onsdag 5 juli 2017

FÅR JAG VISA MINA ÄRR?

Får man visa sina självskadeärr? Vågar man? Kan man?
Jag hoppas att svaret är ja.
Fast egentligen vet jag ju att det inte är så. Det är fortfarande inte okej.

Första gången jag självskadade var sommaren 2013. Varken djupt eller mycket, men tillräckligt. Jag vet egentligen inte varför jag började. Eller jo, jag var i desperat behov av att kunna kontrollera ångesten och jag hade hört om en annan som testat så jag tänkte lite att "why not?". Det är nog ett av de dummare val jag gjort i mitt liv.

Sommaren gick och jag självskadade inte mer då än den ena gången. Jag hade fyllt 18 i maj, och jag befann mej på Åland där jag sommarjobbade den sommaren. Sen kom jag hem, och det tog inte länge innan jag självskadade igen. Och igen. Och igen. Sen var jag fast.

Jag har alltså nu levt med ett självskadebeteende i ungefär 5 år. Ni förstår säkert då att jag har en hel del ärr. Skäms jag? Ja. Kan jag göra något åt mina ärr? Nej.
Men inte är det ju så heller att jag har självskadat konstant i 5 år, utan det har gått i perioder. Ibland har jag varit veckor eller månader utan att självskada, och ibland har det hänt oftare.

Okej, nu fick ni lite bakgrundsfakta - nu tillbaka till dagens ämne.

Självskador. Eller krigsskador, som jag kallar dem.
En sak jag ibland går runt och funderar på, är att varför skäms vi egentligen för våra ärr? Det är ju egentligen bara ny hud. Egentligen. Inte mer än så.
Men samtidigt, de få gånger jag vågar röra mej utomhus så att mina ärr syns, känner jag blickarna, hör skratten och viskningarna bakom min rygg. Och det gör ont.

Att vara tvungen att gå omkring i långa byxor/leggings och långärmad tröja mitt i sommaren är jobbigt. "Har du inte varmt?" är en fråga jag ibland får. Och jo, det har jag. Men mitt svar brukar ofta vara "Nej jag är frusen av mej". Och det är i och för sig sant, men SÅ frusen av mig är jag nu inte. Jag vågar bara inte gå med kortärmad. Klarar inte av blickarna. Vill inte veta vad folk tänker.

"Men Jenny, fyfan vad du har fula armar"
- Sa en vårdare åt mej en gång. Hen som borde förstå. Hen borde förstå att det här är inget jag vill göra. Jag vill inte ha armar fulla av sår. Jag vill inte skada mej själv. Men ibland händer det ändå. Det är inte bara en gång jag stått och gråtit framför spegeln då jag sett hur mina armar ser ut. Men det som har hänt har hänt, jag kan inte göra något åt det.

"Men sluta med det där, du borde skaffa pojkvän istället"
- Det är en annan kommentar jag fått. Behöver jag ens kommentera det?

Jag har kämpat mot min depression och ångest ganska länge nu. Och mina ärr är bara ett bevis på att jag har överlevt. Det visar att jag är starkare än det som försökt förstöra mej.
Jag har klarat av alla dagar, kvällar och nätter då jag trott att jag skulle dö av ångest. 
Alla de kvällar jag har legat på golvet och bitit mej i armen för att inte skrika rakt ut.
Jag har tagit mig igenom så många tunga dagar.

Jag har överlevt fast jag inte visste hur jag skulle orka.

"I've learned that you can keep going - long after you think you can't." 

Så snälla ni. Se mej som jag är. Inte som "hon med ärr". För jag är ju bara människa jag också.


Och till sist, är min fråga till dej: får jag visa mina ärr? Vågar jag? Kan jag?

(gammal bild)

6 kommentarer:

  1. Det där var strongt gjort. ❤️

    SvaraRadera
  2. Du är vacker! Du har ingenting att skämmas över, utan det är dom som skrattar eller stirrar som ska skämmas över att de inte kan uppföra sig.

    Styrka i mängder önskar jag dig, hoppas ditt "krig" lugnar ner sig snart! <3

    SvaraRadera
  3. Min första tanke var att men det där är ju inte så farligt,(trodde det skulle se värre ut) det täcker man med en fin tatuering den dagen man vill om man vill. Sen tänkte jag lite mer och tycker att det är ditt liv och din historia, varför skämmas?! Du måste få visa att du lever, att du kämpat, att du klarat dig till slut! Kämpa vidare, ljust finns i ändan av tunneln, du är ett steg närmare nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja alltså jag förstår idén med tatuering, det gör jag. Har själv tänkt i de banorna. Men nu är den där bilden i inlägget två år gammal, så det har blivit en hel del mer ärr med åren.. Så skulle behöva mååånga tatueringar 😂

      Men tack! Och kram.

      Radera