söndag 15 mars 2015

THE UGLY TRUTH.

!   Känsliga läsare varnas   !

Hej på er!
Det har varit tyst här en allt för lång stund nu, jag vet. Ska i alla fall försöka ta och förklara varför.

Detta är ingen rolig text, varken att skriva eller läsa. Därför vill jag varna i förväg. Jag skriver inte detta för att trigga någon eller för att få uppmärksamhet, absolut inte. Men, eftersom jag vill sprida kunskap och information om hur psykisk ohälsa kan ta sig i uttryck, så väljer jag ändå att skriva detta inlägg.

Har jag varnat tillräckligt nu? Bra. Då kör vi!

(Ni får också ursäkta mig för att bilderna är så suddiga, min telefon bråkar lite med mig..)



Mitt liv har inte riktigt gått som på Strömsö den senaste tiden.. Rättare sagt har det gått ganska käpprätt åt helvete (om ni ursäktar uttrycket). Det har varit tungt. Mörkt. Svårt. Jobbigt.

I januari föll jag ganska långt ner i mörkret igen, och hittade ingen väg tillbaka. Ångesten var okontrollerbar och styrde över mig, vilket ledde till att det blev ett par vändor till akuten efter att mitt självskadebeteende hade gått lite för långt, och jag hade sår som skulle sys. Efter en tid blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning igen, för att bli utskriven en vecka senare med orden "vi kan inte hjälpa dig här".

Min kusin och bästa vän Angelica bodde hos mig under den här perioden, vilket jag är mycket tacksam för. Hon fick mig att orka då allting var mörkt och tungt. Hon satt och kramade mig då tårarna inte ville sluta rinna ner för mina kinder.  Hon fixade skjuts till akuten då jag hade sår som skulle sys. Hon satt med mig på akuten i flera timmar. Hon fick mig att skratta även om det gjorde så ont, så ont, både på in- och utsidan. She saved me from myself.


Jag älskar dig.

Då jag kom hem från sjukhuset så fortsatte livet ungefär på samma sätt: jag åkte in och ut på akuten. Det går inte att beskriva hur jävlig ångesten var och hur skit jag faktiskt mådde. Jag hade helt tappat kontrollen. 
Under en månad syddes jag med ungefär 100 stygn. Och fler blev det..


Efter några kvällar till på akuten så blev jag skickade till psyk med en M1-remiss (observationsremiss) igen, och hamnade in på avdelning under observation i typ 4 dygn. På tisdagen fick jag åka på permission till onsdagen, och den kvällen sket det sig riktigt ordentligt. Jag hade noll kontroll över mig själv, det logiska tänkande var spårlöst borta och det gick alltså riktigt riktigt snett.
Jag tog en överdos.

Hamnade in på centralsjukhuset i två nätter, och det var nog det värsta jag nånsin, fysiskt, varit med om. Minns inte så mycket från de två dygnen, men jag kommer ihåg att jag kom mig dit och att jag direkt fick börja dricka kol (för er som aldrig varit tvungna att dricka det, så kan jag berätta att ni inte har missat nåt. Sjukt äckligt, ungefär som att dricka sand). Fick efter några om och men i mig glaset, och kunde pusta ut. Trodde jag. Efter en stund kom en skötare och meddelade mig att hela flaskan skulle drickas upp. Efter det sviker minnet mig lite.


Onsdagen minns jag typ inget av. Vaknade ibland, och visste inte var jag var eller varför jag hade dropp och en massa sladdar fast i mig. Som en naturlig reaktion försökte jag desperat få loss alla sladdar, tills en skötare kom och frågade vad jag sysslade med. Försökte få sagt nånting, men tungan lydde inte och jag bara sluddrade, så de förstod inte vad jag sa. Sen slocknade jag igen.

Vaknade upp på torsdagen, i tron om att det var onsdag, och började känna mig lite bättre. Fortfarande yr, svag och illamående, men på bättringsvägen. Läkaren kom dit och berättade att min kropp hade klarat av den höga dosen helt okej, men att pulsen hade varit lite oroväckande hög. Sen berättade hon att hon skulle skicka mig tillbaka till psyk igen, med en M1-remiss. En stund efteråt slapp jag alla sladdar (finally) och blev skjutsad med rullstol ner till ambulansen som förde mig till psyk.


Och nu, snart tre veckor senare, är jag fortfarande på avdelning. Dock på frivillig vård. Läkaren tänkte först tvångsvårda mig, men ändrade sig. Jag gick ändå med på att stanna kvar frivilligt, för jag vill verkligen bli frisk. Få tillbaka mitt liv. Hitta ljuset igen.

Vad gör jag på dagarna på avdelningen då?
Sover, äter, läser, ser på TV, stickar. Ungefär. Koncentrationsförmågan är på botten, men läser ändå för att försöka träna upp den igen.
Ätstörningarna var bättre en tid, men nu är det svårt igen.. Äter nog, men har svårt att behålla maten efteråt. Ångesten är grym. Tankarna och känslorna är överväldigande. Hjärnspökena har makten.
Har heller inte haft frigång, utan fram tills i fredags (då jag fick frigång) har jag bara fått gå ut med vårdare, vilket har varit sjukt påfrestande för ätstörningen, eftersom jag inte kunnat träna..


Annars har jag träffat en psykolog och gjort lite tester, och han konstaterade att testerna visade på att jag har en grav depression, men att min hjärna funkar som den ska!
DBT-terapin jag gått i tänker jag inte fortsätta med, eftersom jag verkligen hatar den. Måste dock vänta i 4 veckor tills terapin avbryts, innan jag kan få en ny..

Dessutom verkar läkarna nu vara av den åsikten att mitt okontrollerade självskadebeteende ligger i psykosrisk, och att jag kan ha orealistiska tankar som kan tyda på psykos.. Bullshit enligt mig, men vad har jag att säga till om?

Så, livet går inte riktigt som jag vill just nu..
Men jag kämpar. Jag vill vinna över mörkret.





30 kommentarer:

  1. Du är stark och modig - jag önskar från det innersta av mitt hjärta att du kommer ut ur detta svarta och får njuta av ljuset tillsammans med dina nära och kära! Styrkekramar Gitte

    SvaraRadera
  2. Modigt att berätta, kämpa på !

    SvaraRadera
  3. Verkligen modigt av dig att berätta, det var hemsk läsning men jag är glad att du delade med dig, man får en lite bättre uppfattning om hur det verkligen kan kännas att må förjävligt dåligt. Sänder all styrka åt dig, nånstans där inne finns den riktiga Jenny som bara väntar att få blomma upp. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så jättemycket Maria! <3

      Radera
  4. Oj hjälp, all styrka till dig du modiga kvinna. Kämpa!

    SvaraRadera
  5. En otroligt stor styrke kram! Du är för modig och stark för att inte klara dehär❤

    SvaraRadera
  6. Oj så modigt att skriva så öppet om det här..! Att du är frivilligt på vård borde väl iallafall vara i rätt riktning? Och dendär kol-drickan ser verkligen otäck ut.. Hoppas jag aldrig behöver dricka något sådant..!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack ska du ha Maria! <3 Jo, jag tycker också att det borde gå i rätt riktning! Och nej fyfan för koldrycken.. Hoppas också att du slipper undan allt sånt! Kram <3

      Radera
  7. Det finns nog ingen som kan förstå vad du går igenom. Tusen styrkekramar till dig fighter <3

    SvaraRadera
  8. Jag ber att du ska bli fri och hel på insidan. Tack att du delade! Camilla Klockars

    SvaraRadera
  9. Hoppas det reder upp sig för dig! Ingen ska behöva må så dåligt! Kram.

    SvaraRadera
  10. Att läsa detta får mig att gråta, snälla kämpa, du klarar detta. Har gått igenom av många faser du upplever, men jag klarade mig (jag är nu frisk från självskadebeteende och anorexi/bulimi), du kommer klara detta. Du är en kämpe (och en förebild!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Lina! <3 Du är en kämpe och en förebild du med!!

      Radera
  11. Jag gråter vännen, snälla kämpa! Jag vet du klarar detta!! Du e såå otroligt stark och jag tror på dig gumman!! Everything is going to be fine!! Trots att de e tungt nu så blir det bättre!! Finns med dej hela vägen<3 Styrkekramar till dej!! Kraaaaaaam från din vän Mira!<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack finaste Mira! <3 kramar åt dej!

      Radera
    2. Finast e du själv vännen!!<3 Tack för att du finns!! Utan dej sku jag int orka kämpa vidare!<3 Kramar till dej!! Be strong and fight! Cry a river, build a bridge and get over it :)

      Radera
  12. Hoppas verkligen att det ljusnar för dig snart, det förtjänar du! Kram <3

    SvaraRadera
  13. Så hemskt och orättvist att du måste gå igenom detta!!
    Hoppas du förstår hur många människor som vill dig väl och bryr sig om dig.
    Kom ihåg att du är alltid starkare än du tror och det BLIR bättre. Starkt och modigt av dig att ta emot hjälp. Kom ihåg att de VILL hjälpa dig! Du verkar vara en otroligt fin människa och du ska veta att du har mitt och många andras bönestöd.
    Vet man inte vart man ska vända sig kan man alltid be om hjälp av Gud, han älskar dig och hjälper dig igenom dethär fast det säkert känns omöjligt ibland. Han lyssnar 24/7.. Många kramar till dig!

    SvaraRadera
  14. Många styrkekramar till dig! Jag ville bara berätta att du är en av mina allra största inspirationer! Jag är själv också i en period just nu var jag mår oerhört dåligt och tankarna och känslorna har helt tagit över. Men tack vare dig orkar jag kämpa, tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mej oj gud tack tack tack!! <3 oj vad snäll du är! Du får gärna skicka mejl till mig (jennyrenqvist@hotmail.com) om det är nu du vill prata om! <3 tuuusen styrkekramar till dej!

      Radera
  15. Otroligt stark du är!
    Jag vet själv hur det är att vara i mörkret.. DU ÄR INTE ENSAM. Tillsammans är stark!

    SvaraRadera