tisdag 1 september 2015

THE UGLY TRUTH (PART TWO).

Hej på er!
Nu ska jag försöka författa ihop ett inlägg om hur den senaste tiden varit. Fortfarande inte för att få uppmärksamhet eller för att trigga någon, utan för att sprida kunskap och information om hur psykisk ohälsa kan ta sig i uttryck.

Minns ni det här inlägget? Detta inlägg kommer att vara lite som en fortsättning på det.
Och även denna gång vill jag varna känsliga läsare.

Det här året har hittills varit allt annat än lätt. Har tappat räkningen på hur många gånger jag varit till akuten. Inläggningarna på avdelning har varit många. Det har varit jävligt mörkt. Tungt. Svårt.


Egentligen kan vi ta det från mitten av april, för det var typ då som det började gå riktigt, riktigt dåligt. I april var jag vid ätstörningsdagavdelningen typ varje dag  och försökte lära mig att äta normalt igen. Hann vara där några veckor innan jag blev utslängd för att jag mådde för dåligt.

Den sjuttonde april tog jag en överdos. Försökte dämpa ångesten och lindra det som gjorde så fruktansvärt ont inom mej, men det hjälpte inte så mycket och jag hamnade till centralsjukhuset igen. Ungefär en vecka senare hände samma sak, men även denna gång lyckades jag prata mig ur situationen och behövde inte åka till psyk. Hann också med nåt akuten-besök under samma period då ångesten höll på att ta kol på mig. Inte tog det länge innan jag tog en överdos till, men då skickade de mig till psykiatriska enheten istället för att släppa  hem mig.

Efter att observationsdagarna gått, så gick jag med på att stanna där frivilligt. Fick inte först gå ut själv, utan bara med vårdare. Mitt beteende var fortfarande väldigt destruktivt. Allting var mörkt, såg inget ljus i tunneln. Under min första frigångskvart tog jag en vända till apoteket och köpte medicin - vilket ledde till en ny överdos. Denna gång tänkte jag dessutom stryka med, eftersom mina krampanfall var så intensiva.



Man skulle ju kunna tänka sig att det blev vändpunkten för mig, men det blev det inte. Inte ännu.



Efter några dagar på centralsjukhuset kom jag tillbaka till psyk. Denna gång blev det dock tvångsvård. Enligt händelseförloppet är vi nu i början av maj, och det är då som mitt minne börjar svika mej lite.

I mitten av maj så påbörjades en TMS-behandling på mig, men som tyvärr inte gav nån effekt. Mådde lika skit efter som jag gjorde före. Jag hade R200 på, vilket betydde att jag inte fick gå utanför avdelningen, inte ens med vårdare. Men genom att jag skulle få TMS så gjordes det ett undantag och jag fick gå dit med vårdare. Jag fick en spontan idé om att rymma från sjukhuset, vilket jag också gjorde. Inget jag rekommenderar dock, för det leder till en orolig familj, och poliser som kommer och hämtar en och skjutsar tillbaka en till psyk.

Den tjugotredje maj blev jag bälteslagd för första gången i mitt liv, och jag kan bara säga fyfan. Det var nåt av det hemskaste jag varit med om. Hade sån skyhög ångest den kvällen, och gjorde allt för att skada mig själv. Vårdarna försökte hålla fast mig, men då det inte hjälpte så hämtade de bältessängen. För er som inte vet vad det är så kan jag berätta att det är en säng med en massa remmar som de spänner fast en i. Man kan knappt röra sig alls. Får injektioner i rumpan för att man ska lugna ner sig. Sen ligger man där, med ångest som fan och kan inte göra något alls. Bara ligga där.
Mycket trevligt sätt att börja sin födelsedag på, kan jag säga er.

Efter det kommer en period jag inte minns något av. Jag har fått berättat åt mig att jag var väldigt självdestruktiv och gjorde allt möjligt för att skada mig själv. Jag slog och sparkade i väggar, krossade glas, fimpade på mig själv och sysslade med andra olika saker som kan räknas som självskadebeteende. Fick också vierihoito (bredvid vård på svenska), vilket betydde att jag hade en vårdare med mig hela tiden (även på wc och i duschen). Blev bälteslagd två gånger till innan de flyttade mig till en annan avdelning eftersom de inte kunde hantera mig på den avdelningen jag först var på.



Andra dagen på den nya avdelningen så blev det bältessäng igen (för förhoppningsvis sista gången). Och där kom vändpunkten för mig. Jag ville inte bli bältad mer, jag ville inte ha någon vårdare med mig hela tiden. Jag ville inte må så jävla skit som jag gjorde. Så jag började kämpa för allt jag var värd. Stod emot impulserna och  begären att skada mig själv. Kämpade, kämpade och kämpade. Reste mig efter att jag fallit.
Så småningom började det gå bättre för mig.

"Äntligen känns det som om livet går mot ljusare tider! Fortfarande tvångsvårdad, men det börjar kännas lättare inombords. Tack för allt ert stöd, det är guldvärt! <3 "

Så där skrev jag på Facebook den 9:nde juni. För varje dag började jag  må bättre och bättre. Såg lite mer ljus i tunneln. Vierihoiton minskades (hade bara nån som kom och kollade till mig en gång i halvtimmen) tills den togs bort helt. Fick börja äta i matsalen med de andra patienterna. Fick börja gå ut, först med vårdare och sen ensam. Fick börja åka på hempermissioner. Det gick framåt.

Den sjätte juli blev jag sedan utskriven. Hade dock en liten sämre period då, så det blev några vändor till akuten och tre veckor efter utskrivningen så blev jag inlagd igen. Denna gång "bara" tre veckor. Och nu så har jag varit utskriven i två veckor.

Vad gör jag nu då?
Jag har fått en ny terapeut som jag gillar,och har terapi med henne två gånger i veckan. Två gånger i veckan går jag dessutom hos Föregångarna. Jag äter en antidepressiv medicin, en psykosmedicin och en medicin mot ångest (vid behov).

Dessutom är jag lite över en månad självskadefri nu!

Och vet ni vad? Det blir bättre. Fast det är svårt att se det då man är mitt inne i mörkret, så blir det bättre.