsidan. She saved me from myself.


Jag älskar dig.

Då jag kom hem från sjukhuset så fortsatte livet ungefär på samma sätt: jag åkte in och ut på akuten. Det går inte att beskriva hur jävlig ångesten var och hur skit jag faktiskt mådde. Jag hade helt tappat kontrollen. 
Under en månad syddes jag med ungefär 100 stygn. Och fler blev det..


Efter några kvällar till på akuten så blev jag skickade till psyk med en M1-remiss (observationsremiss) igen, och hamnade in på avdelning under observation i typ 4 dygn. På tisdagen fick jag åka på permission till onsdagen, och den kvällen sket det sig riktigt ordentligt. Jag hade noll kontroll över mig själv, det logiska tänkande var spårlöst borta och det gick alltså riktigt riktigt snett.
Jag tog en överdos.

Hamnade in på centralsjukhuset i två nätter, och det var nog det värsta jag nånsin, fysiskt, varit med om. Minns inte så mycket från de två dygnen, men jag kommer ihåg att jag kom mig dit och att jag direkt fick börja dricka kol (för er som aldrig varit tvungna att dricka det, så kan jag berätta att ni inte har missat nåt. Sjukt äckligt, ungefär som att dricka sand). Fick efter några om och men i mig glaset, och kunde pusta ut. Trodde jag. Efter en stund kom en skötare och meddelade mig att hela flaskan skulle drickas upp. Efter det sviker minnet mig lite.


Onsdagen minns jag typ inget av. Vaknade ibland, och visste inte var jag var eller varför jag hade dropp och en massa sladdar fast i mig. Som en naturlig reaktion försökte jag desperat få loss alla sladdar, tills en skötare kom och frågade vad jag sysslade med. Försökte få sagt nånting, men tungan lydde inte och jag bara sluddrade, så de förstod inte vad jag sa. Sen slocknade jag igen.

Vaknade upp på torsdagen, i tron om att det var onsdag, och började känna mig lite bättre. Fortfarande yr, svag och illamående, men på bättringsvägen. Läkaren kom dit och berättade att min kropp hade klarat av den höga dosen helt okej, men att pulsen hade varit lite oroväckande hög. Sen berättade hon att hon skulle skicka mig tillbaka till psyk igen, med en M1-remiss. En stund efteråt slapp jag alla sladdar (finally) och blev skjutsad med rullstol ner till ambulansen som förde mig till psyk.


Och nu, snart tre veckor senare, är jag fortfarande på avdelning. Dock på frivillig vård. Läkaren tänkte först tvångsvårda mig, men ändrade sig. Jag gick ändå med på att stanna kvar frivilligt, för jag vill verkligen bli frisk. Få tillbaka mitt liv. Hitta ljuset igen.

Vad gör jag på dagarna på avdelningen då?
Sover, äter, läser, ser på TV, stickar. Ungefär. Koncentrationsförmågan är på botten, men läser ändå för att försöka träna upp den igen.
Ätstörningarna var bättre en tid, men nu är det svårt igen.. Äter nog, men har svårt att behålla maten efteråt. Ångesten är grym. Tankarna och känslorna är överväldigande. Hjärnspökena har makten.
Har heller inte haft frigång, utan fram tills i fredags (då jag fick frigång) har jag bara fått gå ut med vårdare, vilket har varit sjukt påfrestande för ätstörningen, eftersom jag inte kunnat träna..


Annars har jag träffat en psykolog och gjort lite tester, och han konstaterade att testerna visade på att jag har en grav depression, men att min hjärna funkar som den ska!
DBT-terapin jag gått i tänker jag inte fortsätta med, eftersom jag verkligen hatar den. Måste dock vänta i 4 veckor tills terapin avbryts, innan jag kan få en ny..

Dessutom verkar läkarna nu vara av den åsikten att mitt okontrollerade självskadebeteende ligger i psykosrisk, och att jag kan ha orealistiska tankar som kan tyda på psykos.. Bullshit enligt mig, men vad har jag att säga till om?

Så, livet går inte riktigt som jag vill just nu..
Men jag kämpar. Jag vill vinna över mörkret.





tisdag 27 januari 2015

BRA FÖR SJÄLEN.

För ett par månader sen så blev jag kontaktad av en tjej som hade hittat min blogg. Hon kände igen sig i det jag skrev, och vi började mejla med varandra. Igår fick jag äntligen träffa denna underbara människa. Vi satt på café i en timme och pratade om allt mellan himmel och jord. Så himla fint att få träffa och krama om den människa man före det bara hade mejlat med. Helt sjukt bra känsla att få höra att det man gör spelar roll, att min blogg faktiskt kan hjälpa andra. Bra för själen indeed.


måndag 26 januari 2015

JAG ÄR INTE MIN PSYKISKA OHÄLSA.


Depression. Ångest. Panikångest. Självskadebeteende. Ätstörningar. Borderline.

Om jag skulle vara min psykiska ohälsa kanske jag skulle presentera mig så. Eller om jag skulle vara min sjukdom. Eller mina diagnoser. Eller mina sjukhusvistelser.

Men vet ni? I'm not. Jag är varken min psykiska ohälsa, sjukdomar eller diagnoser. Jag är jag.
Så istället kan jag presentera mig så här:

Jenny. 19 år. Bor i Vasa med sin kattunge. Vill studera till sjukskötare. Vanligen en glad tjej, men som just nu är lite trasig i själen. Social. Snäll. Spontan. Byter hårfärg rätt ofta. Tycker om kaffe, choklad och kramar. 

Ni ser skillnaden va? För ingen människa på hela jorden är sina sjukdomar eller diagnoser. Man ska aldrig aldrig lägga likhetstecken mellan en person och dennes sjukdom.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har blivit kallad "hon med ångest", ""den där deprimerade" eller "hon som varit på sjukhus" .. Ja, alla dessa saker har hänt mig. Jag lider av alla de saker som står i början av inlägget, men det betyder inte att jag ÄR dem. Jag har inte valt att bli sjuk, jag har inte valt att må dåligt. Det bara hände. Men jag är så mycket mer än så. Jag är människa.

Vi människor har känslor. Vi tänker ofta alldeles för mycket för vårt eget bästa. Vi faller. Vi reser oss. Vi gråter. Vi skrattar. Vi gör rätt. Vi gör fel. Men vi är ju bara människor.


Så det jag egentligen ville få fram med detta inlägg var: jag är inte min psykiska ohälsa. Jag är människa.

onsdag 21 januari 2015

BARA LITE TRASIG.

Min själ är så där äckligt trasig igen.
Ångesten river sönder mig.
Det gör ont.
Så jävla ont. 

Ligger på badrumsgolvet,
biter mig i armen 
för att inte skrika rakt ut.
Kroppen skakar.
Tårarna rinner längs kinderna.

Jag faller.
Tappar fotfästet.
Mörkret har hittat mig igen.
Det gör ont.
Så jävla ont.

Ångest.
Dina klor
river sönder min själ.
Tar ifrån mig mitt hopp.
Lämnar mig ensam,
skakandes på golvet.

Varje andetag gör ont.
Varje steg jag tar.
Varje gång jag reser mig,
faller jag igen.
Det gör ont.
Så jävla ont.

Ångest.
Vad är det du vill mig?
Snälla,
lämna mig ifred.

Det gör ont.
Så jävla ont.

fredag 2 januari 2015

ÅRSRESUMÈ - 2014

Nu kommer årsresumén för 2014. Läskigt inlägg att skriva. Krävande. Jobbigt. Men ändå givande. Jag har haft det absolut tyngsta året i mitt liv, men jag har ändå lärt mig så himla mycket om mig själv. Och jag avslutar år 2014 som en så mycket starkare person än jag började året.


JANUARI

Årets första månad är ganska suddig för mig. Det jag minns bäst är att min vardag gick ut på att stå ut med mina panikattacker, som i januari kom nästan dagligen. Åkte buss ganska ofta till Vasa för att slippa till terapin. Jag bytte också psykolog, från en som inte funkade till en som inte heller funkade. Min kompis Maria och jag började samla in namn för att få en till skolkurator till Vörå. Förberedelser inför Penkkis och studentskrivningsläsning. Planering inför Tysklandsresan med tyskagruppen. Tårar, ångest, självhat. Min ätstörning blev värre. Målade mina ögon väldigt väldigt svarta bara för att jag mådde skit och trodde det skulle hålla mig från att bryta ihop på rasterna (funkade inget vidare kan jag säga). Började med en "må-bra-bok" dit jag bara fick skriva positiva saker (blev typ 4 sidor innan jag gömde boken för resten av året..). Januari gick helt enkelt ut på att överleva. En dag i taget.





FEBRUARI

Fick min första antidepressiva medicin i början på februari, som inte funkade överhuvudtaget utan fick helt motsatt effekt. Tredje februari hade jag en fyratimmars panikattack så mina ben och armar slutade fungera och ambulansen kom till skolan. Två dagar senare skickade skolläkaren mig till akutpsykiatriska polikliniken med en akutremiss och jag blev inlagd. Fyfan vad rädd jag var. De bytte medicin åt mig direkt jag kom in. Fick ett litet, kalt, tråkigt rum som jag försökte piffa upp med lite bilder på mina vänner. Kände mig ensammast i världen. Skrev de första studentskrivningarna (hörförståelserna) på sjukhuset och då de var över började vårdplaneringen. Missade Tysklandsresan eftersom jag var på sjukhus. Försökte läsa böcker för att få tillbaka min koncentrationsförmåga, utan att lyckas.. Låg och kollade på TV dagarna i ända. Promenerade massor för att dämpa ångesten och komma bort från sjukhusområdet lite. Gick på en psykologisk utredning. Läkarna funderade på olika diagnoser, men verkade inte riktigt vara överens om något. Träffade världens bästa terapeut. Åkte hem på veckosluten, eftersom avdelningen hade stängt då. Tillbringade en del av veckosluten hos älskade bror och hans sambo. Andra helger var jag hemma och drack vin och gosade med hundarna samt slängde ett öga på ishockeyn emellanåt. Promenerade ganska mycket med älskade syster som kom och hälsade på. I februari lärde jag också känna finaste Angelica. 



MARS

Mars såg egentligen ganska lika ut som februari. Sjukhuset också hela den månaden. Förutom de dagar då jag skrev studentskrivningarna (vissa på sjukhuset, vissa i eget rum i skolan) låg jag mest och kollade film. Läkarsamtal, egenvårdarsamtal, samtal med terapeut, promenader, mat, sömn, TV, fysioterapi. Och kaffe. Tror jag aldrig druckit så mycket kaffe som i mars. Åkte in till stan med mina vänner och hittade min studentklänning (ja, jag köpte en fast jag inte visste om jag skulle klara det). Sen ansåg min syster att jag hade väldigt dålig syn så i mars fick jag också glasögon (glömmer fortfarande att använda dem). Vissa helger var jag på en annan avdelning och vissa åkte jag hem. Ritade ganska mycket för att få tiden att gå (och ni som känner mig vet att det ska krävas väldigt mycket innan jag sätter mig ner och ritar ;)). Sömnlösa nätter. Ångest. Tårar. Musik. Insmugglade rakblad. Träffade också helt sjukt fina patienter på sjukhuset som vissa av dem ännu idag står mig nära.



APRIL

Jag fick en ny GUL telefon av mamma. Träffade världens bästa Angelica för första gången och fick en supersöt stressboll av henne. Inledde min vegetariska månad (som blev lite längre än en månad och jag är fortfarande inne på den vegetariska banan även om jag fuskat ibland.. Men till nyår är det back on track till vegetarian på heltid igen). Blev utskriven från sjukhuset pga mitt självskadebeteende. Träffade finaste vännerna. Blev ett par utgångar. Klippte sidecut så där spontant. Åkte iväg till Rhodos med en fin vän. 



MAJ

Levde livet på Rhodos ännu lite över en vecka. Kom hem. Blev efter en stund inskriven på avdelning igen, för att bli utskriven en vecka senare. Började sommarjobba i en glasskiosk och läste till inträdesprovet för sjukskötare. Skrev för första gången någonting om vad jag gått igenom detta år på instagram. Fyllde 19 år och firade med bästa folket på Strampen och Ollis. Tog studenten och firade natten lång.



JUNI

Fortsatte att läsa på inträdesprov och for sedan och skrev det. Jag och bästa kusin fick torsdagsfeelis och drack några kalla en varm sommarkväll. Var på en bekants begravning. Umgicks en hel del med Ica. Gick ut på promenader på nätterna då ångesten höll mig vaken. Några utgångar hann vi också med. Sedan var det en fullproppad midsommar: torsdagen blev det storsand med finaste kusin,tyvärr var det en ganska skitkväll. Fredagen blev det mys med gymnasievännerna och firande av Chasmine. Lördagen gick åt i jobbets tecken (satt i kiosken i massor av kläder och filtar och frös ändå) samtidigt som världens bästa lillebror blev konfirmerad. Umgicks mycket med kusin i juni.



JULI

I juli spelade jag lite fotboll faktiskt, och ATT jag har saknat det. Så himla roligt ju. Sen kickade jag också min psykiska ohälsas ass då jag jobbade i värsta rusningstiden under Vörådagarna och kunde ändå hålla min panik hanterbar. Sedan firade vi i dagarna två med fina typer. Jag åkte också och lagade tattoo nummer två, som jag blev jäkligt nöjd med. Umgicks en hel del med finaste lillebror och hans flickvän som jag kom väldigt nära under denna sommar. Firade jeppisdagarna med lite utgång och sen Jeppispride (så fint!). Började en ny medicin och hade hemska insättningssymtom. Sen fick jag också en konstig idé att jag skulle cykla till Vasa. Jävligt varmt var det och smart som jag är hade jag glömt vattnet hemma. Då jag kom fram var jag inte långt ifrån att svimma kan jag meddela er. Annars jobbade jag en hel del, festade en hel del och hade en hel del ångest också denna månad. Kom in till sjukskötarlinjen och var överlycklig. Fick för mig att fara ut och springa på nätterna då jag inte kunde sova, för att dämpa ångesten. Min ätstörning blev också värre under juli.. Gick i terapi med världens bästa terapeut två gånger i veckan. Skrev min historia på bloggen och fick sån bra respons att jag började blogga om min psykiska ohälsa. I slutet av juli hände det som inte fick hända (vila i frid älskade kusin ♥).



AUGUSTI

Flyttade till Vasa och levde i ett renoveringskaos. For med Angelica till Övermalax (av alla ställen) på ett jättefint dop, och tappade bort oss lite på hemvägen. Hoppade i bilen och for iväg till Lillkyro med mamma en dag och plockade jordgubbar (eller hon plockade, jag åt väl mest). Gick på älskade kusins begravning och grät tills tårarna tog slut. Rev en massa jävla tapeter och tappade nerverna sisådär 100 gånger. Hittade min trygga plats nere vid havet där jag satt otaliga timmar och rensade huvudet. Vinkväll med fina vänner hann jag också med. Började skolan och fick några panikattacker och tyckte jag var värdelös som inte klarade av någonting. 



SEPTEMBER

Var på en rolig, men jobbig pga ångesten, gulisintagning. Var och lyssnade på min terapeuts bands spelning med bästa Angelica. Föll så jävla långt ner i september. Mådde skit. Låg på golvet och skakade av ångest. Låg i fosterställning i duschen och skrekgrät. Drack billigt Estlandsvin med Sofia i solnedgången. Blev intervjuad av Vasabladet och ÖT om min psykiska ohälsa. Försökte vara i skolan så gott det gick men till sist låg jag bara i sängen och grät för att allt gjorde så ont. Kollade Friends dagarna i ända. Både mitt självskadebeteende och min ätstörning eskalerade rejält än en gång. I slutet av månaden blev det ett besök till akuten och avdelningsvård som följd av det. Åkte ambulans för första gången i mitt liv.



OKTOBER

Inlagd hela månaden på tvångsvård. Mådde skit och ville bara försvinna. Var först på avdelning ett som var en helt fruktansvärd avdelning. Var rädd och osäker. Fick de första fem dagarna inte gå ut alls (var under observation) sen fick jag gå ut 2x15min per dag med en vårdare. Efter två och en halv vecka fick jag äntligen byta avdelning till en lugnare. Där fick jag börja gå ut 15 minuter själv per dag. Alltså den känslan. Frisk luft, ingen som följde efter en. Jag levde för de 15 minutrarna. Fick också träffa min kattunge för första gången då mamma kom via sjukhuset med henne före hon förde henne till fina Hanna som skulle ta hand om henne tills jag slapp hem. Fick börja fara på dags- och kvällspermissioner och sen fick jag förlängd frigång till 2x2 timmar per dag. Fick peppande meddelanden och besök av de som står mig nära. Kämpade varje dag för allt vad jag var värd. Blev kallad korkad och naiv av en vårdare, men de andra patienterna (och familj o vänner förstås) på avdelning två fick mig att kämpa framåt. Massa tårar och ångest den månaden.



NOVEMBER

Jag kom i början av månaden, efter lite om och men, mej äntligen bort från sjukhuset. Några dagar senare kom finaste typerna från Helsingfors till Vasa och jag och Angelica var labbhjälpledare med dem på Kulturkarnevalen. Fick hem min älskade kattunge. Försökte anpassa mig till vardagen igen, efter att ha blivit så otroligt hospitaliserad av tvångsvården. Färgade mitt hår svart ganska spontant en kväll. Umgicks mycket med bästa kusin. Var på halarinvigning med Sofia. Kom fram till att det bästa beslutet jag tagit på länge var att skaffa katt, fan vad jag älskar henne. Skötte om syrrans hund en helg och fick leka fredsförmedlare mellan hunden och min katt. Finland sa äntligen JA åt kärleken! Satte upp en del julbelysning i min lägenhet. Mådde helt bra i slutet av november faktiskt.



DECEMBER

Denna månad mådde jag helt bra faktiskt, även om jag stötte på motgångar. Spenderade mycket tid med soulmaten min. Var på möte till skolan och fick reda på att jag varken får studera till sjukskötare eller socionom pga min psykiska ohälsa. Grät i flera dagar. Umgicks med Angelica x2 och fick tänka på annat en stund. Tröstshoppade. Festade. Halarkalas på Leipis. Började gå vid Föregångarna för att reda upp saker med studier och arbete. Snön kom. Startade Starka tillsammans med Ica. Firade jul hos syster med familjen. Julkaffe hos morfar på juldan och sen utgång. Låg sedan i sängen i dagarna tre på grund av efter-jul-ångest från helvetet. Nyår firades hemhemma i Vörå, lugn och skön kväll. 




Vill sluta detta inlägg med att tacka er alla för att ni hjälpt mej genom detta år. Skulle aldrig ha gått utan ert stöd. KÄRLEK! ♥