onsdag 7 september 2016

"Har du kvar din ätstörning mera?"

Du kanske minns att jag skrev det här inlägget där i december 2014?
Hur är det nu? Har jag ännu en ätstörning? Äter jag?


För att börja lite enkelt: Nej, jag har ingen ätstörning längre. Ja, jag äter.

Hur gjorde jag? Hur gick det till? Vad hjälpte?

Jag kämpade. Och kämpade. Och kämpade lite till.
Nej men jag gick en tid på ätstörningspolikliniken här i Vasa. Först bara o äta lunch några dagar i veckan för att sen börja gå nästan varje dag. Sen blev jag inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning igen, och det var väl egentligen där jag "lärde mej" äta igen. Ätstörningspolikliniken gav som grunden, och på avdelning började jag jobba.

Det som egentligen funkade bäst för mej var att sluta känna då jag åt. Sluta känna. Sluta tänka. Bara äta. I början var det ju sjukt tungt och ofta kom tårarna och den där förbannade ångesten. Men som det heter - övning ger färdighet. Jag fick helt enkelt lära mej äta igen.
Så det var bara att äta, äta och äta. Till sist började det gå lättare.

Hur tänker jag kring mat idag?

Jag skulle säga att jag har ett ganska normalt tankesätt kring mat. Visst får jag ännu ibland ångest om jag äter nåt jag "inte borde" eller om jag fuskar med maten nån dag. Men jag räknar inte kalorier mera och inte heller väger jag mej varje dag. Jag äter som jag ska, och kan också äta sötsaker. Idag vet jag också att jag måste äta för att kunna börja må bättre.

Om nån skulle träffa mej nu, skulle de inte tro på att jag haft en ätstörning (fast ätstörningen sitter i huvudet) för jag har nämligen gått upp ca 20 kg av mina mediciner, vilket har varit sjukt tungt. Senast idag stod jag framför spegeln och grät. Jag vet att alla kroppar är olika, och att alla kroppar är fina. Men att inte trivas med sin egen kropp är fruktansvärt tungt. Det är ju inget man kan göra nåt åt på en natt liksom.

Det var väl allt jag ville säga idag. Kram


(Mer om min depression och ångest kommer i ett annat inlägg)