söndag 15 mars 2015

THE UGLY TRUTH.

!   Känsliga läsare varnas   !

Hej på er!
Det har varit tyst här en allt för lång stund nu, jag vet. Ska i alla fall försöka ta och förklara varför.

Detta är ingen rolig text, varken att skriva eller läsa. Därför vill jag varna i förväg. Jag skriver inte detta för att trigga någon eller för att få uppmärksamhet, absolut inte. Men, eftersom jag vill sprida kunskap och information om hur psykisk ohälsa kan ta sig i uttryck, så väljer jag ändå att skriva detta inlägg.

Har jag varnat tillräckligt nu? Bra. Då kör vi!

(Ni får också ursäkta mig för att bilderna är så suddiga, min telefon bråkar lite med mig..)



Mitt liv har inte riktigt gått som på Strömsö den senaste tiden.. Rättare sagt har det gått ganska käpprätt åt helvete (om ni ursäktar uttrycket). Det har varit tungt. Mörkt. Svårt. Jobbigt.

I januari föll jag ganska långt ner i mörkret igen, och hittade ingen väg tillbaka. Ångesten var okontrollerbar och styrde över mig, vilket ledde till att det blev ett par vändor till akuten efter att mitt självskadebeteende hade gått lite för långt, och jag hade sår som skulle sys. Efter en tid blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning igen, för att bli utskriven en vecka senare med orden "vi kan inte hjälpa dig här".

Min kusin och bästa vän Angelica bodde hos mig under den här perioden, vilket jag är mycket tacksam för. Hon fick mig att orka då allting var mörkt och tungt. Hon satt och kramade mig då tårarna inte ville sluta rinna ner för mina kinder.  Hon fixade skjuts till akuten då jag hade sår som skulle sys. Hon satt med mig på akuten i flera timmar. Hon fick mig att skratta även om det gjorde så ont, så ont, både på in- och utsidan. She saved me from myself.


Jag älskar dig.

Då jag kom hem från sjukhuset så fortsatte livet ungefär på samma sätt: jag åkte in och ut på akuten. Det går inte att beskriva hur jävlig ångesten var och hur skit jag faktiskt mådde. Jag hade helt tappat kontrollen. 
Under en månad syddes jag med ungefär 100 stygn. Och fler blev det..


Efter några kvällar till på akuten så blev jag skickade till psyk med en M1-remiss (observationsremiss) igen, och hamnade in på avdelning under observation i typ 4 dygn. På tisdagen fick jag åka på permission till onsdagen, och den kvällen sket det sig riktigt ordentligt. Jag hade noll kontroll över mig själv, det logiska tänkande var spårlöst borta och det gick alltså riktigt riktigt snett.
Jag tog en överdos.

Hamnade in på centralsjukhuset i två nätter, och det var nog det värsta jag nånsin, fysiskt, varit med om. Minns inte så mycket från de två dygnen, men jag kommer ihåg att jag kom mig dit och att jag direkt fick börja dricka kol (för er som aldrig varit tvungna att dricka det, så kan jag berätta att ni inte har missat nåt. Sjukt äckligt, ungefär som att dricka sand). Fick efter några om och men i mig glaset, och kunde pusta ut. Trodde jag. Efter en stund kom en skötare och meddelade mig att hela flaskan skulle drickas upp. Efter det sviker minnet mig lite.


Onsdagen minns jag typ inget av. Vaknade ibland, och visste inte var jag var eller varför jag hade dropp och en massa sladdar fast i mig. Som en naturlig reaktion försökte jag desperat få loss alla sladdar, tills en skötare kom och frågade vad jag sysslade med. Försökte få sagt nånting, men tungan lydde inte och jag bara sluddrade, så de förstod inte vad jag sa. Sen slocknade jag igen.

Vaknade upp på torsdagen, i tron om att det var onsdag, och började känna mig lite bättre. Fortfarande yr, svag och illamående, men på bättringsvägen. Läkaren kom dit och berättade att min kropp hade klarat av den höga dosen helt okej, men att pulsen hade varit lite oroväckande hög. Sen berättade hon att hon skulle skicka mig tillbaka till psyk igen, med en M1-remiss. En stund efteråt slapp jag alla sladdar (finally) och blev skjutsad med rullstol ner till ambulansen som förde mig till psyk.


Och nu, snart tre veckor senare, är jag fortfarande på avdelning. Dock på frivillig vård. Läkaren tänkte först tvångsvårda mig, men ändrade sig. Jag gick ändå med på att stanna kvar frivilligt, för jag vill verkligen bli frisk. Få tillbaka mitt liv. Hitta ljuset igen.

Vad gör jag på dagarna på avdelningen då?
Sover, äter, läser, ser på TV, stickar. Ungefär. Koncentrationsförmågan är på botten, men läser ändå för att försöka träna upp den igen.
Ätstörningarna var bättre en tid, men nu är det svårt igen.. Äter nog, men har svårt att behålla maten efteråt. Ångesten är grym. Tankarna och känslorna är överväldigande. Hjärnspökena har makten.
Har heller inte haft frigång, utan fram tills i fredags (då jag fick frigång) har jag bara fått gå ut med vårdare, vilket har varit sjukt påfrestande för ätstörningen, eftersom jag inte kunnat träna..


Annars har jag träffat en psykolog och gjort lite tester, och han konstaterade att testerna visade på att jag har en grav depression, men att min hjärna funkar som den ska!
DBT-terapin jag gått i tänker jag inte fortsätta med, eftersom jag verkligen hatar den. Måste dock vänta i 4 veckor tills terapin avbryts, innan jag kan få en ny..

Dessutom verkar läkarna nu vara av den åsikten att mitt okontrollerade självskadebeteende ligger i psykosrisk, och att jag kan ha orealistiska tankar som kan tyda på psykos.. Bullshit enligt mig, men vad har jag att säga till om?

Så, livet går inte riktigt som jag vill just nu..
Men jag kämpar. Jag vill vinna över mörkret.